Om ett år som gått.

2009 är utan tvekan det mest händelserika år jag varit med om.
Det började minst sagt rätt krasst med en dubbelbegravning av två högt älskade personer. Mormor och morfar. Saknaden och sorgen var total och det var svårt att se något ljus överhuvudtaget.
Men med mammas 50-årsfest så började vi skratta och ta nya tag igen och bara några veckor senare så byttes de tyngsta känslorna ut mot ett pirr i magen. Förväntansfullhet. Det var dags för en grym Asienresa på 1,5 månad.

Sol. Värme. Äventyr. Beerlao. Fantastiska människor. Bussresor. Vackra platser. Hemska platser. Tubing. Vita stränder. Bungalows. Ödlor. Drinkar. Kärlek. Men kanske störst: Total frihet.

Under de sista dagarna började en tanke gro. Och sista dagen, på ett sunkigt guesthouse fick vi våra tankar besannade. Gravid.
Och kvällen som skulle bestå av fest och öldrickande blev istället en lugn middag med 7-up och tusen tankar. Förvirring och glädje kanske de största.

Och så började månader av hysch hysch och fester med alkoholfri öl i glas. En Thåströmkonsert och en 30-årsfest bland några.

Så kom maj och vi skrek ut vår lycka för hela världen. Typ.
Sen sprang tiden iväg. Det var varma sommardagar i torpet, parkhäng, en dag på Hultsfred och jobb jobb jobb. Så led sommaren mot sitt slut och med den slutade jag också jobba och gick på havandeskapspenning. Och där började den eviga väntan.
Jag fördrev mina dagar med True blood, Six feet under och promenader.

När frustrationen var uppe på max en sen torsdagkväll var det äntligen dags att åka upp till förlossningen. Sex timmar och fyrtiotvå minuter senare föddes hon. Kajsa. Det bästa som hänt mig. Hänt oss. Och gjorde 2009 till ett oförglömligt, fantastiskt år trots motgångarna i början.
Sen skyndade tiden iväg, och nu har hon funnits hos oss i snart sex veckor. Igår lade jag undan hennes första urvuxna plagg, favoritpyjamasen. Och mer kläder lär jag få lägga undan snart igen, alldeles för snart känns det som.

Snart är det nytt år. Nytt decennium. Jag ser fram emot allt nytt och allt spännande som kommer ske. Alla framsteg som Kajsa kommer göra. Och så ser jag fram emot en hel sommar ledigt ihop med min lilla familj.

Intensivt.

Tre intensiva dagar i julens tecken är över. Tre mycket trevliga dagar med släkt och vänner, god mat, TP-spelande och julklappar. Sinnessjukt mycket julklappar. Som vanligt. Kan undra hur Kajsa på hennes första jul lyckats vara så himla snäll på bara 5 veckor, vi som jobbat på att vara snälla ett helt år var ju inte ens i närheten. Hon fick till och med en julklapp av självaste tomten och honom tackade hon snällt utan att bli det minsta rädd, så himla modigt!

Alla trevligheter till trots, men igår var det väldigt skönt att spendera hela dagen i soffan med en fika med bästa Tove och dåligt tv-tittande resten av eftermiddagen.
Nu ska jag vänta på att en sovande bebis ska vakna så vi kan prova nya babybjörnen för ett besök i tvättstugan och sedan bege oss ut på en välbehövd promenad.

Ett år av saknad #2

Och idag är det ett år sedan min älskade morfar gick bort.
Saknar dig!

Önskar att Kajsa fått träffa er.

Ett år av saknad. #1

Idag är en dag som känns lite extra tung. Idag är det ett år sedan en kär gammal vän gick bort.

Mormor, jag saknar dig.

Om en kväll så här dan före doppardan.

Äntligen har jag stressat färdigt. Fairytale of new york på stereon, julklapparna ligger fint inslagna under granen och julgodiset är bakat.
Brevid mig har jag världens sötaste tomtetjej och en karl som hittar på rim till klapparna. Det är visst julafton imorron. En vit sådan dessutom, så fint så.

God jul!


....

Jag dog lite när jag hörde vad han knåpat ihop:
Nu kan man nå himlen med enkla medel
till och med för en 100-kronorssedel.
Man behöver inte längre vara nån Fuglesang
då förstår ni att detta är en pryl av rang.
Detta är så skönt
att man inte längre tycker sex är lönt.

....

Nä nu går det fan utför. Martin önskade precis få höra Hej mitt vinterland med Vikingarna.
Hmmpf...

10%

Lugn härlig söndag. Glögg, pepparkaka och ädelost sådär lagom mysigt framåt kvällen. Trodde jag. Smakade en klunk av glöggen och höll på att gå ihjäl. SÅ.JÄVLA.STARKT! Och då pratar vi glögg på 10%. Jag fick ta julmust istället. Ska nio månader avhållsamhet från alkohol göra mig till nån som grinar illa åt starkare drycker än mellanöl? Vad i helvete?!

Om en pigg och nöjd mamma.

Så här en tre veckor efter det jag tänkte herregud, ska det fortsätta såhär så kommer vitrockarna att få lägga in mig på psyket! kan jag konstatera att vi har en alldeles makalöst snäll liten dotter. Hennes största hobby är att sova, speciellt på förmiddagarna. Och så äter hon också, så pass mycket att hon numera väger nästan
5 kg. När hon varken sover eller äter så sitter hon i babysitterna och plirar på Kurt Cobain på väggen (det kan även vara Johnny Cash men Kurt är ju bra mycket hetare så varför i hela friden skulle det vara Johnny?) Eller så myser vi för fulla muggar. Vi går promenader väldigt mycket också, men det är knappt hon sett någonting alls av dessa då hon somnar omedelbums då vi lagt henne i vagnen.
Jag känner mig sjukt utvilad och går inte längre omkring som en zombie. Hon brukar somna vid tolvhugget, vakna igen vid 04.30 och somna om till 09-09.30. Så jag njuter här hemma och tänker att det säkerligen kommer vända när som helt. Men fram till dess: väldigt nöjd, pigg och glad mamma.

Så pass pigg och glad att jag imorron bjudit hem ett gäng härliga tjejer på glöggmys. Känner verkligen att jag behöver kvalitetshäng och prata om annat än sånt som rör bebisar. Fint värre ska det bli!

Jag kunde inte motstå.

Jo idag förstår ni har jag köpt grejer till mig själv för första gången på en halv evighet. Åkte ut till Maxi helt själv utan vare sig karl eller bebis vilket kändes rätt knas. Inköpet skulle vara en jacka att ha på promenader i ur och skur. Vilket det blev också efter grav beslutångest. Röd eller svart, det var den stora frågan. Skulle jag vara vågad och piffa upp en annars tråkig jacka eller skulle jag köra på säkra kort med en svart? Efter att ha ångrat mig och ångrat mig igen ungefär tio gånger blev det svart. Såklart, vad annars?
Men så går jag förbi skoavdelningen och bara av en ren slump så drogs mina ögon till ett par röda skönheter för 700 spänn. 700 spänn jag absolut inte har egentligen. Men så tänkte jag:
1. Svart tråkig praktisk-jacka måste få kompenseras med ett par röda tuffa skor för att dra ner mina tantvarning-poäng.
2. Snart julafton, alltså en prima julklapp till mig själv.
3. Det var nästan exakt ett år sen jag köpte ett par skor senast, vilket är nåt slags rekord.
Alltså, ett par nya skor till mig och en jacka.
Jag säger då det! Mitt dåliga samvete över detta försvann sedan helt när jag kom hem och skamset visade upp mina inköp för M som tyckte att jag tokvärd dessa köp.
Yes liksom!

Om en läsvärd text.

Jag läste precis en väldigt vettig text på en av bloggarna jag följer. Om rätten man tydligen får som utomstående att tycka, tänka och kommentera hur man är som mamma så fort man fått en bebis. Om amning. Om att det faktiskt är okej att ha ett eget liv också utöver mammarollen. Att faktiskt fortsätta vara den man var innan.
Man ska som mamma inte behöva känna skam över att man är förbaskat sugen på en öl, eller att man inte längtar ihjäl sig efter sitt barn efter en timmes frånvaro.
Texten fick mig att förstå att det kanske är normalt att som jag efter flera nätters konstant skrikande och en vecka utan sömn undra vad i helvete jag gett mig in på. Att längta efter en vecka på Roskilde. Men de tankarna då fick mig bara att tjuta ännu mer eftersom jag kände mig som den sämsta mamman i universum.

Om fler tänkte som hon kunde man kanske slippa alla de där pikarna, kommentarerna och åsikterna om hur man ska vara som förälder. Jag tror på att man är bäst mamma genom att vara sig själv, göra vad som känns rätt för just dig och inte försöka leva upp till alla de krav som förväntas av en stereotypisk mamma.

Om rutiner och sånt.

Hur kunde jag glömma? Det finns en sång, lite finare än alla andra. Vargasången. Herrgud vad det ska sjungas falskt härhemma framöver, men vacker är den oavsett, kanske lite vackrare när Lovis sjunger den, men ändå.

I övrigt pumpar jag på här hemma, som en annan kossa, och hoppas på att jag ska få igång den där förbaskade mjölken. Och medans jag gör det så blir lillan mer och mer van vid flaskan och får svårare att ta bröstet. Dumma jävla cirkel! Men jag trälar på så får vi se hur länge det håller (läs hur länge jag orkar.)
Imorron är det måndag, första gången på över två veckor jag reflekterar över vad det är för dag. Det gör jag för att Martin ska börja jobba just imorron. Det känns skitsurt, vi har haft helt underbart mysiga veckor här hemma där vi inte haft ett dugg inplanerat, bara tagit dagen som den kommit och myst mest hela tiden. Vi har precis fått in någon form av rutin, men nu har jag en känsla av att den kommer ändras något. Kajsa och jag får helt enkelt hitta en rutin som passar just våran vardag, antar att den kommer innehålla några fikor, rätt många promenader och ännu mera mys. Så himla fint!

Det här med sånger.

Jo alltså när man har en liten bebis blir det lätt att man sjunger i tid och otid. Ungefär som med tjutandet. Bebisar tycker om sång har man ju hört, sen spelar det mindre roll om mamma i fråga kan ta en ton eller ej, vilket känns fint. Men nu är det så att mina kunskaper i barnsånger inte är så utbrett. Kanske är det inte ultimat att sjunga om K-pistar och berlinmurar.
Annars går Men bara om min älskade väntar och Theodor rätt friskt här hemma.
En annan hit är en låt som min morfar och jag brukade sjunga då vi byggde kojor ute på landet. Lingonben heter den och går såhär:
Uti skogen växer lingonbeeen uti tomtens stora näsa, prinsen kommer fjorton språng, nu ska mormor baada!
Ja ingen kan klandra min morfar för att inte haft fantasi ialla fall.
Byssan lull har jag också kört några gånger men eftersom jag bara kan 1,5 vers blir den lätt uttajad. Jag kan versen om vandringsmännen, den ena var halt, den andre var blind och den tredje hade trasiga kläder. Men den andra versen? Den första var en brigg och den tredje hade trasiga segel men vad tusan var det för fel på det andra skeppet? Och sista versen, den med stjärnor vad var det för fel på dem? Kan det ens vara fel på stjärnor?

När jag går här hemma och sjunger Lingonben kan jag inte låta bli att tänka på vem som ska bygga kojor ute på landet med Kajsa. Hennes morfar är inte riktigt någon kojbyggar-morfar direkt. Tur då att både mamma och pappa är ena jäklar på det där med kojbygge.
Jag hävdar bestämt att världen skulle vara mycket gladare om alla barn fick ha en morfar som de kunde bygga träkojor, barkbåtar och göra kossor av kottar och pinnar ihop med.

Okej, jag kom av mig. Men ja, jag hade väl inte mycket mer att skriva antar jag...

Då tjutandet uppnår nya höjder.

Det här med att vara hormonell. Jag tjuter i tid och otid för precis allting. Jag gråter av så ofattbar kärlek till mitt barn. Av Lycka. Gråter för att hon är så otroligt fin, för att jag är orolig för att hon inte ska få i sig tillräckligt med mat, att mina tuttar inte ska ha tillräckligt med mjölk, gråter när hon ligger brevid Martin och myser i soffan bara för att de är så otroligt fina. Och så gråter jag av trötthet.
Jag.Gråter.För.Allt.
Men gränsen måste väl ändå vara nådd när jag sitter och lipar till Peter Jöback på nyhetsmorgn.
Vad fan liksom?

När lillan kom till jorden.

Nu har vi varit hemma i några dagar och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Inga socialtanter har varit här och hämtat våran dotter. Det borde ju innebära att vi fixar det här med att vara föräldrar rätt bra ändå.
Skönt!

Jag har tänkt att uppdatera här ett par gånger. Skriva lite om den där magiska natten för en vecka sedan, men det har liksom inte riktigt gått. Det har varit alldeles för stort på något sätt. Vet inte riktigt vad jag skulle skriva heller. Men att det var en sk. svår förlossning har jag förstått.
En epiduralbedövning som inte riktigt blev rätt utan gjorde mig värksvag och en stor liten bebis på 4500 g gjorde väl sitt till den bedömningen. Jag har hört med Martin om hans upplevelse. Brutalt säger han. Och jag minns hur jag mitt i allt tittar på honom och säger åt honom att ge fan i att svimma. Han var nämligen precis kritvit i ansiktet, och kanske hade jag varit detsamma om jag beskådade det han gjorde. Två tanter hängandes på varsin sida tryckandes på min mage, en tant som slet och drog i en sugklocka samt en fyra personer till i rummet och så jag som tog i för kung och fosterland för att få ut den lille krabaten.
Själv var jag inte direkt medveten om någonting runtomkring mig utan var alldeles för inne i mig själv och på att fokusera.
När allting var över sa de till mig att jag skulle åka in till operationssalen för att "återställas", och just då kunde jag inte bry mig mindre. De kunde göra all världens ingrepp på mig för då hade jag precis fått ha min bebis på mitt bröst. Alldles kladdig och slemmig var hon när hon skrikande lades upp i min famn. Och det var det största och finaste jag varit med om.
Min dotter på mitt bröst. Större kärlek än så finns inte.

Nu ska jag fortsätta spendera kvällen med att hänga med min familj här i soffan, kolla lite på Idol och vertefter kanske äta lite pepparkakor med ädleost. Som jag längtat efter denna ädelost!

Då inga ord riktigt räcker till.

Så har vi då äntligen vår efterlängtade lilla lillfis hos oss. Fredagen den 20:e november kl 05.42 föddes lilla Kajsa. Ja hon heter så, vår älskade lilla dotter. Inger Kajsa.
Vi är hemma, försöker landa, försöker förstå. Vi mår bra och är så obeskrivligt lyckliga och stolta föräldrar.

Äckligt.

Ni vet en så där riktigt vidrig, svullen rödmosig finne fylld med massa äckligt gult var färdig att sprängas?
Precis så känner jag mig.
Och nej jag vill inte gå utanför dörren och jag vill inte umgås med människor för dessa finnar är rätt vidriga att tampas med.

Det var nog bara det...

...

Som om det inte vore nog med elände så ska jag dessutom drabbas av det värsta röksuget någonsin. Jag har inte ägnat de där giftpinnarna en tanke på över sju månader. Men nu, herregud vad jag vill kedjeröka!

Man ska glädjas åt det lilla.

Som ni har räknat ut redan har jag rätt långtråkigt om dagarna. Jag har njutit av att ha lite sådär lojt småtråkigt i min ensamhet. Men nu är jag som sagt rätt less på´t. Datorn är mitt tidsfördriv om dagarna. Den och mina böcker samt promenader i massor. Just därför blev jag så himla själaglad när jag hittade en alldldes briljant blogg att följa. Hurra för det! Det firar vi med en lite visa av självaste Freddan som jag inte blivit av med på dryga veckan.

Sju dagar +

Nu har jag provat det mesta. Skogspromenader. Färdknäpp. Trappor. Ingefärste.
I N G E N T I N G. Alltså det var sju dagar sen den skulle ha kommit. Den här veckan har kanske varit den mest händelselösa veckan någonsin. Skittråkigt är det!
Men nu har jag gett upp alla försök att få igång det, tycks bara vara att gilla läget som gäller, men det är förbannat svårt!
Nu ska jag dessutom iväg till barnmorskan, jag som lite käckt sådär sa vid förra besöket, att hehe ja vi kan ju boka in en tid men jag hoppas inte på att vi ses... Tji fick jag!

I eftermiddag ska jag åka hem och hälsa på en skitliten bebis, endast sex dagar gammal. Tänkte att vi skulle lägga upp en strategi hon och jag. Jag ska sniffa lite på henne för det har jag hört kan hjälpa. Hon får å sin sida försöka få den sugen på att komma ut och hälsa på sin lilla kompis.
Men det är klart, det verkar ju inte vara något smartskaft jag har därinne så vi ska nog inte räkna med för mycket. Jag menar, vem väljer att stanna kvar därinne i magen när man kan komma ut och busa med underbara bebiskompisar, få gormetmat i form av bröstmjölk, sova i en skitmysig säng och få massa kärlek, uppmärksamhet och en byrå med nya kläder?
Men men... hästarna finns nog där, det tar nog bara lite tid att samla in dem. Vi hoppas h*n lyckas med det väldigt snart i allafall.

Gillalägetgillalägetgillaläget...

Det här med fördomar.

Tillåt mig att vara fördomsfull. Jag vet att det kan vara bland de värsta egenskaper man kan ha, och jag är expert på att vara just fördomsfull. Tyvärr. Men å andra sidan är jag inte den som är sen att ändra mig om det visar sig att jag har fel. Så därför, efter att ha läst det här tänker jag att det säkert var rätt åt fan. Med tanke på hur mycket vidriga äckliga västerlänningar till karlar vi såg därnere, släpandes runt på flickor, inte mer än barn med sliskig kåt blick så kan jag inte låta bli att vara det även i detta fall. Nu trampar jag kanske på ömma tår, kanske handlar det inte alls om det. Kanske handlar det bara om droghandel eller sexköp på det där hotellet i största allmänhet. Då ber jag verkligen om ursäkt. Nej.
Kanske handlar det också om en helt vanlig karl som tröttnat på kylan i svedala och bara råkat ut för ett hemskt överfall. Och då ber jag verkligen om ursäkt på rikigt, men som sagt, fördomsfull var det ja.

Ska vi leka nu mor?

Jo alltså, nu har jag börjat få hemska tankar och syner. Riket. Fullvuxen människobebis, Lillebror tror jag han hette. Så kommer lillfisen se ut om den ska ligga därinne och skrota länge till. Och så kommer denna jättebebis som egentligen inte är en bebis längre titta upp på mig och fråga; Skä vi leilei nu moa? (Ja alltså, det ska vara danska, men jag kan inte ett ord men ja, ni fattar...)

Så snälla, se till att kom ut snart för jag vill ha en liten lillfis och inte ett monster från Riket.

Oh Yeah

Igår låg jag och slökollade på Singing bee, ni vet programmet där man inte behöver vara duktig på att sjunga, bara kunna texten. I alla fall... När tre stycken var kvar tyckte de att det var en bra idé att skaffa sig ett bandnamn, vilket blev Ash. Och så började en låt surra i mitt huvud, några ord, lite melodi. Youtubade skiten, och plötsligt befann jag mig i mitt lilla rum med gula tapeter (det man såg av dem för alla TT-posters) på Fotbollsgatan 35. I det rummet pratades det sällan om något annat än killar och Take That på den tiden. Mtv på teven allt som oftast medans vi bläddrade i Okejtidningar pratandes om våra brustna tonårshjärtan. Mycket tårar fälldes i det där rummet. Henka, Manne, Kenta och Andreas ja listan kan nog göras lång.
Men ändå, vilken myskänsla jag fick av den flash backen!

Lite gnäll och åter gnäll.

Jag har skittråkigt, och samtidigt som jag har det håller jag på att gå trötthetsdöden till mötes. Det här med en hel natts sömn tycks vara ett minne blott.
Folk föder barn, pluggar eller jobbar. Annars har man sjuka barn. Jag gör varken eller. Jag har alltså ingen att umgås med, ingen att fika med. Dessutom är folk precis värdelösa på att uppdatera sina bloggar så jag har ingenting framför datorn att göra på mina sömnlösa nätter. Inte på dagarna heller för den delen.
Nu skulle jag utan problem kunna sova bort hela dagen men det känns bara ännu tråkigare och jag måste iväg och anstränga mig, typ springa en tio varv runt strömmen kanske? Men det skulle nog mest resultera i svinont i fötter och ben.
Hade min kille varit hemma hade en utflykt till marmorbruket suttit fint, men han jobbar ju såklart och har därför bilen.
Ni märker att det är precis skitsynd om mig va?
Till råga på allt börjar jag bli förkyld, så himla opraktiskt!

GRATTIS!

Jaha. Nähe. Nu är det till att springa i trappor som gäller! Nu ringde min alldldes underbara vän och satte press på mig. Imorse fick de en liten flicka knappt två veckor tidigare än beräknat. De väntar på oss i två dygn till upplyste han, så nu blir det till att tjata ut lillfisen.
Alltså jag är så himla rörd att jag sitter här och gråter, säkerligen lite av självömkan också...
Men ett STORT GRATTIS till ett par av de finaste personerna jag vet! <3

Den 9:e november.

Det är idag det. Dagen som vi längtar efter i sju månader. Ett datum som taget lite sisådär på måfå, med en radie på en 2 veckor plus. Men likt förbannat så hankar man sig fast vid just det här datumet, det första möjliga liksom.
Men idag ser det onekligen ut som att jag får roa mig med att tvätta istället för att föda barn. Pratade och trugade lite med den förut, men lillfisen verkade inte göra några ansatser alls till att vilja komma ut.
Jag har nu sagt att jag inte kommer ringa en käft innan bebis är ute, och det förutsätter att den kommer alldeldes snart för annars blir det ensamt. Det är nämligen rätt tröttsamt att höra rösten man ringer till gå upp i falsett så fort de hör vem det är, så får man börja samtalet med ett NEJ ingen bebis än! Men vi får väl se hur det blir med det, jag vill fika i veckan och då måsta man ju såklart ta kontakt med folk.
Men visst ja, fejjan! Tack gode gud för fejjan!

Trötter

Men åh för denna sömnlöshet! Vridit och vänt på mig sen strax efter tre. Och eftersom det är så sanslöst synd om mig festar vi till det med grötfrulle i soffan framför teven. Det sätter lite extra guldkant på denna fredag så att säga.
En fredag som i och för sig har all potential till att att bli väldigt bra. Det vankas restaurangbesök med gott sällskap framåt kvällen och innan dess eventuellt en sväng på stan.
Men först; SOVA!

Uttråkad

Ja, jag har skittråkigt så jag gör en lista...

Nämn något som gjorde dig glad igår: Jag träffade två fina tjejer och pratade skit.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Sov
Vad gjorde du för 15 min sedan: Kollade på Six feet under
Det sista du sa högt: Sa till lillfisen att jag tyckte den kunde komma ut iställer för att ligga o trycka på min blåsa.
Det senaste någon sa till dig: "Hej då söt, se till att somna om nu."
Vad har du druckit idag: Vatten & färskpressad apelsin
Vad var det senaste du åt: En tallrik med fil & en macka
Vad var det senaste du köpte: Clementiner, mjölk och smör
Vad är det för färg på din ytterdörr: Brun
Vad är det för väder hos dig nu: Den gråaste dan på hela året. Typ
Godaste glassmaken: Ben & Jerry-bohemian raspberry
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Njaa...
Sover du tungt: Nä inte ett dugg.
Drömmer du mardrömmar: Ja!
Trivs du med ditt jobb: Nja...
Favoritklädsel: Hemma är det pyjamasbrallor och t-shirt som gäller, annars klänning eller jeans.
Favoritlåt just nu: Devils waitin bland många
Vad ser du om du tittar till höger: Ett stycke fönster, en orkidé & en garderobsblomma
Vad gör dig glad just nu: Att jag mår så himla bra
Vad ska du göra härnäst: Så lite som möjligt, så kolla på Six feet under antar jag...
Höger eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Nöjd
Favoritgodis: Choklad i alla former & sura colanappar
Kläder just nu: Pyjamasbrallor & en t-shirt + en luvtröja
Sommarplaner: Hänga ute i torpet sommaren lång
Hur många kuddar sover du med: Två
Spelar du något instrument: Nej, men jag vill lära mig spela gitarr, så nån vänlig själ får gärna lära mig...
Morgon eller nattmänniska: Morgon
Vad är viktigast för dig: Just nu; att bebis mår fint och kommer ut utan problem, över lag; att må bra, min familj och mina vänner.
Är du kittlig: Nej inte längre av nån konstig anledning
Snarkar du: Ja han säger det han jag bor med, fast jag vet inte om jag tror på´t
Stjärntecken: Kräfta
Äckligaste insekten: Typ alla...
Längtar du mest efter just nu: Att bebis ska behaga komma ut.

Musik

Jag behöver ny musik! Jag lyssnar på samma om och om igen så nu krävs ombyte! Laddade ner Donkeyboy igår, bra men inte alls vad jag vill lyssna på just nu. Jag tror jag vet vad jag behöver. Jag behöver att Tallest man on earth får tummen ur och släpper nytt, jag menar Shallow grave har ju nästan två år på nacken, herregud han kan väl tänka lite på mig och mina behov åtminstone?

Om träningssuget.

Jag är sanslöst sugen på att börja träna. Ja inte just nu, men så snart det går. I om inte nio, så åtminstone drygt sju månader har jag varit så himla hälsosam. Ingen alkohol, inga cigaretter, inga bakfyllepizzor eller fyllemat. Ätit regelbundet och nyttigt. Jag har gått promenader i stort sett verenda dag sen jag kom hem från resan, och visst har det slunkit ner både en pizza, äppelpaj, och kladdkakebit emellanåt men i det stora hela mer hälsosam än någonsin förr och jag gillar´t!
Nu har jag haft autogiro på Nautilus i ett år, spinnade som tusan fram till februari sen har jag bara låtit pengarna dras från mitt konto alldldes i onödan. Jag tröttnade liksom lite på det där med att bara spinna, jag vill ha mer gruppträning och lite variation. Men friskis som jag tränat på tidigare har inte haft autogiro vilket har inneburit fasligt mycket pengar att slänga ut på ett bräde.
Men nu så. De har börjat bli moderna på rikt och fått tummen ur, så nu kan jag betala 250 spänn i månaden för både spinning och gympa.

Det var sannerligen länge sedan jag kände mig så här motiverad till att börja träna, så nu hoppas jag på jag kan komma igång relativt snabbt efter förlossningen. Men det är klart, det får ta precis den tid det tar, jag antar att det kan vara rätt svårt att komma ifrån en söt liten skatt som kommer finnas härhemma under de första månaderna.

I startgropen.

Var på vad som förhoppningsvis blev mitt sista besök hos barnmorskan idag. Lillfisen är fixerad och har sjunkigt, och ligger alltså redo i startgropen. Precis som jag ville med andra ord. Och vågen visade på en viktuppgång på totalt 5,8 kg och jag är grymt nöjd över mig själv. Hurra liksom för att jag slapp gå upp en sisådär 17-20 kg, tycker nog att jag hade nog som det var innan...
Nu funderar jag rätt starkt på om det kanske är läge att inhandla det där sista som bör finnas hemma när bebis kommer samt det som ska packas ner i BB-väskan. Känns onekligen som att det är nära nu.

Jag vill & jag vill ha

jag vill & jag vill ha, vill ha ALLT!
Sanslöst sugen på det mesta är jag. Känns ungefär som jag skulle kunna äta upp... ja typ allt. Ostbågar, julmust, chokladbollar och julmat. Och med julmat är det inte vilken julmat som helst utan mormors köttbullar.
Så tänker jag den befängda tanken att stackars mig, det blir inga såna köttbullar mer, attans då! Jag tänker inte att det kommer bli en alldles jätteknasig julafton för första gången på 25 år. Det har jag iofs redan gjort sjuttionfemtusen gånger. Men ändå. Jag tänker på KÖTTBULLAR. Tills jag på något alldeles jättekonstigt vänster börjar förknippa köttbullar med Karlsson på taket. Då mår jag lite illa istället. JAG HATAR KARLSSON PÅ TAKET!
Men skönt, då är det ett sug mindre. Då fokuserar vi för tredje dagen i rad på de där ostbågarna och julmusten istället.
Och gissa vad? Det är fredag och då tänker jag banne imej inte ersätta det suget med en tråkig clementin.

Yeey för mig!

Jag har en plan.

Jag har storslagna planer på att föda barn i nästa vecka. Torsdag eller fredag tycker jag känns som alldeles perfekta dagar att få en liten bebis på. Då hinner jag med festligheter i helgen, städa lite, kolla på Six feet under och ta några mer sovmorgnar innan det är försent.
Jag tvivlar dock rätt rejält på att lillfisen går(?) i samma tankar. Tyvärr. Jag är nämligen rätt trött på det här med att vara gravid nu. Det är jobbigt att inte kunna klä på sig utan att pusta och stånka - och sätta på sig ett par skor ska vi inte tala om! Dessutom vore det skönt att kunna vända sig i sängen utan att vakna varenda gång. Nu har det tilloch med blivit svårt att ta sig ur bilen. Och så saknar jag att kunna gå raska promenader utan att få de där hålliknande smärtorna i sidorna.
Men med tanke på att min pappa säger att bebisen inte kommer komma förrens den 19:e så får jag väl uthärda en sisådär tre veckor till...

Om musik och diverse gravidkrämpor

En gång i tiden hade jag en arbetskamrat som pluggade till musikproducent i Hultsfred. Han hade Orup som största idol och tyckte att Jagad av vargar var en briljant låt.
Jag skrattade ihjäl mig åt det där. Trodde faktiskt inte att Orup hade några fans alls efter typ mitten av 90-talet. Men min arbetskamrat var honom trogen.
Så kom jag att tänka på honom av någon anledning härom dagen, undrade hur det gick med hans musikproducentkarriär. Jag menar, det var just hans studieval som gjorde det så fantastiskt roligt att han hade Orup som idol.
Men så tänkte jag att vad vågat ändå! Han stog upp för sin hjälte, skämdes inte över sin musiksmak trots att han var väl medveten om att han blev hånad. Jag vette tusan om jag själv hade haft det modet. Ens musiksmak säger ju rätt mycket om hur man är som person.
Själv är jag rätt mesig när det gäller musik. Jag är väldigt svag för svensk vispop till exempel. Eller vispop, svenskt över lag (dock inte Orup). Lars Winnerbäck, Eldkvarn, Cornelis, Lars Demian. Och så har vi såklart min allre bäste Thåström, inget att skämmas över någonstanns faktiskt. Men ändå rätt mesig musiksmak. Så lyssnar jag också sönder The tallest man on earth, Fleet foxes, Band of horses och Grand archives. Jag är rätt duktig på det där med att lyssna mer eller mindre sönder låtar. Det absolut tyngsta jag lyssnar på är nog Volbeat, och det är nästan lite för tungt, men ibland så.

Nu vet jag inte alls vart jag ville komma med det här inlägget, antar att jag hade lite svårt att se en musikproducent som älskar Orup, men tråden försvann någonstanns på vägen...

......

I övrigt är det jobbigt idag. I sittande ställning mensvärk från helvetet (förvärkar rimligtvis) och när jag går så får jag ont i ljumskarna (foglossning rimligtvis). Det är alltså liggande ställning som gäller. Hoppas dock det släpper snart för jag ska iväg och ta sprutjäveln mot svinis samt gå på amningskurs i eftermiddag. Den där amningskursen har jag hört ska vara bra så jag tänkte ge det en chans. M är nöjd som tusan då jag gett honom frikort att slippa, han får vara hemma och laga middagen istället.

En fin liten historia.

Jag pratade med min lilla farmor alldles nyss. Jag har ett rätt så knepigt förhållande till henne och har väl alltid haft. Vi har aldrig stått varandra speciellt nära och hon är expert på att bara prata om sig själv och om pengar. Hela tiden pengar. Jag tycker inte om sånt. Inte alls. Men så är hon ändå min farmor och har aldrig gjort mig nåt illa. Hon ringer emellanåt för att berätta om sina krämpor och så, men sån är hon jag har ju förstått det och accepterat det. Hon är rätt söt ändå.

Så idag ringde hon. Och hon berättade en alldeles jättefin liten historia. Hon hade varit på sjukhuset och undersökt ögonen. Fått något isprutat i dem så hon såg lite halvtaskigt.
När hon ska gå på bussen för att åka hem upptäcker hon att hon glömt busskortet hemma. Hon får veta att det finns en automat inne på sjukan där man kan lösa in en biljett, så hon traskar tillbaka. Väl där visar det sig att den där automaten inte fungerar så hon ber att få låna telefonen i recceptionen så hon kan ringa min pappa om hämtning. Men nu ska vi ju inte tro att det är så smidigt. Nej då, det är ju dyrt att ringa numera så hon blev nekad.
Alltså, min farmor på 83 år som inte kan ta sig hem blir nekad att låna telefon på sjukhuset!
Farmor blir förtvivlad och går mot en taxi, och det hela kan inte alls vara lätt för henne eftersom hon då ser sina hundralappar fara all världens väg. Men hon berättar läget och taxichauffören säger till henne att hoppa in. I taxin sitter även en äldre herre på 76 år som hon börjar samtala med. Rätt vad det är upptäcker farmor att hon inte alls är där hon borde vara, utan att chauffören åkt fel. När hon nämner detta skrattar han roat och säger att han minsann stängt av taxametern för länge sen för han tycke min farmor och karln såg ut att ha så trevligt och mycket att prata om.

Va! Det var väl fantastiskt snällt! Han hade åkt omvägar för att de skulle få mer tid att prata skit med varandra och dessutom stannat taxametern. Det var nästan så jag blev lite gråtmild när hon berättade det.
Sen var vi tvugna att sluta vårat samtal för hon skulle minsann se Hem till gården. Den har hon följt sisådär 30 år eller hur länge den kan tänkas hållt på.

Om ett lönesamtal.

Lönesamtal alldles strax. Lönesamtal innebär ju att man liksom ska framhäva sig sig själv på bästa sätt. Jag är oumbärlig för mitt jobb, jag utvecklas heela tiden och jag trivs på alla sätt och vis och ser mig själv arbeta här i minst tio år till. Typ så. Dagens lönesamtal kommer med andra ord innebära en timme av lögner. Jag kommer ljuga så näsan växer och tungan blir blå.
Eller.
Eller så säger jag precis som det är. Att jag inte alls utvecklas på det sätt jag vill. Att jag behövet ett mer stimulerande arbete där jag får använda hjärnan lite också. Just nu känner jag mig nämligen helt tankebefriande på det där stället.

Jag har en fin chef, hon skulle förstå.

Den som säger att man utvecklas inom mitt yrke, på mitt jobb ljuger. Sorry, men så är det.

Jo men si goddagdå

vilken dejt det blev.
Efter ett par timmar på stan med diverse inköp råkade vi springa på ett nyöppnat våffelcafé och det där med våfflor är ju gott tänkte vi. Det hela resulterade i våffelkoma och väl hemma strandade jag i soffan med ont i fötter och ben. Med andra ord inte alls upplagd för en dejt på restaurang. Soffhäng med idol och te & rostisar blev det istället.
Inte fy skam det heller...

Gnäll och lite avundssjuka.

Livet är inte speciellt rättvist, inte alls när man tänker efter.
Som att M ska bli bjuden på konsert med Eldkvarn av jobbet den 11:e december.
Men hallååå, jag då? VA? Jag tycker om Eldkvarn mer än han och jag blir inte bjuden. Och så har jag ploppat ut en bebis en månad tidigare så ska han ut och roa sig med att lyssna på fina fina Eldkvarn.

Nä, jag vet inte jag. Kanske lägger jag in mitt veto.

Torsdag allaredan.

Alltså, var det inte helg nyss? Jag tycker tiden bara rinner iväg, vilket är konstigt eftersom jag trodde det skulle gå otroligt långsamt.
Jag är dock den sista att klaga, att tiden går fort nu tycker jag är alldeles super.
Nu är det bara torsdag, men här hemma känns det som helg eftersom M är ledig imorron. Det firar vi med att gå på stan och inhandla det absolut sista samt dejta lite sådär mysigt med middag ute.
Fint ska det bli!

Luktar illa

Det luktar väldigt illa i lägenheten. Men eftersom jag är täppt i näsan kan jag inte alls sätta finger på vad det är, bara att det är nån suspekt lukt som sprider sig. Det är nystädat och soppåsen är tömd så vad tusan kan det vara?
Avloppslukt möjligtvis, det kan också vara bajs. Men eftersom jag inte brukar roa mig med att springa omkring här i lägenheten och bajsa hur som helst och det inte finns nån bebis eller djur här hemma heller som går omkring och smygbajjar i hörnen så kan jag nästan avskriva det också.
Då återstår avloppet och då får lukten helt klart vara kvar till M kommer hem så han får göra nåt åt det. Rensa det rimligtvis. Själv har jag inte tid, jag ska iväg och fika alldles snart. Det här med att det är två timmar kvar behöver vi ju inte alls berätta för honom..

...

För ett tag sen var min käre mor snäll att upplysa mig om att min kusin då det begav sig minsann vägde 5,3 kg vid födseln. Detta var något jag helst velat slippa veta.
I veckan som gick fick M:s kompis en dotter som vägde 5,4 kg. FEM.KOMMA.FYRA.KILO!

Är det för sent att ändra sig? Kan man liksom hoppa av alltsammans nu?

Nähe, inte det. Vilken tur då, ändå. På sätt och vis. Eller inte.

Om brevet

Jo det där brevet...
Det är så att M jobbar på en väligt stor fabrik. Den är så stor att man cyklar mellan de olika maskinerna tydligen. Och på de här maskinerna är M nån slags tekniker, han skruvar, fixar och donar och ser till så de funkar som de ska. En dag i förra veckan när han befann sig på den här enormt stora fabriken ringer de och säger att han behövs på en av maskinerna. Fort som attan hoppar han upp på en av de där cyklarna och trampar febrilt, ty han tycker om att skruva min karl. (han har skruvaochvarglad som mailadress och det säger väl kanske en del)
I alla fall. Han cyklar förbi ett par städare och sen en meter längre bort, PANG. Så ligger både M och cykeln på golvet. Han hade cyklat rakt på en såpafläck, fått sladd och ramlat.

Och det var alltså det som brevet handlade om. Hans chef tyckte nämligen att M skulle skriva in vurpan i tillbudsboken. Därför fick han hem ett brev där han skulle kryssa för vilka skador han fått.
När han berättade det här förra veckan så höll jag på att kissa på mig. Senare på kvällen precis när han skulle till att somna så var jag tvungen att fråga en gång till; På riktigt, var det verkligen en SÅPAFLÄCK du cyklade omkull på? Och så fick jag skrattkramp åter en gång. Han hävdade bestämt att jag inte skulle säga nåt. Och det är klart, han har ju en poäng.
Vilket radarpar vi är, en som cyklar omkull på en såpafläck och en annan som halkar på ett bananskal.
Jag säger då det.

Jag vet inte

Seg dag. Jätteseg dag är det idag. Jag orkade mig ut på en promenad runt strömmen i förmiddags, men sen var det nog. Jag strandade i soffan och här har jag blivit kvar. En runda till köket för att göra grötlunch. Och nu är det massa disk i köket som nån hemmafru (rimligtvis jag) borde ta tag i, men orken finns liksom inte. Och definitivt inte lusten.
Jag går omkring och sneglar på det där jäkla brevet som M har fått. Ett stort brev som ser viktigt ut. Och så är det från Holmen, det är det som gör mig nojig. M säger att jag oroar mig på tok för mycket över det mesta just nu. Det borde vara han som oroade sig mest över alla varsel på Holmen men han tycks ta det med ro. Tur att det är nån här i huset som har nerver. Själv målar jag upp fan på väggen som vanligt. Att M blir varslad och att jag får ett samtal från jobbet där de säger att de kommit på att jag är överflödig på jobbet, att de klarar sig utan mig och att jag inte får komma tillbaka. Och så står vi där, två nyblivna föräldrar utan jobb mitt i den stora arbetslösheten och inte har råd med havregrynsgröt till lunch än gång och inga blöjor och så kommer socialen och ringer på dörren för att vi inte kan ta hand om våran bebis.

Hej grubbel!


.....


Cirkus tre minuter efter att jag skrivit färdigt inlägget ringer min chef. Jag har inte pratat med henne på en månad. Jag tänkte att jaha nu är det kört. Men hon ville bara kolla läget och be mig skicka in lönerapporter så jag får semesterersättning för tiden jag är hemma. Än så länge har de inte kommit på att jag är dem överflödig.
Skönt!

Man måste vila upp sig för en heldag...

Igår gjorde lillfisen mig skitnojjig genom att inte röra sig ett dugg på över ett dygn. Jag petade, puffade, pratade, drack kalla glas vatten och spelade hög musik. Ingenting. Inte en puff, inte ett pet. Totalt blixtstilla var det. Och jag var skiträdd över att något gått snett eftersom jag är van vid att den puffar och har sig vissa tider på dygnet.
Tröttmössa.
Det kompencerar vi med att ha sparkfest idag istället. Den tänkte väl att den var tvungen att vila upp sig inför dagens skiva kan jag tro. Inte en lugn stund.
Men jag är glad, hellre det än att den inte rör sig alls.

Så snälla bebis skräms inte mer sådär va, okej?

Isigt.

Det är is på vattenpölarna runt strömmen. Och frost på gräsmattorna i skuggan. Det är kallt, svinkallt är det. Önskar jag hade en vinterjacka att burra in mig i när jag går utanför dörren, men än ett tag får jag nöja mig med lager på lagertröjor. En mössa också. Och halsduk. Så påminns jag om att jag måste lämna in mina svindyra vinterskor sen förra året på lagning också. Skomakare is the shit! Men jag kan tycka att ett par skor man köpte för 1800 förra vintern borde vara hela och fortfarande jättefina. Men nej då.

Och nej, det är inte med förvåning jag skriver att det är is på vattenpölarna, snarare som ett konstaterande. Annars är det ju ofta så att hela Sveriges befolkning drabbas av chock vartenda år då den första snön eller halkan kommer. Som att vintern inte kommer varje år.

Det går framåt.

Jo alltså.
Nionde månaden. Vecka 37. 26 dagar kvar.
Nu kan bebisen komma i princip när som helst, i vecka 37 räknas den inte längre som för tidigt född.
Shit pommes!
Jag är höggravid, jag trodde inte det skulle vara så här att vara höggravid. Jag trodde att man skulle vara STOOR och känna sig som en valross och sitta i soffan med svullna fötter och vara gnällig och sånt. Trodde att man skulle vagga fram när man går. Det gör jag inte. Jag sitter i soffan utan vare sig svullna fötter eller gnäll. Jag går promenader runt strömmen och visst, kondisen har väl dalat något men jag går fortfarande om motionärer och då känner jag mig tuff och stark när jag kommer där och går med magen i vädret. Jag har inte ens tagit ut ett endaste av de där gravidkorten som man tycks få per automatik så fort man blir gravid. Ni vet de där där man har rätt at beordra sin karl att springa ner till affären fem minuter innan stägning för att köpa nåt man blir hysteriskt sugen på. Eller beordra massage, eller hämta det. Och yada yada, ja ni fattar. Inte ett endaste har jag utnyttjat, fast vem vet, när nästa bebis vankas så kanske man mår pyton från dag ett och då kanske dubbla uppsättningar gravidkort behövs...

...

Idag skulle min fina mormor ha fyllt 72 år.
Grattis mormor!

Om ingenting alls

Morgnarna, de är det bästa med det här att inte göra någonting alls.
Klockan sex ringer M:s alarm första gången, och nu när jag kan sova precis hur länge jag vill gör det mig ett dugg att han är expert på att snooza. Jag krälar mig bortåt hans sida och så kramas vi och säger trötta fina små ord tillvarandra. M somnar alltid om mellan varje snoozning, jag har aldrig förstått mig på det, själv ligger jag och myser med en bebis sparkande i magen, som även sparkar in i M:s rygg så han också får känna.
Det är morgonmys på hög nivå!
När han går upp ligger jag kvar, läser några sidor i en bok sen somnar jag antingen om eller är pigg och utvilad och går upp och kokar gröt. Förkovrar mig lite i morgontidningen och känner mig allmänt nöjd med tillvaron.

Sen kan dagen fortsätta precis hur som. Igår fortskred den som så att jag hade besök mest hela dagen och åt alldles för mycket vaniljbulle. Jag fick lyssna på skvaller från utelivet och prata om sådant jag inte längre har så mycket koll på, väldigt fint med tanke på att helgens alla kalas handlade om bebisar och om barn i allmänhet. Jag behöver verkligen tänka och prata om annat också!

Och appropå prat om barn, efter ett av kalasen i helgen gick jag därifrån med en avsmak och irritation högre än något annat på länge. Ett par med en liten på snart 2 år berättade nämligen stolt över hur de brukade muta sonen med godis för att få honom att säga olika djurlären. De kunde hålla fram en godisbit och säga: hur låter kossan? Muuu säger ungen och så fick han en godis i belöning. Ungefär som när man lär hundar att sitta.
Herrejävlagud tänkte jag och bet mig i tungan för att inte säga vad jag tyckte och tänkte, jag hade aldrig sett paret förrut så jag iddes inte lägga mig i deras uppfostran. Men att muta en unge med godis i utvecklingssyfte kan väl aldrig gå väl?

Good bush bad bush...

Ja ni vet den där t-shirten med en välansad fjossa på en bild och ett fult tryne på USA:s förre president på en bild brevid...

Ungefär så fast både busharna är väldigt väldigt fula.
Jag har insett att jag inte tänker sätta min fot badhuset, jag som hade tänkt gå och simma. Men si det går inte. För hur mycket jag vrider, vänder och böjer mig i duschen för att försöka ansa den där bikinilinjen så går det åt helevete!
ÅTHELVETE gott folk! Det resulterar i skärsår och en förbaskad frustration istället så nu ger jag helt enkelt fan i det. Så bad bush är nog bara förnamnet på eländet där nere.

Hmmpf, hoppas ni antecknade...

Struktur

Det här med att strukturera upp grejer har aldrigt riktigt varit min grej. Men nu jävlar! Vi var på Ikea igår och ett av köpen blev en byrå som vi snickrade ihop när vi kom hem. I den där byrån har jag lagt in små avdelningar där man kan lägga små pyamasar i ena, boddys i andra och byxor i den tredje osv. Så nu börjar ett litet rum lämpat för en liten bebis ta vid. Egentligen vill jag göra iordning allt precis just nu bara för att det är så himla roligt, men än finns gott om tid så resten av bebisbestyr och inhandlingar får vänta ett tag.
Som om inte den alldeles utomordentligt strukturerade byrån vore nog så har jag även rensat ut hela skafferiet. Ut med riskartonger, mjöl/havregrynspåsar och in med fina glasburkar till diverse specerier istället, så numera har vi också ett fint skafferi som man slipper skämmas ihjäl över om nån utomstående skulle kolla in.
Nästa projekt bli att rensa ur klädkammaren, eller snarare skräpkammaren som min mor brukar säga. Trots att vi alldlels nyligen har flyttat är den där kammaren precis överbelamrat med prylar och väldigt otympliga saker som inte alls hör hemma där utan i källaren, eller kanske ännu bättre på tippen. Men klädkammaren ligger så himla nära och källaren så långt borta (returpunkten ska vi inte ens prata om, och så retar man upp sig på gammla kärringar som inte kan köra upp på rampen)så det händer lätt att latheten tar överhanden.

Nu ska jag komma på strukturerad anledning (?) till att jag skrev det här inlägget, men det kan jag inte. Kanske för att jag ska framstå som duktig och göra mig förtjänt av att ligga i soffan och kolla på 2:a säsongen av True blood resten av kvällen...

Letade och fann

Jag har drömt så konstigt på senaste. Drömt om bebisar med olika defekter, drömt om folk jag en gång stått nära. Inatt var en sådan natt. Jag hörde hans skratt, jag hörde hans bråk med hans pappa på finska. Men så slog det mig att jag inte sett hans ansikte. Att jag faktiskt inte alls kunde minnas hur han såg ut.
Jag letade och rotade, för någonstanns...

Och jag fann det, så nu minns jag.
Fint.

Frosseri

Jag har trott i ett par dagar nu att clementin har varit guds gåva till mig. Jag har frossat i dessa utan hämningar. Men jag har haft fel, det är tydligen satsumas jag har ätit i kopiösa mängder. Nu har jag till och med lärt mig skillnaden mellan dessa två. Satsumas innehåller inga kärnor och är något syrligare i smaken än clementiner och är inte heller lika vattniga.
Helt otroligt va vad man kan lära sig utav att bara gå hemma och skrota.

Så satsumas hädanefter alltså.

Om att ha väldigt lite att göra för att reta upp sig på skitsaker.

Ja jag vet, jag kunde inte ha mindre att göra. Har inte ens gått ut på promenad, hela dagen raserades liksom imorse när jobbet blev inställt.
Jag har orkat mig ner till ica för att hämta ut två paket samt värmt en frusen pirog i ugnen som blev stenhård och med det svurit ännu mer över att vi ännu inte skaffat någon micro.
Så går jag omkring och är jävligt irriterad. Irriterad för att människor utanför samhällsramarna med något slags funktionshinder så ofta tycker så förbannat synd om sig själva. Bara för att de för flera år sedan råkade ut för en olycka som förändrade deras liv så ska allt kretsa kring dem. Mina privata åtaganden står sig inte alls viktigt i jämförelse med deras och till råga på allt ha mage att ifrågasätta vad jag ska göra och om det är viktigt. Och så tro att bara för att jag går på havandeskapspenning så har jag all tid i världen och sitta hemma och vänta på att denne person behöver mig och genast ska jag stå till dennes förfogande. Och ja, jag har kanske all tid i världen, men med den tiden vill jag göra som jag vill, inte vad jag känner mig tvungen till, och så är det en ren princip. Så det så!

Så kan man fråga var jag fick all den här oempatin ifrån, jag som annars är så himla snäll. Kanske börjar jag redan efter dryga två veckor inse att jag är trött på att jobba med människor på det sätt jag gör. Förbannat trött!

.....

För övrigt så har bäste H gjort mig sanslöst sugen på pizza. Och min arbetkamrat gjorde mig sjukligt sugen på nåt som heter chokladbollstårta, och ursäkta, men hur jäkla gott låter inte det då?

Om ett svårmod som aldrig kom.

Det där tungsinnet som brukar infinna sig hos mig varje år så här dags har ännu inte infunnit sig. Och det kommer det förmodligen inte heller göra. Inte heller det där enorma resesuget har drabbat mig ännu. Lyssnar på Lasse med både söndermarken och grå dagar, det totala höstvemodet i vanliga fall.
Kanske är det i höst som jag ska slippa dem för första gången sedan tidig tonår?
Konstig tanke, men väldigt skön. Och förstålig. Jag har aldrig tidigare sett fram emot höstmörkret så som nu, aldrig tidigare längtat efter de kyliga höstmorgnarna eller de sprakande färgerna. För mig har det alltid förknippats med enorm höstångest och att ha en lång, lång vinter framför sig.
Jag har alltid börjat drömma mig bort till exotiska platser världen över. Vart ska jag resa härnäst och hur ska jag få råd?
Australien, Afrika och Asien har tidigare varit en tröst i dessa tider, och några kortare charterresor.
Jag kommer inte längre behöva finna någon tröst i dessa resor längre, jag kommer inte ge mig iväg på sådana äventyr. På väldigt länge.

Men det är klart, vem är jag att inbilla mig att mitt resebegär och äventyrslusta ska försvinna för all framtid? Så är inte fallet, vilket jag är väldigt glad över.

Någon gång ska jag bege mig tillbaka till det underbara, vackra mystiska Laos. Lika säkert som jag ska upptäcka nya äventyr i Sydamerika. Men det är många år kvar. Tills dess ska jag fortsätta känna mig rofylld och alldeles nöjd med tillvaron.

syndiga tankar straffas.

Klockan ringer 07.00, då har jag redan varit vaken sedan sex då M påbörjade sin snoozning. Trött och jävlig går jag upp och ställer mig i duschen.
Jag ska till jobbet. Jag jobbar inte ens längre utan gör det för att jag är så himla snäll. Jag tänker där jag står i duschen, att vad underbart det vore om hon kunde ringa och ställa in alltihop så jag kunde få gå tillbaka till sängen, läsa några sidor för att sedan somna om. Men ingen telefon ringer så jag sminkar mig, fixar iordning håret, tar på mig kläder, sprutar på mig lite lukta gott och sätter mig med morgontidningen och äter frukost.
DÅ ringer telefon. Då ringer hon och säger precis det jag ville hon skulle sagt en timme tidigare då jag fortfarande var trött och morgonful. Inte nu när jag blivit pigg och blivit fin.

Så nu sitter jag här och funderar över hur tusan jag ska spendera dagen. Jag kan ju gärna inte gå och lägga mig nu, då måste jag ju göra om hela göraiordningmig-proceduren och det orkar jag inte. Samma sak gäller promenad, då blir jag ju ful och svettig så då måste jag duscha igen.

Herregud hur svårt ska det vara?

Ostadigt

För första gången på en sisådär sju månader har jag i helgen längtat efter att vara full. Jag ville dricka weiss wein i en bar i ett hus i södra delen av det här landet. Jag ville sitta vid baren och skråla änglahund några hundra gånger, kanske några kryptonit också. Jag ville hänga i köket och prata skit så inihelvete, tills jag tappar rösten. Jag ville framåt gryningen då festen börjat ebba ut sitta i soffan och lyssna på E när han spelar gitarr och sjunger alldeles makalöst fint.
Jag ville vakna upp i lördags morse, gå ut och sätta mig på trappen med an macka och en kopp kaffe för att strax efteråt byta ut kaffet mot några klunkar fiskefjäs. Jag ville röka massor cigaretter och bli sådär underbart mys-mitt-på-dagen-berusad som man inte blir annat än på festivaler och i Perstorp. Jag ville garva sönder mig åt dåliga historier och märkliga upptåg. Sitta på köksgolvet och spela träben lagom tills en ny kväll tar sin början och ännu fler folk jag inte träffat på evigheter skulle börja dyka upp.
Jag ville hänga en helg med några av de bästa människorna på jorden och bara vara.

Jag ägnade rätt många timmar åt att grina över att jag ville göra just detta. Men kanske ännu mer grinade jag över att jag kände mig precis värdelös. Dessa tankar känns förbjudna när man är gravid. Jag tänkte att jag kommer bli en urusel mamma som tänker att hon vill vara full i åttonde månaden. Och så tänkte jag att det är klart att min lilla bebis aldrig någonsin vill komma ut då den vet vilka syndiga tankar den där värdelösa mamman har.

Alltså det här med att snart vara mamma känns på många sätt överväldigande. Och jag kommer ha så många åtaganden som jag aldrig tidigare varit i stånd till att utföra innan. Övermäktigt på många sätt och vis. Jag har aldrig ens bytt en blöja, och så ska jag helt plötsligt ansvara för ett helt liv i 18 år. Jag kan omöjligt bli en bra mamma...


Så tänkte jag igår, ungefär tusen gånger och grät floder över min oduglighet som blivande mamma.

Idag är det söndag, och idag vill jag inte vara den som har varit Perstorp, sitta i en bil fyra timmar för att komma hem, stupa i säng för att imorron bitti vakna upp med ljuvlig bakfylleångest och gå till jobbet.
Idag är det söndag och jag trivs med att gå långpromenader pigg och utvilad i höstsolen.
Jag övertalar nämligen mig själv att det inte var värt den där bakfyllan, även fast jag vet att det är det. Det årliga festivalfesten är värd hundra baksmällor om, och jag har precis missat den.

Fast å andra sidan så har jag snart en liten bebis här som kommer göra allt annat mer eller mindre oväsentligt.

Där sorg möter lycka.

Jag möts av jämmer och elände lite överallt nu. Läser om död, hör om död.
Nära och kära som rycks ifrån dem allt för tidigt, och lämnar efter sig en skara vilsna själar, handfallna av sorg som vet varken ut eller in.

Plötsligt slår det mig att det inte var mer än åtta månader sen jag befann mig i min djupaste sorg någonsin och aldrig trodde att jag skulle bli hel igen. Tänk vad fort det går, och tänk så snabbt en oändlig sorg kan bytas ut mot sådan lycka!

Jag hade ett långt samtal med en vän precis, en vän vars mamma gick bort nu i dagarna. Hon hade precis blivit mormor för första gången och var såklart världens stoltaste. Jag sa till min vän att det är märkligt det där, det känns som att det är livets gång på något sätt, att när en älskad lämnar oss så kommer det ett nytt litet liv att älska. Som att den som går bort lämnar plats åt en ny generation i samma veva. Där sorg möter lycka. Så himla fint när man tänker efter.

Jag har det!

Jodå såattdet..

Om M sadlar om och bli politiker bara så där, så kan han peka lite där och lite här, fisa lite här och var och så kan han tycka en massa knasiga saker och kanske genomföra det också. Så kan han tjäna kosing på den svenska välfärden och plocka ut en fet fallskärm. Och under tiden han styr med allt det där kan han ju skriva ett par böcker också. Och kanske extraknäcka lite som advokat när han ändå håller på, så ska han såklart ha all tid i världen över till sin familj också.

Under tiden kunde jag vara mammaledig och skriva bloggar och göra feta pengar där.
Alternativt fnaska.

Vad tror ni? Fnaska eller blogga?

Jag tror vid närmre eftertanke jag väljer bloggandet, då kan jag tigga åt mig massa tuffa grejer gratis, bara för att jag är så himla känd i bloggvärden och alla som läser den köper allt likadant som jag gör reklam för.

Alltså vilken jäkla plan för att få vårat blivande hus!
Jag är så stolt så jag spricker.

Nu ska jag baka limpor eftersom det är så himla billigt, så har jag sparat några korvören.

En dyr jävla lycka.

Nu vill jag egentligen inte tro att man kan köpa sig lycka för pengar.

Fast det är klart, om jag hade det här huset så skulle jag tamej tusan bli det. Faktiskt.

Tvåmiljonersjuhundratusenkronor. Bra sådär.
Det kan jag väl få?

Snälla då...

Jag menar kolla in köket. Kolla in kakelugnarna och allting annat också för den delen. KOLLA IN! Fast nåde er om ni tar det för mig! Fast å andra sidan så kanske ni kan låta oss bo i lillhuset då, bara som tack?

Alltså jag sitter o liper över hur grymt gärna jag vill ta min karl och blivande unge till det där huset. Och vilket garage sen! Tänk vad M skulle bli glad...

Åååhh!

Åtta veckor

Så var den här då. Dagen då jag inte har ett jota inplanerat. Och det känns så himla ofattbart skönt men samtidigt väldigt märkligt.
Jag har problem med det där att sova länge utan att få dåligt samvete, inte göra nåt och bara vara hemma och skrota. Jag tänker att jag är så himla slö och det här går ju minsann inte an. Men jag SKA få de tankarna ur hjärnan för nu är det faktiskt som så att om åtta veckor är det tänkt att jag ska föda barn. Om åtta veckor så existerar inte sovmornar eller oplanerade slöa dagar där jag kan göra vad jag vill när jag vill.
Jag har aldrig (om man bortser från 6 veckors resnade) varit ledig så här länge någonsin. Det har pluggats och jobbats heltid sen den dagen jag tog studenten, så nu har jag förtjänat att slappa lite.
Jag ska med andra ord spendera resten av de veckor ungefär som idag; baka lite, gå långpromenader, ha seriemaraton (True blood & Six feet under står på schemat) och käka ananas samt hänga lite med övrigt folk som har på tok för lite att göra.

För åtta veckor var jag på Hultsfred. Det känns ungefär som det var en vecka sen. Åtta veckor framåt känns dock som en hel evighet men med lite tur så blir det november nån gång...

Underbara morgon.

Utvilad, inget kisseri, inget vändandes, inget ryggont. En hel natts god sömn. Som på beställning eftersom jag laddar inför en förträfflig dag. Först kalas för storebror, sen vidare till finast vännen för 25års-fest. Det ska pratas skit, skrattas och ätas tapas. Extra roligt att hela tjejgänget är samlat för första gången på en sisådär tre år.

Jag är peppad!

Imorron jobbar jag dessutom min sista arbetsdag på väldigt väldigt länge.

Nu ska jag läsa tidningen och äta lördagsfrulle vid vårat nya, precis skitfina köksbord. På nyinhandlade köksstolar dessutom.
Magiskt!

Nöff nöff

Alltså denna jävla hysteri om grissjukan!
Ska man vaccinera sig eller inte? Inte tusan vet jag, och inte är väl det så konstigt när inte ens läkare kan svara på hurvida vaccinet är bra för fostret eller inte. Lite läskigt tycker jag allt att det är att trycka in två okända sprutor som dessutom innehåller kvicksilver.
Lutar kanske åt att jag får fortsätta lita på att handspriten på jobbet gör ett bra jobb och håller grisarna borta.

Spänning i tillvaron

Idag sprang jag på Marcus Birro inne på Hemköp.
Dessutom håller jag på att laga kalops för första gången.
Det händer så mycket spännande saker just nu att ni anar inte!

...

Ibland blir jag rätt förnannad på mig själv. Som nu, varför i hela friden ska jag hålls och läsa dödsannonserna i NT? Vad får jag ut av det egentligen, mer än en enorm ångest då jag läser en dödsannons över en liten bebis som dött i mammas mage.
Det är verkligen inte den bästa starten på dagen.

Hej positiva morgon!

Bloggtips

Bara för att hon skriver så himla bra och är förbannat rolig. Hon skriver om orättvisan att vissa inte kan skaffa barn hur och när man vill. Hon skriver om en IVF-resa av dess like och hymlar inte med nåt. Därför bör ni läsa hennes blogg.

Äckel

Alltså, raggare är faktiskt skitäckliga. På alla sätt och vis. Jag kan inte riktigt med dem, speciellt inte när de ockuperar hela Kungsgatan. Jag vill inte se några lönnfeta (milt sagt) karlar dricka öl i bilarna och visa håriga rövar genom rutorna. Jag stödjert inte!

Dålig dag på jobbet

Jag har fått skäll idag. Och inte av någon person man i vanliga fall (om man nu brukar få skäll) får det av. Jag skulle nämligen ringa och beställa fönsterputs för min brukares räkning och jag åker på så himla mycket skäll så jag blev helt skärrad.
Jag vet inte riktigt vad jag gjorde för fel heller...
Efter halva min presentation så avbryter han mig med : JA, vad vill du? på väldigt bred brytning på finska.
När jag kom till mitt ärende så skrek han att han inte har sin kalender på sig och då kan man fan i helvete inte boka in någon fönsterputsning. När jag snällt men förvånad frågade om jag kommit rätt och om han ens sysslade med fönsterputsning så börjar han härja om att ja, det borde väl jag för fan veta eftersom jag har ringt till honom hela jävla sommaren, och att jag förihelvete kan lämna ett meddelande på hans mobilsvar. Sen svär han lite till och jag försöker förstå vad som händer, när han helt sonika slänger på luren i örat på mig.
Där sitter jag som ett fån och undrar vad som hänt, här ringer jag som kund för att jag vill ha en tjänst av honom, hans förbannade yrke, och han skäller på mig!

När jag sansat mig en aning ringde jag upp fanskapet och frågade om han tyckte att han hade ett bra kundbemötande. Behöver jag skriva att han svarade med att slänga på luren åter en gång?

Jag tror bestämt att herr´n hade en väldigt dålig dag på jobbet, eller så hade han helt enkelt slut på spriten.

Vill ha

Om det inte vore för att en Emmaljunga citycross ser ungefär 20 gånger skönare och mysigare ut och om det inte vore för att jag råkar ha världens snällaste pappa som ska betala denna Emmaljungavagn, då hade jag rätt starkt övervägt att köpa den här precis skitsnygga vagn på blocket för 1500 spänn.
Då hade våran bebis utan tvekan haft det tuffaste åket i stan.

sömnbrist och dåligt samvete

Sova är skönt tycker jag, kanske bland det bästa jag vet. Men de två senaste veckorna har min sömn varit rätt obefintlig. Att sova på mage är ju liksom rätt uteslutet men jag har aldrig kunnat sova på annat sätt än just magen, där har vi problem ett.
Men när jag väl sent omsider lyckats somna på sidan så dröjer det inte länge innan jag får förbannat ont i höften som gör att jag måste vända på mig. Och så där håller det på hela natten. Att vakna varje gång man ska behöva vända på sig pga av otymplighet känns inget vidare.
När jag väl ligger skönt så ska man inte tro att jag kan sova för det, då är det nämligen dags att gå upp att kissa.

Imorse betedde jag mig dessutom som ett monster mot min käre sambo då jag började gorma om att han fan fick ta att gå upp eftersom jag inte ORKAR HÖRA DITT FÖRBANNADE JÄVLA LARM EN GÅNG TILL! sen kunde jag inte somna om för det, för mitt dåliga samvete. Så nu sitter jag här med stans sämsta samvete och en trötthet av dess like. Så börjar jag dessutom panika lite när jag kom att tänka på att när i helvete ska jag få sova en hel natt igen? Det är ju inte så att jag kommer få göra det när bebis kommer direkt...

Men om man bortser från mina få sömntimmar så mår jag nog oförskämt bra och känner mig faktsikt fräschare nu än vad jag gjorde innan jag blev gravid. Hur det nu kan komma sig, det vet jag faktiskt inte. Men fint är det i alla fall.

Vad är grejen?

Nu har vi varit igång och diskuterat igen. Den här gången handlade det om skolramsor. De totalt meningslösa skolramsorna som fröken försökte pränta in i huvudet på en för att man skulle lära sig saker. Minns ni?
Som den här; Vi ska lagan ni ska ätan. En kort liten ramsa till för att lära sig Sveriges största vattendrag.
Eller hur var det nu den gick? Var det inte NI ska lagan VI ska ätan? Är det någon som överhuvudtaget minns det idag? Det uppfyller ju just ingen funktion alls, vilket vattendrag är nordligast och vilket är sydligast, ingen som vet om man inte kommer ihåg den förbaskade ramsan.

Eller den här; sulfat luktar mat, sulfit luktar skit, fast tvärt om. Vadå tvärt om?

Eller ännu värre; Man ska inte vara vis, utan man ska vara siv.
Alltså vafan, nu är det inte jag som ens kom ihåg den där ramsan, kanske för att jag aldrig var på nån kemilektion. Men är det inte bara bättre att pränta in i huvet att syror ska blandas ut i vatten, och inte tvärt om för då exploderar skiten.
Själv hade jag nog trott att man ska vara vis och inte siv, och då hade ju allting gått åt helvete.

Tur kanske att jag höll mig borta från kemilektionerna...

Stiltje

Livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort
Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting...

Ungefär så känns det.
Det råder stiltje, händer inte mycket alls någonstanns just nu.
Hemma på Slottsgatan spenderas kvällarna framför teven någon timme innan det är dags att sova. Annars är det jobb som gäller. Är det inte jobb så är det i torpet vi befinner oss i.
Det känns som vi greppar efter den lilla sommar som är kvar trots att det bara är början av augusti. Vi passar på att njuta av tvåsamheten med allt vad det innebär. Vi går långa skogspromenader, ligger i hängmattan och läser böcker, bjuder ut vänner över kräftätande och sånt.
Jag trivs, jag är lycklig som få, men det är väldigt lite kvalitetshäng med just mina vänner. Jag kan känna att jag saknar det, men å andra sidan känner jag inte för att stanna hemma i stan över en helg för det. De lever sitt liv, och vi lever vårat. Jag hade också druckit vin varje helg, jag hade tagit en helg i stan mot landet, men det var då. Nu är det annorlunda.

Det här inlägget får det kanske att låta som jag befinner mig någonstanns på väg mot avgrunden. Så är det inte. Absolut inte. Det är bara det att det händer just ingenting och jag blir lätt sentimental och vemodig när jag låter tankarna skena fritt.
Men att bara sitta stilla och titta på min mage och upptäcka någon liten liten kroppsdel bukta ut lite här och var gör att jag omöjligt kan vara olycklig just nu.

Bara en sån sak.

En sak till...

Och så var det en sak till...

Jag och min karl har länge haft en återkommande diskussion om hurvida det är jag som är normal eller inte. (Jag hävdar såklart att det är jag.) Det är nämligen så att varje gång jag gäspar så börjar tårarna rinna. Alltid, utan undantag. Jag har alltid trott att det är så för alla, men så är alltså inte fallet. Inte enligt M i alla fall.
Nu har vi googlat på det mest tänkbara utan att komma fram till ett dugg. Så diskussionen kring detta mysterium lär alltså fortsätta...

...

Ni måste kolla på det här. På rikt! Kan vara det gulligaste och roligaste på väldigt länge.

Om att prioritera

Det är så att jag gravt gärna, ofattbart megajättegärna vill packa en väska, släpa iväg min karl och åka till Oslo imorron. Anledningen till detta är att en fantastisk punkkonsert med självaste Cock Sparrer äger rum just där. Imorron alltså. Tiden är knapp och ekonomin tryter. Men ack vad jag vill röja loss till en riktigt jävla dyngfet spelning.
Jag behöver inte stå längst fram och trängas, det är jag för rädd över magen för att göra. Men jag kunde väl få en sittplats och stå på stolen och studsa när jag är i mitt allra största extas. Det hade funkat ypperligt.

Nu är det så att efter att betalt alla utgifter, stoppat undan de sparpengar som sig bör så har vi inte riktigt rådan. Det suger en aning. Rätt hårt dessutom. Så kan jag ju inte låta bli att tänka på just de där sparpengarna. Vi har pengar undanlaga, som vi stoppat undan en längre period. Men de ska ju gå till diverse bebisprylar i höst och ja det kommer helt enkelt gå åt en del.
Hade det varit förra somaren hade vi liksom inte ens funderat över hur vi skulle göra. Vi skulle tagit en del av de där pengarna till en finfin helg i Oslo, bo hos min vän Linda och gått på en grym konstert.
Men nu är det inte så, nu är priot i vårat liv en liten underbar lillfis som kommer till världen i höst och då får man faktikt ta att skippa sådant man väldigt gärna skulle vilja göra.

Man kan inte göra allt man vill här i världen...

Kan för övrigt vara ett uttryck jag fick höra som barn rätt ofta, och som jag idag avskyr över allt annat, men visst, det ligger nåt i det.

En flygplats i Moskva

Här har jag precis vaknat efter en av de värsta nätterna i mitt liv. Vi befinner oss på Moskvas flygplats Moskva Sjeremetjevo på väg hem från en fantastisk resa i asien. Det var svinkallt, ingen mat och vidriga ryssar. På det hela taget en mycket otrevlig plats att spendera 12 timmar på. Och nu har jag också fått det bekräftat.
Världens näst sämsta flygplats alltså.
Där ser man...

Spongebob

Om min karl får bestämma blir det den här filmen ikväll. Han satt nämligen och jublade här för ett tag sen då han såg att det kommit ut en ny film. Han är hela 31 år min käre sambo.

sötsug

Vad är grejen med att låta mig vara sjukligt sugen på alla kakor som finns i kylen? Jag lider sedan igår av ett fasligt sötsug. Det hela började på Rejmyre marken i kön till ett stånd där de sålde färska munkar och tusen olika winerbröd, allt för att vara den snälla assistenten som jag ju faktiskt är.
Det luktade himelsk och hur otroligt gott det såg ut ska jag inte ens tänka på!
Jag hann ändra mig säkert tio gånger under de minuer jag stod där. Till slut stod jag och pratade nästan högt för mig själv; jag ska inte, jag ska inte, jag ska inte. Och det funkade, med tacken att jag sedan fick stå och titta på mina kära arbetskollegor som mumsade friskt på onyttigheterna. Själv åt jag en nektarin.

Det fanns en tid för några månader sen då jag inte var sugen på annat än apelsiner, det var guds gåva tyckte jag då.
Vilket jävla hån!

Ibland önskar jag att jag kunde leva i okunskap, vara naiv och tänka att jag kan äta precis hur mycket som helst av vad som helst, det syns ju ändå inte eftersom jag har en bebis i magen.
Så tänkte min andra brukare då hon var 21 och gravid. Jo tjena. Hon gick upp 29 kilo berättade hon för mig igår.
Alltså 29 kilo, fatta hur mycket det är!

Jag vägrar gå upp mer än nödvändigt, jag har redan tillräckligt. Och jag är nöjd som tusan över att jag fortfarande ligger på minus sedan invägningen, men min käre vän S säger att lugn du Lisa, det är nu, de tre sista månaderna det kommer.
Jahaopp, bara vänta & se då. Klart man går upp i vikt, det fattar ju vilken idiot som helst, men nu pratar jag om de där onödiga jälla överflödskilona som man måste kämpa bort sen. De vill jag helst slippa. Och så är det ju det där med graviditetsdiabetes och havandeskapsförgiftning också, och det vill man ju helst slippa.

Men förstå hur gott det hade varit med smörfyllda havreflarn eller en dröm just nu!

Humorn på topp

Jag har ont i magen så mycket har jag skrattat. Igår tipsade min vän T om Martina Haags böcker, och att jag promt var tvungen att läsa dessa. Sagt och gjort, så igårkväll låg jag i sängen och skrek av skratt i sisådär en timme innan jag var tvungen att sluta läsa då jag var rädd att drabbas av andnöd.
Och nu när jag sitter här och läser alla de vanliga bloggarna (som för övrigt uppdateras på tok för sällan) börjas det igen när jag lyssnar på det här på Elins blogg.

Vem var det som dog??
HA HA HA

Svineri

Jag brukar inte sjåpa upp mig i onödan. Verkligen inte, snarare den som inte tar åt mig ett skvatt om hysteriet i tidningar och på nyheterna. Det där händer andra, men absolut inte mig och inte nån annan heller jag känner. Herregud, hur mycket kan man förstora upp saker? brukar jag tänka.
Jag brukar ta pandemier och liknande skit ungefär lika allvarligt som när Ebba von sydow köpt en ny tröja och visar upp i bloggen ungefär. Men den här jävla svineriet om svininfluensan får mig fan riktigt nojig. Inte gör det saken bättre att till och med min mamma som aldrig, och då säger jag ALDRIG lägger nån vikt i sån där skit, och enligt henne är man inte sjuk förrns man har 41 graders feber och ligger för döden, innan dess kan man gott jobba. Men när till och med hon säger att det är otäckt och att man nog, speciellt jag borde gå att vaccinera mig, då börjar man fan undra.
Det gör inte saken ett dugg bättre av att det ligger en 22årig snubbe på Vrinnevisjukhuset här i Norrköping med eländet och smittar ner varenda sjuksyrra och läkare som jobbar där. Jag kommer nog vägra sätta mig fot på det där stället ett bra tag framöver.

....

Jag har fyllt år. Hela 26 sådana år. Jag trodde aldrig att nån faktiskt var 26, utan att det är ett år som man liksom hoppar över, likaså 27. Det känns som man är antingen 23, 25, 28 eller 30. Fast jag måste erkänna att det ändå känns rätt fint ändå, tänk att bli 28 bara sådär, bara två år kvar till 30, inte jätteroligt precis.
Och jag fick så himla många fina presenter, en av dem var en symasktin, an alldeles fantastiskt fin. Så kvällen igår spenderades efter att gästerna gått hem med att sitta på nätet och leta mönster. Det ska nämligen göras en bebismössa och ett par vantar är det tänkt. Tyg är redan beställt, en hel meter, men det lär väl gå åt för fel lär det bli både en och två gånger.
Jag fick även ett fint skrivbord, där kan jag sitta och sy om kvällarna och plötsligt så fick jag något att göra de där två månaderna då jag går hemma i september-oktober. Till det där skrivbordet ska jag nu ner till myrorna och hitta en fin stol till. Det kommer bli så himla fäjt det där.

Idag går jag in i 6:e månaden av graviditeten, känns rätt fantastiskt.
Tiden går sjukt fort men ändå väldigt väldigt långsamt. Det var ju inte alls länge sen vi var iväg på en fet resa, men å andra sidan känns det som en evighet till november.
Mycket graviditetsprat blir det, men det går liksom inte att undvika. Jag vet att det är sjukt tråkigt att läsa om, men för mig är det ju liksom bland det största som hänt så det känns oundvikligt att inte skriva om det...

Nu blir det stan med bästa Tessan. Böcker och växter ska handlas, mönster ska letas och myrorna ska besökas, sen peppar jag på fika med Sofie & Splen.

Abbe

Nu sitter jag här med frukosten och lipar igen. Söta lilla Abbe får mig ofta att göra det. Fast lika många gånger han får mig att gråta får han mig att sätta frukostmackan i halsen av skratt.

Heja Abbe!

Havandeskapspenning

Yes, då var det klart! Den 9:e september jobbar jag min sista arbetsdag på väldigt länge, sen går jag på havandeskapspenning fram tills lillfisen kommer. Det är med andra ord inte ens två månader kvar. Så himla skönt! Undrar vad jag ska sysslesätta mig med? Vattengympa en gång i veckan är spikat, skönt att röra lite på sig när man förmodligen inte kommer vara smidigast i stan. Så ska jag baka. Baka limpor och bullar och massa annat gott som jag inte har tid med nu. Så ska jag ligga på soffan och kolla på Greys anatomy också. Och läsa massa böcker. Helt ledig i två månader utan några som helst måsten, kommer minsann kännas rätt märkligt.

Snett & vint

Det händer ibland att jag är lite för ivrig för mitt eget bästa. Eller kanske snarare att min karl är lite för pedant för sitt eget bästa, jag kan inte bestämma mig för vilket.
När jag får för mig att spika/skruva upp en tavla eller hylla så vill jag göra det på stört, har jag inget måttband att tillgå eller som i det här fallet att golv och tak är rätt snea så går jag helt enkelt på mitt ögonmått. Ett ögonmått som allt som oftast inte är riktigt pålitligt. Rätt så många gånger kommer han hem, min kille, suckar och säger: nämen älskling, ser du inte att det är helt snett och vint?
-NEJ, det gör jag inte, för i så fall hade jag väl inte satt upp det så?

Och nu är vi alltså där igen...
Nymålad fondvägg bakom sängen och jag är ivrig att få upp en hylla. Sagt och gjort. Trodde jag. Men jag lyckades ju sätta hylljäveln på sniskan och M kunde inte heller se riktigt rakt, det hela resulterade i att han suckande gick genom dörren på väg till Coop för att köpa ett vattenpass.
Men si där ja, då blir det åtminstone rakt och jag slipper få skäll. Och så kan vi sätta upp en hatthylla också utan att börja tjafsa om hurvida fanskapet sitter rakt eller inte.


I övrigt har det varit den finaste helgen på bra länge. Den innehöll munkenhäng med rätt fulla men fina människor och festival. I lördags befann jag mig i ett lyckorus som var länge sen jag kände. Festivalfolk, träben, solglimtar, skånska, buss, spelområde, öltält och två fantastiska spelningar för att summera det hela kort. Sätta sig i bilen och köra hem tre på natten för att stupa i säng framåt morgonkvisten för att vakna upp med nåt som måste vara så nära bakis man kan bli utan att egentligen vara´t.

Tillfällig sinnesförvirring

Jag hittar inte hem!
Jag stod rätt förvirrad och undrade vad tusan jag gjorde utanför porten på Vattengatan 30 efter att ha slutat jobbet vid halv tio.
Där fick man för jag var så himla nöjd över att bo så nära, tur att det inte var överdrivet långt att gå till mitt riktiga hem...

...

Vädergudarna tycktes inte alls höra min önskan om sol & fint väder. Fast just idag gör det inte så mycket, jag ska ändå jobba hela dan så jag peppar på lite film där istället.
Imorron ska jag få träffa en alldeles fantastiskt fin tös som jag inte har träffat sen januari eller nåt. Det ska bli så himla fint.

För övrigt är jag rätt tacksam över att jag har kommit ännu närmre mitt jobb, kanske att det tar en sisådär 30 sekunder innan jag är framme vilket är väldigt skönt när regnet vräker ner.

Om lata sommardar och vad man gör då. Och så lite flytt på det.

Nyinflyttad och hemmastadd. När jag tittar ut genom sovrumsfönstret ser jag ända bort till Åbyskogarna och genom de övriga fönstren ser jag ut över takåsarna på nordantill, och sträcker jag lite på mig ser jag självaste Gullolle.
Jag sprang på en gammal dam i farstun i går. Vi hälsades varmt välkomna och hon sa att hon skulle ut och vattna blommorna på innegården. VATTNA BLOMMOR. PÅ INNEGÅRDEN. Det lät alldeles för ljuvligt i mina öron. Jag som är van vid betong, rännstensungar och döda djur.
Jag tror bestämt att vi kommer trivas alldeles utomordentligt här i några år framöver jag och min familj.

Jag har haft semester i över en vecka nu och innnan det blev dags för flytt hann jag med några alldeles underbara sommardagar ute på torpet.
Jag har gått barfota mest hela tiden, plockat smultron på strån, solat, badat, gått långpromenader, klappat kossor och varit på upptäcktsfärd genom snåriga skogar på jakt efter en sjö. På det hela taget en fantastisk semestervecka som jag kommer leva på ett tag framöver.
När regnet kom var det skönt, i ett par dagar, men nu får det gärna bli sol och härligt sommarväder igen, inte minst på lördag då jag ska kolla på konserter och hänga med efterlängtade vänner. Jag går av så pepp är jag!
Bob hund i lördags fick mig inte mindre sugen på att skråla med i högan sky till fina texter. De var grymma, men på lördag ska jag titta på två underbara män som sjunger låtar som berör mig, som har betytt enormt mycket under flera års tid, och ja det kommer vara magiskt!

Lillfisen har börjat leva rövare numera. Sparkarna kommer titt som tätt nu, och rätt vad det är så känner man även utanpå hur bebisen bökar omkring därinne. Rätt fantastiskt är det faktiskt. Hoppas h*n kommer gilla musiken på lördag lika mycket som jag, det ska börjas i tid!

var har ni era tröjor?

Så snart det blir varmt ska man behöva stå ut med svettiga, ludna bara överkroppar på karlar. Jag ser dem runt åbackarna, i folkparken, i glasskön, matkön på hemköp, på kungsgatan, på cyklar och i bilar. Överallt dessa glansiga kroppar. Jag tycker verkligen inte att det är okej. Sätt på er en tröja för fan!
Jag vill inte stå några centimeter bakom en svettig rygg med min näsa när jag handlar mat, jag tappar matlusten. Det spelar ingen roll om det är en fet eller smal, hårig eller luden överkropp vi talar om, det är lila äckligt. (Eller jo okej då, en fet och ludet kropp med svett så äter jag nog inte alls).
Åk ut till nån sjö, eller håll er på vollybollplanen i parken eller åk ut till era sommarställen och blotta er där istället. Ligg o sola i parken också, för all del, bara ni inte inkräktar min syn och näsa.
Vidrigt är det, å hör sen!

Åh du härliga sommardag

Är precis hemkommen från ett besök hos barnmorskan och som alltid blir jag på så himla bra humör när allt visat sig vara finfint både med mig och lillfisen. Härligt att höra hjärtslagen också, det ihop med bilderna från ul gör allt så verkligt. Över halvtid nu och den här sommaren kommer gå så rackarns fort så snart är vi där. November, jag längtar!

I övrigt har det varit en alldeles fantastisk somrig helg med allt man kan tänka sig. Det fanns tid för både parkhäng, trevligt trettiårsfirande och en dag i torpet med sol & bad.
Nu funderar jag kraftigt på att återigen fuska med flyttpackningen och åka ut till Ågelsjön för att njuta istället. Jag har konstaterat att det går fruktansvärt långsamt med allt härhemma nu, men man måste väl ändå få prioritera att hänga ute i underbart sommarväder?

Vid bättre mod

Jag har bestämt mig. Jag ska skita i alla måsten och åka ut till landet själv på tisdag. Då kan jag vara där ända fram till fredag kväll. Helt mol alena ska jag vara med bara skog och rådjur omkring mig. Mörkret skrämmer mig enormt mycket, men det får inte hindra mig, jag får undvika tanken på att liemannen står utanför fönstret och kikar på mig när jag ska sova. Jag kommer känna mig skittuff om jag gör det och jag skulle må så himla bra, då jag göret!
Eftersom vi ett tag framöver har två bilar så är det fullt möjligt, och M har sagt att han kanske pendlar men det blir ruskiga bensinpengar så vi får se.

Med ett sånt beslut fattat så känns det plötsligt väldigt bra att bara vara hemma i helgen och hänga med vänner och gå på trettiårsfest i Svärtinge, det finns en pool där också har jag hört så den ska utnyttjas!

.....

Jag kan fortfarande inte smälta att Michael Jackson är död. Jag började morgonen med att chockringa min allra bästa splen som satt på jobbet och var minst lika skärrad. Det hela är himla märkligt, jag hade nog väntat mig att han alltid skulle finnas och ställa till skandaler.

Mycket nu

Sista dagen innan en veckas semester arbetas idag. En semester som egentligen inte är mycket till semester.
Det är mycket nu, jag som helst ville vara på landet och inte gjort ett skit, men ack vilken missbedömning.
Det ska på trettioårsfest, ett besök hos bm, besiktning av lägenhet och packning.
Jag har dåligt samvete över att det är tusen saker jag borde göra, hundra saker jag VILL göra och ännu mer grejer jag måste göra.
Högst i önskan står att bara slappa i torpet tätt följt av att åka upp till dalarna för att hälsa på kära vänner som jag inte träffat på allt för länge. Varje helg är något inplanerat, två trettiårsfester på tre veckor, varav den ena är i Varberg, men hjälp vad splittrad jag är! Kan inte sommaren bara vara en månad längre?

Jag fick ett så himla fint sms igår, från P&l, av en person som lyssnade på Mimikry och tänkte på mig, saknade mig. Och jag saknar också, det är ju nu, den här perioden jag brukar träffa dem mer än någonsin, till att helt plötsligt inte se dem alls.

Det knasigaste är att det problemet som brukar hindra en från att åka iväg och hälsa på folk i hela sverige annars är pengar. Nu har vi gott om pengar, vi fick otroligt feta löner bägge två den här månaden, men då finns det inte tid. Och snart är sommaren slut.

Hepp hepp vad positiv man är idag då...

Vad är väl pengar...

Nu har jag återigen lyckats sälja en grej på Blocket. Och åter igen ångrat att jag la ut grejen så himla billigt.
Det rör sig om ett databord. Jag slängde in en annons med ett pris på 500 spänn, billigare vid snabbt köp. Skönt att bli av med skiten, tänkte jag.
Jag fick napp nästan på direkten så imorron kommer de och hämtar det. Ett snabbt köp alltså.
Till mitt stora förtret såg jag att ett likadant databord i en annan annons ligger ute för 2000 kr. Alltså T V Å J Ä V L A T U S E N! Det är väldigt mycket pengar om man jämför.
Jag hade också velat ha 2000 kr.

Men ack så snäll jag är...

Muntert

En råtta stl XL ligger stendöd på våran fantastiskt vackra innegård.
Toan är trasig och får spolas med en hink vatten efter varje toabesök.

Man kan ju undra vart tusan man bor egentligen...

det är en jävla massa böcker. Och skruvar

Det här med att packa kartong på kartong med böcker samt skruva ner sju hyllor med 12skruv i varje är inte jätteroligt. Det är det däremot att prata i telefon och läsa bloggar, ja tillochmed att laga mat blir roligt. Om man jämför. Och det gör jag.

Det värsta är att om jag inte gör någonting i form av flyttpackning kommer min käre sambo finna det fullt legitimt att spela tevespel ikväll istället för att packa. Så därför tänker jag banne imej göra lite nytta.
seså...

sexton år med hybris

Och appropå Thåström...

För ett par veckor sedan fick jag ett samtal ute på landet ifrån en vän som jag inte pratat med på länge.
Det här med kommunikationen hade inte gått riktigt rätt till och när hon frågade om jag skulle med till Trädgårn och ta en öl eller tio så tyckte jag att det var läge att berätta att jag är gravid.
Efter nån minut av det vanliga när var hur-pratet så kläcker hon ur sig; men du, innebär det då alltså att du hånglat med Thåström? Jag kopplade inte alls vad hon menade, men hon var inte sen med att förklara.
När vi någonstanns i tonåren precis hade träffats, jag var väl 16 och hon 18 så var jag fasligt förälskad i Thåström, och hade alltså avgett ett löfte till mig själv, att innan jag stadgar mig, blir såjävla vuxen och skaffar barn och sånt så ska jag fan ha hånglat med karln.

Håhåjaja vilka höga tankar jag hade som sextonåring!

Jag förstår inte riktigt hur hon kan ha snappat upp det här och lagrat det i bakhuvudet för att minnas till just den här dagen, jag har knappt själv nåt minne av att jag sagt det, men visst omöjligt är det absolut inte.

Men man ska väl hålla vad man lovat även sig själv så vem vet, kanske får jag chansen den 11 juli...

Ja tack!

Jag skulle bli hemskt glad om jag bara helt omsider fick den här fina lilla boxen. Fem grymma Imperietskivor och ev dvd, ja tack!

....

De här två tog som sagt studenten igår, lyckliga som tusan och rätt bra på lyset under en trevlig tillställning. Precis som sig bör alltså. Jag tvivlar dock på att det är så himla bra med dem idag...

Vi har varit på ul idag och kollat in lillfisen igen som verkade trivas alldeles prima därinne. Känns alltid lika skönt att få konstaterat att allt änsålänge är som det ska. Sprattlade och levde rövare som tusan, lite knasigt att man inte märker av den mer än vad man gör bara, men det kommer väl.

Eftersom vädret suger rätt hårt så blir det till att hänga i stan i helgen istället, men kvällen kommer nog med största sannolikhet spenderas i soffan med att titta på våran sanslöst stora teve så det känns som det kan kvitta. Kommer nog avverkas både en och två filmer innan det är dags för sängläget. Milk blir det alldeles säkert i alla fall.

Det finns ju de av mina kära vänner som gör Berlin i helgen, och till er kan jag bara säga att ha det så himla kul och hälsa den underbara staden ifrån mig!

För de har tagit studenten

Utanför fönstret skriker fulla nittonåringar sig hesa. Sitter på flak och skålar i mousserande vin och tänker att livet leker. Livet blir inte bättre än såhär. Jag äger världen och nu super vi som tusan för vi är bäst.

Jag gick förbi ett lass nyss på väg hem från jobbet och fällde en tår eller tio. Över studenter!
Jag minns den där euforiska känslan man hade då. Jag var så lycklig, hade världen framför fötterna och herregud vad livet lekte. Den känslan ihop med att se all sprudlande lycka tog mig till lipen. Det och en jäkla massa märkliga hormoner som finns i mig precis hela tiden numera och behagar dyka upp när som helst.
Jag gråter av att se lyckliga människor, inte för att jag själv är det minsta olycklig, snare tvärt om. Utan mest för att jag blir så himla glad över att allt likosm blommar upp en dag som denna.

Just nu sitter förmodligen en kusin på ett flak eller i en bil någonstanns i stan och känner precis så som jag gjorde för åtta år sen, och om tre timmar är det dags för lillebror. Sedan bär det iväg på studentskiva och en fest som varar hela natten lång för dessa två.

Stort grattis till er bägge!

Förbannade måsjävlar!

Idag fick sparkontot lite påfyllnad i form av skattepengar, det gillar jag skarpt.
.......

Efter att ha sett det här blev jag lite småkär i Idol-Lars igen. Jag vill höra mer mer mer!

.......

Idag blev jag nästan överfallen av ett gäng rabiata måsar, de var nära att flyga in i ögonen på mig och hacka mig sönder och samman. Så hade det blivit om jag inte slängde mig ner på huk och skrek MEN SER NI MIG INTE?? jag trodde ett tag att det skulle komma vitrockar och ta mig med det slapp jag tack och lov. Min rädsla för måsar och duvor har därmed inte blivit ett dugg bättre.
Jag fick också sällskap av ett tjugotal PRO:are över femöresbron. Det skakade inte ett jävla dugg och jag höll mig inte krampaktigt i räcket och fasade för strömmen nedanför. Jag lovar! (Brojäveln är faktiskt lastgammal, så omöjligt hade det faktsikt inte varit!)
Med andra ord var det inte en av de bättre promenader jag tagit...

.......

Nu ska vi ut och vattna potäter på landet, hoppas vi inte kommer för sent.

Mylingar och skärgård

En arbetshelg på 36 timmar är nu avklarad, och jag överlevde den här gången också trots svåra ångestattacker i fredags.
Vi spenderade helgen ute på Mon där mina kära arbetskollegor jobbade med att vara fulla. Det hela var väldigt trevligt, svårt att misslyckas när man befinner sig i skärgårdsmiljö, med grillning, knasiga människor och sällskapsspel.
Jag vann dessutom omgången i rappakalja vilket jag är mäkta nöjd över. Kanske berodde det på att jag visste vad en myling var för något (sådant man lär sig av att titta på Emil i Lönneberga) men jag tror mest det berodde på att min hjärna var fruktansvärt trött efter midnatt och därmed lyckades frambringa de mest fantastiska märkliga ordförklaringar då fantasin flödade.
Nu har jag fått mersmak och hoppas få spela snart igen.

Jag är också mäkta nöjd över att jag bara jobbar knappt två helger till, (en i juli och en i augusti) på väldigt väldigt länge. Det känns verkligen fint. En av dessa arbetshelger ska jag dessutom åka på Skogsröjet och se Johnossi.

Har också hunnit med att göra min samällsplikt att rösta också, kändes fint. Nu kan jag fortsätta klaga på samhällets brister och orättvisor. Och något Piratparti blev det inte tal om eftersom jag hävdar att vi bör beröra lite viktigare frågor än fritt internet.

Kommande vecka ska två studentskivor (eller nåja, en eftersom de är ihopslagan) samt ett ultraljudsbesök och en helg i torpet hinnas med. Hoppet på en bra vecka är alltså stort.