Om att packa.

För ett år sen var vi lite av experter på att resa med endast en liten rygga. Idag är det inte riktigt så. Barnvagn, vattendunkar, leksaker, blöjor, mat och andra kajstillbehör fyller bilen till bredden, inte en pinal till går in. Leverpastejen ligger i askkoppen och jag sitter med ena skinkan utanför dörren. Typ. Men nu är vi på väg. Underbart är ordet!

Äntligen.

Nu drar vi ut till svärisarna för premiärbadet, ikväll förhoppningsvis öl och imorron torphäng på obestämd tid. Nyinköpta klänningar och snygga pjucks. Plaskpool till Kajsa och solkräm i väskan. Badbrallor till Martin och ny musik i lurarna.

Familjen är rustad, sommar´n kan börja!

Om att sova på kommando.

Att försöka få en bebis att sova på kommando är sannerligen inte det lättaste. Idag var dagen vi skulle röntga Kajsas lilla huvud, och för att kunna röntga ett huvud krävs att man är alldeles stilla, för en vuxen är det väl inga större bekymmer, men för en lite bebis - håhåjaja.
Vi fick order om att komma dit med en hungrig Kajsa och ge henne mat där för att sedan få henne att sova. De vill väldigt ogärna söva bebisar, vilket jag ju är innerligt tacksam över.
Men alltså, sova. Klockan elva, på ett ljust sjukhus med dörrar som öppnas, larm som ringer och sköterskor som rusar förbi. Problem it is. Kajsa försöker fixa frisyren på mig, renovera om i munnen, peta i näsan samt rycka bort den, hela tiden med glada små utrop. Jag vyssade, vaggade och sjöng. Sjöng byssan lull med en liten hand som knep igen näsan på mig så jag lät som han i otrivinreklamen. Inget sovande. Vi la henne i vagnen, gick ett par mil eller så fram och tillbaka i korridoren. Sköterskan säger i lugnande syfte att det är ingen brådska - nästa patient kommer inte förrens om en timme, vilket jäkla lugn sen! Jag kände liksom hur svetten bröt fram i pannan medan Kajsa för allt i världen inte ville somna.
Men så till slut, hon somande! Halleluja!
Fram tills vi skulle lägga henne på britsen och lägga hennes huvud i en liten skål så det fixerades. Den skrikfesten alltså!
Jag kollade på klockan, femton minuter kvar till nästa patient.
Jodåsåattde...

Vi fick en ny tid, en bättre tid som passar Kajsas sovrutiner. Börja om från början, börja om på nytt...

Men hon somnade i bilen, på väg hem.

Jo det var ju det...

Och av en ren slump så läser jag om kapade identiteter och tjuvade bilder på aftonbladet. Man borde nog vara lite mera aktsam ja.

Om det där ansiktet på internätet.

Jag känner att jag börjat få ett lite sundare förhållande till det här förbaskade internätet och framförallt då den där ansiktsboken.
Det är väl bra sjukt egentligen att man känner ett så enormt behov av att hålla sig uppdaterad i andras statusuppdateringar, ha koll på vad folk som man egentligen inte ens bryr sig om roar sig med om dagarna. Jag blir enormt frustrerad när den halvan - alltså de jag bara "känner" genom fejjan och deras statusar - går med i helt meningslösa grupper, och använder fula ord i sina uppdateringar. Nu har jag raderat några såna människor från min vännerlista, de hade använt ord som kuken och fittan rätt många gånger för mycket och skulle rykt för länge sen.

Vidare har jag funderat på mitt eget nyttjande av facebook. Jag är rätt duktig på att både uppdatera och lägga ut bilder. Nu har jag kommit fram till att det får vara nog med det. Åtminstone i samma utsträckning. Varför känner man behov att berätta för hela sin ansiktsbekantskap att Kajsa lärt sig sitta/prata/äta/krypa/gå/snurra/fixa fred på jorden? I ärlighetens namn så är det väl faktiskt ingen som bryr sig om det andra än jag, Martin och våra föräldrar. Titta härå, snacka om att jag har en duktig bebis, ett riktigt litet a-barn! Det är ju inte så att Kajsa är den enda ungen i världen som lär sig sitta eller få tänder vid fyra månader. Inte heller behöver man ju fläka ut en miljon bilder på flickebarnet, som jag redan har gjort. Herregud, att hon är den finaste jag vet begriper väl alla, alla kan väl se att hon är precis skitsöt, men det är ju varenda unge. Inte heller lägga ut bilder på varenda händelse vi gör i den här familjen. Titta, här är vi och jösses så roligt vi har det jämt jämt eller kolla in oss, vi har haft världens bästa semester. Jag vet inte, men ibland känns det som det är ett enormt bekräftelsebehov som bor inom oss alla där vi vill få varenda en att tro att vi är en så himla fin familj, och vi har det så rackarns bra och roligt varenda stund i livet. Varenda stund i livet liksom? Knappast troligt va?

Nu tycker jag å andra sidan att när man numera är precis värdelös på att framkalla bilder så blir det inte att man visar upp dem för andra. Och det är väl ändå det som är grejen, att man ska kunna visa upp kort, vad man sysslat med under somrarna osv, men på facebook där hela världen kan ta del av dem, är det verkligen rätt ställe? Bloggen känns lite mer privat, även fast varenda kotte på jorden kan hitta hit också om de så önskar, men vad vet väl jag...
Nu säger jag inte att jag ska lägga ner facebook, inte heller att andra ska sluta upp med statusuppdateringar eller ladda upp bilder - herregud nej, vad ska då JAG göra? Nej nej, fejjan kommer jag fortfarande logga in på och uppdatera, men kanske tänka efter lite innan, lämna min familj utanför och skriva om det som rör mig. Kanske nöja mig med att logga in en gång per dag istället för typ tio. Jag är på god väg, jag har varit ifrån eländet i flera dagar, och om en vecka påbörjas semester deluxe så det finns hopp.


Kajsas första gungning, sanslöst roligt! Skitbra semester! Så. Nu fick jag det sagt också. För jag nämnde väl inget om bilder på bloggen väl? ;)

Första helgen i juni.

Uj uj uj, vilka fina dagar jag har haft.
Jag har myst i Oxelbergsparken, käkat sushi i Strömsparken, druckit rosévin i Folkparken och planterat grödor ute i torpet. Hängt med fina människor och bara varit med min familj. Jag har grillat, borstat tänderna i morgondagg, gått barfota, ätit sill & potatis och haft första övernattningen i torpet - den första av många.
Nu har jag fått en begynnande solbränna och mer kommer det bli. Imorgon packar jag med bebis för en roadtrip till Varberg. Jag hoppas på fint väder, loppisfynd och bra häng med ett gäng bra tjejer. Kompisar till Kajsa och kompisar till mig, kan knappast bli bättre. Jag hoppas att Kajsa kommer till rätta precis lika bra i ett hus i Varberg som hon gjorde i torpet, men så länge snuttisen och Vovvy är med borde det inte vara några bekymmer - utan dem skulle nog världen rasa samman.

I övrigt håller vi tummarna för att vi ska få den perfekta lägenheten i Oxelbergen. Det står mellan oss och minst sex andra, så oddsen är inte riktigt på vår sida, men jösses vad lycklig jag skulle bli!

Hos doktorn.

Vi var hos doktorn idag. De är lite oense om Kajsas huvudform. Helt okej säger vissa, andra säger att det är på gränsen till platt och att det i så fall kan vara läge att kolla upp så alla ben och sånt som finns i ett huvud växer normalt. Sagt och gjort. Upp till barnmottagningen där de klämde, vred och kände på det lilla huvudet. Ingen blev vidare klok på det hela så man hämtade en specialist och inte heller den kunde riktigt avgöra hur vida benen *växt ihop redan eller ej. Därför blev en röntgentid inbokad. Min lilla lillfjärta ska röntgas och står inför en eventuell operation. I huvudet. Jag blir svimfärdig bara av att tänka på det. Det spelar ingen som helst roll att de säger att det är en relativt vanlig och ett helt ofarligt ingrepp - en operation i huvudet på en bebis kan aldrig vara helt ofarligt.
Nu håller vi tummarna för att de där benen inte alls har växt ihop, att de kan leva isär i ytterligare ett år eller så så vi kan lägga det där bakom oss och kan fortsätta leva en sommar i frid och harmoni och allt sånt.

*De där benen finns högst upp på huvudet och ska under barnets första två år sakta men säkert växa ihop. Vad problemet kan vara i Kajsas fall är att de redan växt ihop så att de på längre sikt hämmar huvudet att växa normalt. Det hela utvisas på röntgen och är det så att benen trilskas så blir det alltså operation. Hur den går till vet vi inte ännu. Ingen av oss kände oss riktigt redo att ta ett sånt kliv att fråga. En sak i taget här liksom.

2010-06-01

Juni, hörrni - det är juni! Officiellt sommar.
Känns fint att ha längtat så mycket och att den faktiskt är här nu. Förra året ville jag bara ha den överstökad, aldrig mer ska jag tänka så.
Nu kan ju faktiskt den där hammockfikan bli av redan nästa vecka om det skulle vara så.