Lite finskt.

Jag tror att ens unge är rätt förtjust i pannkakor när hon utbrister 'ooooh, stekka kakka!' Jag antar att det var en finsk variant av 'åh, steka pannkaka!'. För det var ju just vad jag gjorde, stekte pannkakor.

Dålig tajming.

Ameh, okej att jag är sönderpeppad på en barnledig weekend i Berlin, jag dör så skönt ska det bli! Men varför måste alla fina varbergare, några skåningar och en drös göteborgare komma hit just den här helgen? Eller jag vet ju, tatueringsmässan. Vi brukar kunna dricka ner oss rätt friskt den här helgen, men herregud, nu kommer ju nästan hela gänget vara samlat. HÄR! Utom jag då, som är i Berlin. Men alltså, typiskt är det ju.

Räddaren.

Lycka så här en vanlig onsdagkväll är att hitta sitt nässpray som varit borta i några dar men man varit alldeles för snål för att köpa nytt, eftersom man vet att det ska finnas någonstanns.
Nu hoppas jag på en god natts sömn utan brutalt snarkande (nog M som är mest nöjd över det) och utan att gå i sömnen. (Inatt drömde jag att Kajsa var på vift och att hon klättrat jättehögt upp i något slags torn, vilken resulterade i att jag skulle försöka få ner henne från ett gäng flyttkartonger bredvid sängen. Sen vaknade jag och undrade vad tusan jag höll på med.)
Men nu alltså, Renässans saltlösning. Jippi!

Published with Blogger-droid v1.6.8

Gravidtjat.

Jag blir matt bara vid tanken på alla papper och allt krångel med f-kassan jag måste börja joxa med igen i samband med ansökan om gravidpenning. Varför tog jag ingen kopia och sparade vid förra ansökningen så jag åtminstone hade en mall nu? Nu måste jag sätta mig och skriva upp i punktform alla lyft jag gör per dag och hur jag gör dem, alltså öken! Jag gör liksom galet många lyft på en dag.
Dessutom känner jag att det är himla viktigt för mig att få en bekräftelse på att jag får gå hem i början av juli. Jag har räknat med att göra det. Dör annars. Inte minst eftersom jag inte längre kan förneka en begynnande foglossning. Hujedamej vad ont det gör emellanåt!
Och nu då, går det bara utför eller kan det stanna av? Jag har ingen aning. När jag väntade Kajsa hade jag inga känningar alls av foglossning, mådde liksom prima in i vecka 42.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Att smida planer.

Det är en så himla märklig känsla när man vet att man äger ett hus, alla papper är påskrivna och kontantinsatsen är betald, men man bor där liksom inte än.
Vi pratar ständigt om hur vi ska bygga ut, hur det ska se ut i badrummet och så vidare. Martin skissar, suddar och ritar nytt. Samtidigt så säger vi hela tiden att vi måste bo in oss så vi inte förhastar oss och upptäcker i efterhand att det hade funnits smartare lösningar. En utbyggnad är egentligen inte alls nödvändig än på ett par år, men vem tusan orkar vänta?
Det känns så mäktigt på nåt vis att man har ett helt hus som man kan göra precis vad man vill med. Eller ja, det är ju såklart en kostnadsfråga men eftersom vi fick köpa huset så pass billigt (om man ser till dagens huspriser vill säga, jag tänker aldrig hävda att nåt man köper för närmre miljonen är billigt) så har vi helt klart en del möjligheter.
Tanken har också slagit mig att det är just det här planeringsstadiet som är det roliga, för det lär väl knappast bli så jävla muntert när projektet väl dragit igång. Alltså passar jag på att riktigt glädjas åt planeringen, från badrumsrenovering till en fondvägg i köket.
I mitt huvud är allt redan klart, där äter vi mat i kökssoffan i vårat ljusa kök, ungarna busar i trädgården och Martin skruvar och är glad i sitt garage. Mycket bättre än så kan det inte bli.
Jag tror faktiskt att vi har köpt oss lite, lite lyckligare.
(Hejohå så jävla könsstereotypiskt och idylliskt! Jo tjena liksom.)

Funderingar.

Funderar på om det är hållbart att skylla sina fisar på att bebis övar straffsparkar i magen eller om det är alldeles för uppenbart att jag ätit på tok för mycket halloumi? I själva verket åt jag nästan bara halloumi vid kvällens grillpremiär, det var ju liksom nästan ett års halloumisug som var tvungen att stillas.

Vidare undrar jag varför man (jag) aldrig kan lära mig att lägga alla räkningar som ska betalas på ett och samma ställe? Det är ju så himla opraktiskt att behöva gå igenom varenda pappershög runt om i lägenheten för att samla ihop dem. Och pappershögar finns det väldigt gott om här hemma vill jag lova. Nu måste jag komma fram till om jag verkligen fått med alla räkningar. Organisation, vad är det?

Published with Blogger-droid v1.6.8

Om våren och Hella Hell.

Det är vår, sommar enligt vissa, inte minst om man tittar på hur folk klär sig. Igår såg jag ett par gå barfota på stan, en annan med tjock jacka, mössa och sjal. Ännu en i korta shorts med bara ben och linne. Jag själv i vårjacka och tunn sjal. Svårt det där med kläder. Min mamma sa alltid att man skulle svettas in sommaren och frysa in vintern, jag tror jag anammat det rätt duktigt. Inte minst på Kajsa, skitsvårt att veta vad man ska klä henne i, antagligen alldeles för varmt, men hellre då att jag få ta av henne kläder.
Och vår ja, grusfria gator. Jag får hela tiden påminna mig om att jag faktiskt är 28 och där med kanske inte har legitim rätt att kolla på alla söta pojkar på bräda. Men jag tror det sitter i det där, för fy sjutton vad jag dreglade efter alla tuffa skatare när jag var en sisådär 15 år. Men nu som sagt. Lite Hella-Hell varning.

Och nej, jag är inte hundra procent allvarlig, mest att jag tycker att de är så himla gölliga där de åker omkring på brädan med en cigg i mungipan och tror att de är tuffa. Det rör sig alltså inte om pojkar i den rätta bemärkelsen.

Äntligen.

Då var det äntligen klart! Från och med 1:a juli blir den nedre bilden vår köksutsikt.
Nu vågar jag verkligen tro på att man kan vara lycklig fullt ut, fint som snus är det!
Och om huset, det är inte stort, det har inte någon balkong och är inte ens rött med vita knutar. Men hua, vad jag tror att vi kommer trivas ändå!
Och just ja, ett växthus finns på tomten och en kompost är bland det första jag ska fixa när vi flyttar dit.
Åh, låt det gå fort!

Att bestämma sig. Eller inte.

Nu har vi suttit i över en timme och undrat vad vi ska kolla på på teve. 'Ameh, vad ska vi se på då? undrar jag. 'Vet inte' säger Martin och så fortsätter vi att spela Bubble buster ännu en stund. Efter ett tag säger Martin, 'men vi måste sätta på en film!' 'JA!' svarar jag, 'men vadå?'
Och så där har vi hållt på några vändor fram och tillbaka. Nu känns det liksom lite för sent. Jag var uppe till strax efter ett inatt och gick upp vid sju. Det där med att vara vaken till efter midnatt är något jag inte praktiserar i så mycket längre, det är med andra ord snart dags för sängen...

Socker.

Igår kletade jag på mig rött läppstift, drog på mig en klänning och gick med nyfriserat hår iväg och drack (alkoholfritt) vin med några fina tjejer. Det var knasigt välbehövligt att komma hemifrån och bort från alla framtidstankar som rör sig i mitt huvud just nu.
Nu väntar jag mest på att den här helgen ska ta slut så ny spännande vecka kan börja. Den har nog en hel del att bjuda på och förhoppningsvis slipper jag den här klumpen i magen jag har burit på i en veckas tid. Spännande ska det bli helt klart.
Frågan är bara när man kan varva ner för kvällen och landa i soffan. En sockerhög Kajsa som klampar omkring i mina kängor vittnar om att det kan ta ett tag innan lugnet infaller.
Men imorgon, ny vecka alltså. Pepp!

*Försöker förtränga att den sockerhöga ungen just ritade med blyerts (tack och lov) på hela hallväggen + dörren till klädkammaren.*
Jag tyckte väl att det var ovanligt tyst, och när jag insåg att det nog var jävulstyg på gång var det väldigt mycket för sent.

Bra att ha.

Vi håller på att tömma det sista i torpet. Mycket att slänga, lite tillbaka till läggan och en hel del mellanlandar i mammas torp.
Jag: Alltså den här stereon åker med till returpunkten nu!
Martin: NEJ! Den ska jag ha i garaget sen.
Jag: Ja men vi har ju inte ens ett garage än Martin, och skulle du få ditt garage så kanske du kan köpa ny?
Martin: Nej, den ska med! Den har spelat världens bästa musik för mig i minst 15 år.

Eh, okej?

Published with Blogger-droid v1.6.8

Apropå ultraljudet.

Jag brukar alltid vara väldigt nervös inför såna där saker, för man vet ju inte. Kanske hittar dom nåt fel på Liten? Ett hjärta som inte pickar som det ska eller en fot för mycket eller så. Man har ju faktiskt ingen jävla aning. Också känner man sig så himla utlämnad där man ligger och stirrar på en skärm där man försöker analysera diverse kroppsdelar.
Men idag, jag var inte nervös. Eller jo. Jag var ju sinnessjukt nervös men liksom inte för ultraljudet utan för något helt annat som inte kunnat lämna mitt huvud sen i måndags.
Och så sa jag till Martin, att tänk om de hittar något fel nu, bara för att jag inte har full fokus på bebis? För att jag just nu har magen full av andra känslor?
Jag tänker ofta så där, antingen det ena eller andra liksom. Man kan aldrig vara lycklig fullt ut, eller kan man? Jag är expert att tänka att 'jaha, får vi det där så kommer det där andra att skita sig.' Men det funkar ju inte så. Det kan det ju bara inte göra. Så bara för att bebis mår finfint och Martin precis fått ett toppenjobb så kan vi inte få det där fantastiska huset vi just lagt ett bud på? Det skulle liksom vara lite för bra för att vara sant.
Men ändå, det får bara inte vara så, för vi måste nämligen få bo i det där huset! Vi tyckte nog bägge två att det stod "välkomna hem!" på fasaden på huset vi tittade på i måndags. Jag vägrar tro att två goda ting utesluter det tredje!

Bebis.

Idag har vi varit och kollat in hur bebis har det i magen. Alldeles prima tydligen, och det är minsann en unge med extra ordinärt fin ryggrad. (Eh?) Hon sa så, barnmorskan. 'Men titta, vilken fin ryggrad! Som ett pärlband!' Oklart riktigt om hon var hög på något, men känns fint att vi har ett riktigt bra exemplar bebis att vänta i september.
Martin tyckte sig bestämt se en snopp, själv tyckte jag mig bara se en figur väldigt lik Gollum. En väldigt fin liten Gollum såklart.
Alltså lyckan i att få se det lilla hjärtat picka på precis som det ska och liksom få lite bekräftat att allt är finfint är verkligen en obeskrivlig känsla.
Åh vad jag längtar!

Ur fokus.

Okej, jag har så sjukt mycket saker i huvudet just nu att jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig själv. Det är tankar om bebis, jobb, hus och framtiden. Och bebis ja, är inne i halvtid nu. Det är sjukt. Det får gärna sakta ner lite så jag hinner njuta lite av vår och sommar innan det är dags för bebis att göra entre. Också kollar jag på En unge i minuten och tänker att jo, det får visst skynda på lite. Ännu mer sugen på babismys blir jag när jag kollar in på Fifis blogg och ser hennes übersöta Kiddo. Det är ju så himla stort och mäktigt och alldeles fantastiskt.
Men ändå, först njuta av vår och sommar och härliga dagar ute i vårat 'nya' torp. Känns som man bör passa på att njuta av tresamheten och skämma bort Kajsa nu innan hon får dela uppmärksamheten med en liten knodd.
Alltså jag märker ju att jag inte har ett dugg att komma med annat än svammel så jag slutar nu. Som sagt, alldeles för mycket som rör sig i huvudet..

Tankar så här en ledig fredagmorgon.

Jag har drabbats av extremt göraombehov. Det måste liksom ske lite förnyelse. Saker jag går och tänker väldigt mycket på just nu:

-Hur jag bara måste få ha en alldeles egen kompost väldigt snart.

-Hur gärna jag vill göra om Kajsas rum. I ett annat rum. Åh jag har så mycket planer!

-Hur jävla gärna jag skulle vilja ha ett kök liknande det här. Klä in insidan av skåpen med snygga tapeter. Jag dör så snyggt är det!

-Och så måste jag få ha en kökssoffa. Och en ny soffa i teverummet. Och en drös stringhyllor till, varav ett par till Kajsas rum.

Jag vill, jag vill ha. Vill ha allt!

Idag åt jag föresten leverpastejsmörgås med vit saltgurka på till frukost. Lyxen!

...

Fy fan. Våran torparvärd ringde nyss M och upplyste honom om att det är april nu och således dags att tömma torpet vi sagt upp. Stressen på den!
Så på söndag är det tänkt att ett helt litet torp efter fyra års tid ska tömmas på en dag. Jag jobbar hela helgen men tack och lov finns vikarier som slåss om tider.
I vanliga fall brukar det även finnas barnvakter som slåss om att få passa Kajsa. Men inte på söndag. Stressen på det! Inte jättesmidigt att flytta med ett sjövilt barn som är precis överallt och käkar råttskit och sånt. Nej tack liksom.
När jag var nära magsår här så ringde dock en ängel upp och upplyste om att hon mer än gärna är barnvakt. Tack tack och tack!
Nu har jag varit så stressad att jag knappt reflekterat över hur sorligt det kommer vara. Säga hej då till vårat fina lilla torp.
Åh!

Published with Blogger-droid v1.6.8

Insikt.

Jag har inbillat mig rätt länge att jag är ganska duktig på det där med att laga mat och så. Men jag inser nu efter att ha kollat på Sveriges mästerkock att så inte alls är fallet. Jag är nog rätt värdelös när allt kommer omkring.
Men alltså hur gör dom?

Om det växlande humöret.

Idag är jag trött, sur och tvär. Och så har jag huvudvärk. Har förstört en rullstol och spillt ketchup på min nya vårjacka. Den där promenaden i vårregnslukt uteblev eftersom det slutat regna lagom tills jag kom utanför dörren. Också glömde jag mina hörlurar hemma så jag kunde inte lyssna på min nygjorda Spotifylista på väg till jobbet.
Nu hoppas jag att det finfina paketet jag ska hämta ut på väg hem lever upp till våra förväntningar och på en väldigt lugn eftermiddag i övrigt nu när den inplanerade fikan blev inställd.
Sa jag att jag är trött? Olidlig trött. Jag som trodde att man skulle bli pigg med våren.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Regn ute, sol inne...

Det regnar ute och jag ser riktigt fram emot att gå till jobbet. Utan ironi alltså. Jag föreställer mig att det ska lukta så där härligt vårregn ute och det är lite av det bästa jag vet. Och vad härligt ändå att det regnar utan det minsta snöblandat i sig!

Om rådgivningensom inte är någon rådgivning och hjälpen som inte hjälper.

Jag är inte personen som är speciellt orolig av mig. Fåtalet är dom gånger jag ringt till bvc av oro för Kajsa. Jag väntar hellre ut och ser själv utgången av det hela. Det mesta går faktiskt över och med en gnutta sunt förnuft så anser jag att det bara är dumt att stissa upp sig i onödan.
Men så har det ju varit de gånger när jag är utom mig av oro och jag liksom inte vet vart jag ska ta vägen. När jag märker att här är nåt åthelvete fel, då ringer jag. Och då väntar jag mig att få hjälp.
Första gången var när vi precis kommit hem från bb och Kajsa skrikit konstant i tre dygn. Då ringde jag upp till bb och grät av förtvivlan. Vet ni vad kvinnan frågade? Om jag testat med närhet?(!) Alltså mina bröstvårtor blödde och vi gjorde inget annat än att bära omkring på henne. Och så har kärRingen mage att fråga en sån sak. Kanske var det redan där jag tappade lite hoppet om vårdhjälp över telefonen.
Och så kom dagen då Kajsa fick i sig ägg första gången. Då ringde jag sjukvårdsupplysningen som sig bör. Och sa att här är det något som inte alls står rätt till. Och så berättade jag vad hon ätit, in i minsta detalj, och kvinnan i luren ber mig avvakta det hela. 'Högst normalt' tror jag bestämt hon sa också. Om att få stora röda bölder i hela ansiktet och ner på halsen när man var lite överkänslig mot något. Tio sekunder senare rasar hon ihop som en säck på golvet och blir lelös.
Jo jag tackar ja. Högst normalt var det ja! Nåja, det löste sig ju när vi till slut slängde oss i bilen och åkte i ilfart upp till akuten, efter att vi fått höra att vi inte hann invänta ambulans.
Och så idag. De ringde från dagis och berättade att Kajsa hade stora blåsor på kinderna, men inte verkade lida av det i övrigt.
Samma sak hände igår, men de där blåsorna försvann tio minuter efter att vi klivit innanför dörren. Och jag tänkte att äsch, det var väl bara nåt tillfälligt då. Men så ringde de som sagt idag och sa att det hänt exakt samma sak. Då tycker jag allt att det är lite märkligt. Ringer sjukvårdsupplysningen varpå de säger att nej tyvärr, vi kan inte hjälpa dig. Ringer bvc, deras en timmes telefontid har slutat för länge sedan. Ringer vårdcentralen och efter att ha knappat in mitt nummer så ringer de upp en halvtimme senare.
'Hm, märkligt säger damen, kan det vara köldeksem?' Jag säger att så värst kallt ute är det ju inte, och hon har ju varit ute större delen av den här svinkalla vintern utan att få utslag. Kan det snarare röra sig om soleksem månne? Undrade jag. 'Fast nu är det ju inte vidare soligt ute heller, så jag vet inte..' kontrar kvinnan med. Men alltså, hepp. Ursäkta men vem i helvete är det som är vårdutbildad här? Behöver hon snäsa av mig på det där viset? När hon avfärdat soleksem så försökte jag med pollen, kan det möjligt utvisa sig i blåsor på kinderna? (Ja, egensnickrade teorier är vi experter på här hemma.) Men nja då blir man ju snorig och får kli i ögonen också. Och några andra förslag på vad det kunde vara annat än köldeksem kunde hon inte komma med. Hon tyckte vi skulle avvakta.
Så jahopp. Tillbaka på ruta ett då. Tack för hjälpen liksom.

Det kunde vara bättre.

Uh, jag känner mig helt urlakad idag. Trots skön, ledig helg utan magsjuka och trots att jag fick sova till halv nio imorse så är min energi som bortblåst och här hemma ser det ut som om Kajsa fått husera själv i en vecka minst utan några föräldar hemma. I själva verket städads det i fredags. Men alltså ungar kan konsten att dra fram precis allt de kommer åt och håller man inte efter och ständigt plockar så blir det lätt så här. Jag orkar inte. Och klädkammaren måste rensas från både kläder och papper och glas och konserver och fan och hans moster vet vad som gömmer sig där inne. Jag hoppas jag fått krafter åter tills imorgon så jag får ta tag i eländet då. Som grädde på moset så har jag fått en riktigt överjävlig hosta, låter som en storrökare när jag håller på att hosta lungorna ur mig. Låter himla trevligt. Jag behöver semester typ från allt. Bara tre veckor kvar till Berlin. Längtar ihjäl mig gör jag!

Plask plask

När man är 1,5 år så tycker man tydligen att vattenpölar är det roligaste som finns.

Om Huset.

Att vi letar som galningar efter hus är väl knappast någon nyhet. Det är många i vår närhet som gör det just nu, några har rent av hus på gång. Fatta roligt liksom! Och fatta hur stort det är, husägare! Men så känner jag lite hopplöshet inom mig, vi då?
Alltså jag tror vi måste sluta analysera sönder husen vi kollar på. Antingen är det för litet, tomten är för skogig, alldeles för mycket att renovera eller så finns där inga bra promenadarstråk utan att korsa stora vägar eller så har vi grannen för tätt inpå eller inga grannar alls. Eller för dyrt. Såklart. Oftast är det ju just det, så jävla dyrt.
Vi tänker liksom ett rött tvåvåningshus med vita knutar, helst balkong OCH altan, stort nog för en familj med 4-5 familjemedlemmar, inte i toppskick - vi vill renovera lite själva men inte omedelbart utan lite mer pö om pö(?), lagom stor trädgård med äppelträd och plats för odlingar och ett växthus. Men inte för stor för då blir det sjukt mycket jobb. Ett stort kök är ett måste, helst med skafferi och plats för stora köksmöbler med kökssoffa (och när man står vid köksbänken och bakar limpor eller lagar mat ska man ha utsikt över den där fina trädgården och ha uppsikt över ungarna som leker där ute). Nära bussförbindelser och relativt nära dagis och affär. Utan att ligga i stan.
Höga krav? Jo mycket möjligt. Men alltså köper man ett hus så måste man väl ha höga krav, det måste ju kännas vi liksom, eller? Bor man in sig? Men tänk om man ångrar sig?

Men i alla fall. Så dök det där perfekta huset upp. Martin skriv i ett mess till mig att 'nu har jag hittat det perfekta huset, vill inte bo i något annat!' Och så länkade han. Och jag tittade, och ja. Perfekt! Men för dyrt. Jag vet inte hur många timmar vi ägnat åt oss att fantisera om det där huset, målat upp allt i minsta detalj. Tänkt att vad tusan, ska vi inte kolla banken då? Finns möjlighet till så mycket pengar? Men alltid i slutändan kommit fram till att det är på tok för dyrt.
Och så försökte vi släppa det där, vårat drömhus.
Men så kom M hem från jobbet och berättade att hans jobbarkompis just köpt Huset. Alltså jag dog lite. Min vidrigaste sida kom fram, och jag hatar det, men alltså avund. Mår lite dåligt av att några i vår närhet (tack och lov bara Ms jobbarkompis med ändå) faktiskt ska leva i våran dröm. Ehm? Nu känner jag mig som en vidrig människa, jag hatar den här känslan över allt annat. Men samtidigt, skönt att det inte var någon närmre, för tänk om jag känt samma sak då? Alltså jävlar vad jag mått dåligt över att inte kunna glädjas för deras skull liksom.
(Nu kan jag inte till fullo påstå att jag kan glädjas åt ett par av mina vänners eventuella flytt, men det beror snarare på att de, om det nu blir som det blir, ska flytta typ hundra mil ifrån mig. Det stödjer jag inte på något vis.

Men vi då? Jag måste få bo i hus.nu. Dör annars.

Det där om peppar peppar ta i trä...

Jag sa i början av månaden att om jag lyckas jobba mina 175 timmar jag har i mars, utan sjukskrivning eller vab, då ska jag hoppa jämfota av lycka. Knappast troligt trodde jag dock inte att det skulle vara.
Men igår när familjen tycktes vara hur friska som helst vågade jag mig på att drista att den här familjen har en mage av stål. Men alltså man ska ju inte säga så där, det vet ju vem som helst.
Imorse, i brådrasket femton minuter innan vi skulle iväg till dagis, då kommer den. Kaskadspyan. Såklart. Det är ju april nu, mars är över. In i duschen med både mig och Kajsa. Fram med handspriten och hoppas hoppas på att kräket var mitt fel. Att lyfta upp en unge från skötbordet samtidigt som hon hostar strax efter frukost, det är inte vidare smart.
Hur som helst så tog jag vab idag. För ärligt talat, hur mycket jag än misstänker att det var mitt fel att hon kräktes så tänker jag för allt i världen inte lämna henne på dagis. För att bli hyvlad arga föräldrar om det nu skulle vara maginfluensa och hon skulle spy igen på dagis - nej tack! Det dåliga samvetet står jag gärna över.