Hjälpen.

Världens bästa hjälp mot sönderspritade händer, 'Helping hands' från Lush. Händerna ser drypande feta ut efter en insmörjning, men jisses så lena och mjuka de blir sen.
Jag älskaren!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Snart.

Sista dagen på djävulsmånaden hörrni, och jag ser ljuset i tunneln. Trots en megaförkylning och trots att jag mer eller mindre bor på jobbet så känns det jäkligt fint. Bara mars kvar sen är det fan vår på riktigt.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Om en shoppingtur.

Idag är det fredag, löningsfredag dessutom. Till råga på det visade Kajsa tydliga tecken på att hon hade varit inomhus tillräckligt länge genom att demonstrativt sätta sig vid ytterdörren med sina skor, sin kånken och hundskrället. Jag tog det på allvar och gick till parken så hon fick leka av sig lite i snöblasket, tänkte att då kan jag med gott samvete gå en runda på bokrean efter all lek. Kanske hitta en tröja också. Och ett, eller typ fyra fotoalbum och en pepparkvarn. Jag är i fasligt behov av en pepparkvarn, oklart riktigt varför.

Men alltså, det går ju inte alltid riktigt som man tänkt sig. Eller väldigt sällan.
Ner på stan, kolla lite bland böcker utan att hitta något. Eller jo, hittade massor, men inget som var rea. Började känna att jag måste uppsöka en toa, min urinblåsa håller sakta med säkert på att fyllas till brädden. Hittar ingen femma, inga mynt eller kontanter överhuvudtaget.
Skiter i allt och tar sikte på att gå hem utan att ha fått shoppat ett enda dugg annat än fotoalbum som jag roffade åt mig i förbifarten.
Kommer på att jag måste stanna på ican och handla nåt gott fredagskäk. In på ican, Kajsa vill inte sitta i vagnen. Ostbågeformat, skrikande barn i vagnen och en brutalt kissnödig och stressad mamma = not a good combo. Mutar ostbågen med russin. Tänker att nu kommer butiksbiträdena på ica tro att jag snott asken, men skiter i det. Bara få tyst på barnet.
Väl framme i kassan är jag färdig att typ kräkas kiss.
Inser när jag packar upp varorna på linen att det här var ju inte riktigt som jag tänkt. En keso, en mjölk, 1/2 ananas, bananer och en burk krossade tomater.
Joråsåatte, det blir säkert en bra fredagsmiddag.

Note to self: Handla aldrig kissnödig.

Shake it, baby!

Gårdagens träning bestod av zumba. Jag hade peppat för det där väldigt länge, men antingen har jag jobbat eller så har Martin haft jour. Igår hade han också jour, men jag fick gå på nåder om jag lovade att ha uppsikt över mobilen. Det hade jag. Eh. Inte. Givetvis glömde jag bort den där fördömda mobilen och jag svettades betydligt mer av att se två missade samtal och ett meddelande på displayen efter träningspasset än av att skaka rumpa. Tack och lov inte från en arg M.
Men i alla fall zumban. Det skakades rumpa, vickades på höfter och snurrades kors och tvärs, och aj då, där var det lite rumpskak och en snurr i en faslig kombination. Eh, snurrigt.
Nu kan jag inte bestämma mig för om jag ska ge upp den där träningsformen helt och hålla mig till simning och spinning eller om jag ska göra ett nytt försök med en annan instruktör.
Känns lite som att bli snuvad på hela konfekten när man inte får svettas ordentligt. Fan, jag som hade hoppats få lite mer variation i träningen.

Fint.

Idag har vi tittat på världens finaste lilla knytte som verkade ha det fint på alla sätt och vis där inne i magen.
Hade lite glömt bort den där nervositeten man har när man lägger sig där på britsen, finns det verkligen en bebis där inne nu då? Och är det bara EN? För guds skull låt det vara en!
Och lättnaden när det är klart, när man har bilden på den lille parvel som i september ska bli Kajsas syskon i handen. Den lyckan!

Värt.

Igår förmiddag låg jag och kved i sängen. Målade upp bilder där Martin bodde på hotell, drack öl och lyssnade på musik i världsklass, Kajsa hos sin farmor och farfar medan jag låg kvar där i sängen och led helvetes alla kval.
Jag trodde inte alls att jag skulle palla att sätta mig på tåget och ha det fint i ett dygn. Det gjorde jag verkligen inte.
Men så kom Martin hem efter att ha lämnat Kajsa hos barnvakten och tittade på mig med Martinögon och bad om att jag skulle göra ett försök. Han menade på att skulle jag inte må bättre så kunde jag ju lika gärna ligga på ett lyxigt hotell med tv vid sängen.
Och jag kunde inte motstå hans böner. Tack och lov.
När vi kom upp på hotellet och jag fick syn på sängen med alla fluffiga täcken och kuddar så somnade jag tämligen omgående. Efter två timmar var jag pepp igen.
Band of Horses spelade makalös musik för mig och några tusen andra, sen sov jag som aldrig förr där bland allt fluff i en himla massa timmar. Vaknade utsövd, tittade på morgontv med världens bästa kille och kunde inte tacka honom nog för att han tjatat med mig. Och när jag hade tittat på tv och tjatat och åhat mig tusen gånger över alla sköna täcken och kuddar och om att jag vill ha en tv på sovrummet jämt så åt vi hotellfrukost. Och vilken jävla frukost. Vi åt i över en timme. I lugn och ro ihop med fint sällskap.
Åkte hemifrån i rätt dåligt skick men kom tillbaka i betydligt bättre. Fy satan vad värt!

Om ännu en natt.

Och inatt roade vi oss med att byta lakan, koka nappar och allt som kokas går, duscha litet barn, sprita händerna och sprita allt som tänkas kan samt vädra så det blåste isbjörnar mellan rummen medan hela familjen satt under ett täcke i soffan och kollade på tecknat.
Jo men visst.
Varje måndag i två veckor har vi bestämt vem av oss som ska ta ut sin första vab och vem som ska åka hem från jobbet om de ringer från öppna förskolan och meddelar att Kajsa är sjuk. Det har hon inte blivit. Förrens nu, när hela familjen har långledigt fyra dagar. Då. Kräk.
Nu tycks dock det hela ha avstannat. Två gånger kräk i natt samt en liten bajsfest imorse, men nu är hon liksom sprudlande pigg och har både ätit frukost och druckit bra utan att det kommit något vare sig från det ena eller andra hållet.
Nu håller vi tummarna för att det bara var det.
Jag fasar lite för måndag, kan tyckas vara egoistiskt när man har ett magsjukt barn hemma, men vad fan. Vi har ju redan betalat både tåg, hotell och konsertbiljett.
Snälla, låt oss slippa kräkas på måndag (eller någon annan dag också för den delen).

Nattliga bestyr.

Kajsa vaknade och bestämde att det var morgon klockan två inatt, och jag insåg rätt snart att ingen napp eller omstoppning i världen skulle få denna illpigga unge att ens överväga att sova vidare.
Jag lyckades somna på golvet i hennes rum, men vaknade av att hon välte ur ett gäng böcker över mig som jag skulle läsa.
När jag efter en timme ungefär fick henne i säng och än en gång lyckats slumra in i sängen och tror att kusten är lugn för en fortsatt natt med god sömn så kom hon plötsligt på att herregud, hur kan dom låta mig sova nu?
Jag låtsades sova i hopp om att Martin självmant skulle ta andra vändan, men nej, han hade samma plan i åtanke som jag.
Jag skakade om honom och undrade varför i helvete han ansåg sin sömn mer värd än min? han muttrade till svar att han minsann skulle jobba kl sju, och jag inte förrens tio. Jag kontrade med att jag ju för fan skulle upp och ta hand om en unge vid sju för att hinna med allt morgonbestyr, och ursäkta, men vem i helvete är det som har jobbat till 21:30 ikväll?

Det är ju helt fantastiskt att man kan tycka att det ens är värt att ödsla värdefulla sovtimmar med att bråka mitt i natten.
Men det var det värt, för han gav med sig och efter mycket om och men lyckades jag till slut få några timmars sömn.

I dag har jag således varit trött, grinig och väldigt tvär. Det är bra märkligt vad några timmars sömn till eller från kan göra med humöret. Nu önskar jag mig inget hellre än ett glas rödvin, men jag får hålla till godo med soda streamat vatten. Mums.

Att se fram emot.

För ett par år sedan ville jag ha fredag varje dag. Nu mera gillar jag lite den här vardagen och har en näst intill romantiserad syn på fredagar, speciellt när jag har ledig helg. Men så inser jag att det är ju ta mej tusan fredag så gott som varje dag. Jag begriper inte vart alla dagar som inte är fredag tar vägen? Tiden går verkligen fasligt fort, jag inte tjata nog om det.
Och det bästa med den här helgen är kanske att jag längtar till måndag, och det är sannerligen inte ofta jag längtar till en måndag, all vardag till trots.
Som om inte det vore nog så längtar jag även till onsdag, och sen är nästan den här helvetesmånaden över. Och sen kan jag fortsätta i en halv evighet om olika saker jag ser fram emot.
Men först, ledig helg och sen ett lyxdygn i Stockholm.
Fin jälva skit!

What's the point?

Finns det någon klok person där ute som kan förklara varför man skickar mig två bilder hem till min brevlåda när jag har beställt närmre två hundra från samma företag, samma kväll? Jag ser inte riktigt någon logik i det hela. Det är ju knappast ekonomiskt och än mindre miljövänligt. Om det hade varit de tre förstoringarna jag gjort så hade det åtminstone varit rimligt. Men alltså två bilder i samma storlek (standard) som de övriga 196 bilderna?
Why?

Nom nom

Det är mycket möjligt att jag råkade baka de godaste kakorna jag någonsin stoppat i min mun tidigare idag.

Världens kanske godaste havrecookies.

Receptet:
3 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat
200 gr smör
4 dl brunt farinsocker
1 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
6,5 dl havregryn
200 gr mörk choklad (jag tog knappt 100g mörk choklad och en näve non stop.)

Rör ihop rumsvarmt smör, strösocker, farinsocker och vaniljsocker.
Vispa äggen lätt och blanda ner dem ihop med havregrynen i den övriga smeten. Blanda mjöl, salt och bikarbonat i en bunke, knåda sedan ihop det med de övriga ingrediencerna. Grovhacka chokladen & non stop och arbeta in i smeten.

Gör ungefär 30 små bollar och klicka ut på en (eller typ fem) plåtar.
Grädda i 175 grader ca 8-12 min.

Låt kallna på plåten och sätt sedan i dig ungefär hälften av de gudomligt sega kakorna med detsamma.

Jag lovar, det är fan kakor i världsklass.

Minnen från svunna tider.

Vi åkte iväg för att köpa en byrå jag hittade på Blocket igår. Jag fick ett plötsligt infall här om dagen och tänkte att jag nog måste få ha en hög byrå i hallen, hög nog för att hålla små klåfingriga barnahänder borta. Sagt och gjort, för jag har då aldrig varit känd för mitt tålamod.
Himla nöjd blev jag och på byrån står några ramar bland annat. I ramarna som jag köpte för en tia styck på Erikshjälpen bor två små foton på ett par hundar. Martin avskyr de där hundarna men jag börjar gilla dem. Kanske får de vara kvar där bakom glaset för all framtid, trots att jag framkallat närmre två hundra bilder som snart finns att hämta på ett postombud nära mig.

Att glömma.

Apropå förra inlägget, det är ju inte helt lätt att komma ihåg det där med knipat när man knappt kommer ihåg att man är på tjocken. Som igår. Vi hade precis bestämt att Kajsa skulle ligga kvar hos pappa och Eva istället för att vi skulle väcka henne när det blev dags för hemfärd. Jag säger nöjt att då kan vi ju rent av ta en taxi hem så kan ju jag också ta ett glas vin.
Eh?

Published with Blogger-droid v1.6.7

Om att kissa och sånt.

För att minska risken för urinläckage efter graviditeten får man rådet att inte kissa i förebyggande syfte. Men ärligt talat, hur lätt är det? Har inte de flesta av oss som små fått höra att man ska kissa innan läggdags? 'Har du kissat och borstat tänderna nu?' 'Inte kissnödig? Jo men några droppar kan du nog få ut!'
Det vet jag ofta sas till mig i alla fall.
Och det där sitter i. Alltid kissa precis innan läggdags.
ALLTID!
Och nu mer än någonsin. Kommer jag på att jag mot förmodan glömt bort att kissa så nog fan måste jag gå upp. Vill inte riskera att vakna ännu tidigare än vanligt för att tömma en full blåsa.
Så alltså, får jag urinläckage skyller jag på min barndom, inte att jag slarvat med knipövningarna.

Hej igen.

Min kropp bestämde sig för att bli frisk lagom till helgen. Turligt nog. Eller bestämde sig, jag sov bort skiten. Hela torsdagen låg jag i sängen och var ynk och i fredags när jag vaknade så vickade jag lite på tårna och kände mig frisk, pigg och utvilad.
Vi firade det snabba tillfrisknandet och att vi (Martin) klartat av sin första heltidsvecka med att beställa en smörgåstårta för sex personer. En smörgåstårta för sex delat på två är väldigt mycket tårta. Men nu har jag tjatat om smörgåstårta väldigt länge, och aldrig är det nån som kan bjuda oss på det. Så vi fick göra slag i saken själva, utan någon som helst anledning annat än våra egna små ursäkter.
Nu har vi ätit tårta hela helgen så nu är jag mätt på det för ett år framöver. Minst.

En hälsning från sängen.

Idag spenderar jag dagen med att ligga i sängen och tycka gränslöst synd om mig själv. Tänker att det är då själva fan att jag aldrig ska lära mig att lyssna på när kroppen säger ifrån.
Igår sa den ifrån, efter det där lillvilet. Men jag ignorerade skiten och begav mig till jobbet. Två gånger höll jag på att svimma, en gång höll jag på att kräkas. En timme senare fick jag ringa in en arbetskamrat som kunde ta över.
Så nu ligger jag här och vet inte riktigt vad som är fel. Frossa, yrsel och illamående. Inget kräk än så länge. Kanske är det som min mamma säger, att jag saknar nån kräkgen, har nämligen inte haft magsjuka sen jag var riktigt liten. Jag tänker också att det kanske är dags att köpa hem järntabletter.

Jag längtar bort till bättre tider, till tider där det inte ska snöa så förbannat. Till nästa måndag när vi ska bo på lyxhotell, lyssna på Band of horses och käka hotellfrukost. Jag längtar till april då jag och Martin åker till Berlin för att möta våren. Jag längtar till allt annat än till nu. Nu är himla tråkigt och miserabelt. Jag.Vill.Inte.Vara.Sjuk.
Och ja, jag vet att jag är lite fånig, men jag är ju för sjutton aldrig sjuk, så när jag väl blir det känns det lite som att jag ligger för döden.
Och så tänker jag nöff, nöff. Tänk om det är den där jävla svinis som knackat på?

Lillvil.

Jag ställde klockan på 20 minuter och la mig på soffan när jag kom hem efter mötet. Tänkte att det skulle vara skönt att vila ögonen lite innan det är dags för kvällsarbete.
Vaknade när klockan ringde med dregel intorkat på kinden, en blöt kudde, mascara utsmetat under ögonen, helt igenbommad i näsan och en överjävlig huvudvärk.
Nu ångrar jag bittert att jag inte bara ställde mig i köket och slängde ihop den där salladen och gick ner på stan en sväng innan jobbet. Följt planen så att säga.
Nu känner jag mig miserabel som fan och att ta mig till jobbet igen känns lite som en omöjlighet.

Tisdag kväll.

Det första monsterpasset på förskolan är avklarad. Kajsa tycktes nöjd över tillvaron och gillade att hänga av lite i soffan för att varva ner efter allt ståhej. För fy sjutton vad det tar på krafterna att gå upp i svinottan!

Om hormonerna en runda till.

Dom här hormonerna, jag hade glömt bort hur mycket de kan åka bergochdalbana. Hur mycket man kan gråta för egentligen ingenting.
För ett tag sen fick jag ett fantastiskt mail från en fantastisk vän i Wales. Hon berättade att hon ska gifta sig, och mitt svar bestod mest av 'iih', 'wiih' och 'naaw' samtidigt som jag grät en skvätt. Värsta tonårsfasonerna.
Till råga på allt har jag flottigt hår och finnar. Var tog min nästintill sammetslena hy och tjocka hår fullt med lyster som jag fick äran att åtnjuta under min förra graviditet vägen?

Toalettbestyr.

Idag är jag hemma och bara njuter av att vara ledig ihop med Kajsa som jag knappt sett på hela helgen.
Nyss hörde jag ett glädjetjut inifrån badrummet, när jag kom in tittade hon upp från toaletten med ett smile över hela ansiktet och sa 'titta, titta!' och pekade ner i toan.
Där i låg det rätt exakt en napp, en shampooflaska, en fisk och en tom toarulle.
Tack och lov hade hon missat att bada sin lille hund, vågar inte ens tänka på hur det hade gått med hennes vil om hundkräket varit dyngsur.
Note to self: Stäng alltid toadörren!

Imorgon är det tisdag, den här tisdagen har jag fasat lite inför rätt länge. Både jag och Martin börjar jobbet kl sju. Det innebär att Kajsa måste vara på dagis 06:20, vilket i sin tur innebär att vi måste dra upp en väldigt trött Kajsa ur sängen innan sex. Här pratar vi alltså om en sjusovare av rang som sällan vaknar innan halv nio, nio om morgnarna. Och nu blir vi alltså tvugna att väcka henne. Känns liksom inte riktigt rätt någonstans.
Vidare fasar jag över att hon sen ska tycka att det var en alldeles ypperlig idé att gå upp strax före sex, och bestämma sig för att göra det varje morgon.

Söndagkväll.

Det stora på facebook just nu: Gary Moore har dött.
Det stora här hemma just nu: Det faktum att jag inte mått minsta illa på hela helgen och att jag fått bita i underbart saftiga, lagom söta små blodapelsinklyftor. Jag som på riktigt trodde att det var slut på citrusätandet för den här säsongen. Samt att Martin efter ett halvår ungefär nu äntligen läst färdigt 'Liftarens guide till galaxen'.

Tårtan.

Öppnade kylen på jobbet och möttes av den här frestelsen. Fan igen.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Röd.

Efter att jag klätt på mig imorse upptäckte jag att jag var svart från topp till tå. Då jag var på ovanligt gott humör för att gå till jobbet bestämde jag mig för att åtminstone piffa upp det hela med en knallröd mössa. Och en röd adidasjacka och röd sjal. Och plötsligt var jag väldigt röd istället. Röd och glad. Sen gick jag på öde gator med musik i öronen och log åt de få människor jag mötte och kom på att jag mår ju för tusan inte illa. Hallelujah!

Och nu tänkte jag skriva att det faktiskt regnar ute. Alltså regnar. Inte snöar. Men så såg jag att det övergått till snöblandat. Fan.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Den sista.

Om några timmar är Kajsa en fullfjädrad dagisunge. Lite snor rinnande nerför näsan mest hela tiden, springer in till de andra ungarna innan hon knappt fått av sig kläderna utan att se sig om efter mamma eller pappa. Sover middag på en matta på golvet ihop med en hop andra ungar utan några protester (ibland orkar hon inte vara vaken fram till vilan, då lägger hon sig helt sonika mitt på dagisgolvet med busande ungar omkring sig och somnar där ihop med sin hund). Och så petar hon lite i dagismaten utan att visa minsta intresse för att vilja stoppa den i munnen.

Två inskolningsveckor och Kajsa är frisk som en nötkärna. När vi berättade för folk att det snart var dags för dagis så fick vi nästintill varje gång höra att 'håhåjaja, räkna med att förlänga inskolningen med en vecka. Minst. Det kommer gå max tre dagar sen blir hon sjuk.'
Men nej. Blir hon sjuk framöver så är det alltså vab som gäller. Märklig känsla.

Idag spenderar jag alltså min sista föräldralediga dag. Martin gjorde sin sista i onsdags.
Det känns ju inte helt hundra att gå tillbaka till heltidsjobb. Redan liksom?
Men hey! Fem månaders heltidsjobb och lagom till juli går jag på havandeskapspenning. Tror jag kan ta´t faktiskt.

Hur som, dagen till ära spenderas med Martin som är jourledig. Kajsa på dagis i fyra timmar till. Det innebär ett par avsnitt The Wire. Mitt på dan! Och det är fredag, dock med arbetshelg i sikte, men ändå. Också beställde jag vårens converse igår, 400 spänn med fri frakt och Asos har redan hunnit skeppa dem!
Hurra!

Jag orkar inte sabotera en fin dag genom att gnälla över att jag helst skulle vilja ligga inne på toan och kräkas ur mig mitt illamående som vägrar släppa taget. Orkar inte. Jag har märkt att det blir aningen bättre om man jobbar med att ignorera skiten istället.

Glädjen med facebook #2

Läst på facebook idag:

"Hämtade just hem två aktiefonder från dagis som hade fullt med färg i håret, tror dom trivs på dagis! Skönt!"

Vissa ser verkligen sina ungar som investering.

*Uppdateringen senare skriver han att han fått ordning på sin autocorrect i sin iphone. Han skulle skriva skruttungar och inte aktiefonder.

Möte.

Ikväll ska jag och Martin på vårat livs första föräldramöte. Föräldramöte. Sug på den!
Så väldigt vuxet.

Snuvad igen och igen.

Jag har frossat i citrusfrukter flera månader nu, främst clementiner och apelsiner. Det gör jag förvisso varje år, men när jag är gravid mer än någonsin. Nu börjar jag dock lessna rätt rejält, i flera dagar har jag skalat och upptäckt förstorade russin, snustorra är dom. Varje gång snuvad på konfekten. Åh, denna besvikelse! Det liksom vattnas i munnen på mig efter att få sätta tänderna i en saftig, precis lagom sur klyfta. Men nej. Inte den här gången heller.

Tid.

Börja jobbet kl 7, hem igen vid nio för knappt tre timmar ledigt och sen tillbaka och jobba till 21:30. Jag hatar de här tisdagarna hett och innerligt. Speciellt nu när Kajsa börjat på dagis, då får jag ju inte se henne någonting på hela dan.
Idag hade jag dock en himla tur som hann hem tio minuter innan hon skulle iväg. Det kändes lite som en lottovinst. Det finns inget värre än att gå till jobbet innan hon vaknar och inte komma hem igen förrens hon somnat.

Published with Blogger-droid v1.6.6