2012-08-31

Jo men det var ju bra jobbat

Den där lilla ungen här hemma som snart blir ett, han har hållt oss vakna lite de senaste nätterna. Täppt näsa. Tänder på G. Hosta. Ja ni vet. Den där kombon som bara är för eländig.
Ikväll är jag själv hemma och hade laddat med godis. Sett frem emot en ensam kväll i lugn och ro.
Men alltså det här med att lägga två barn för natten när en är alldeles själv, kan ibland vara lite klurigt.
Som nu ikväll dårå.
Jag började med Vidar. Gav honom välling, sjöng lite och läste lite tillsammans alla tre här i soffan. La honom. Väntade. Gick in och läste för Kajsa. Släckte och låg kvar i väntan på att hon skulle somna.
Och då ba: Brääk.
Vidar ville inte alls sova. Men Kajsa låg än så länge oberörd, men jag visste att hon ännu inte somnat.
Alltså, skulle jag gå jag upp så visste jag med hundra procent säkerhet att hon skulle komma uppfarande hon också. Med håret på ändå och proklamera att hon minsann skulle vara vaken hon också. Visste det. Vi kan det här cirkusen nu.
Så jag låg kvar. Lät honom skrika lite där inne. Tänkte att ingen unge har dött av att få skrika lite osv.
Tills han bara tystnade. Bara sådär. Mitt i ett skrik. Och jag ba: Men vad hände nu då? Får han ingen luft? HAR HAN DÖTT? Visst har man väl hört om barn som skrikit ihjäl sig, eller? Och psd hos 1-åringar? Jodå, det har jag fan också hört talas om.
Och så låg jag där och pepprade mig själv med idiotiska grejer. Idiotiska för att 1: Han hade skrikit kanske tre minuter. 2. Vetskapen om att han var gigantus enormus trött efter sömnlösa nätter.
Men ändå. Så okej, massa konstiga tankar om varför han plötsligt blev alldeles knäpptyst.
Tillslut smög jag mig upp. Och DÄR. Just som jag kom till dörren så ba: Mamma vart ska du? Du ska läsa saga för Kajsa!
När jag hyshade och sa att jag bara skulle titta till Vidar så kom det där ursinnesvrålet om att DU SKA LÄSA EN SAAAGAAA FÖR KAAJSAA!
Och ja. Ni kan själva räkna ut vad som hände va?
Brääk brääk inifrån Vidar. Han var ju inte död. Hade bara somnat pga jättetrött, för att sedan bli väckt av sin syrra som blev störd av mig för att jag skulle.. ehm ja.

Och jag ba: JAG VILL BARA HA DEN DÄR JÄVLA GODISSKÅLEN. DET ÄR ALLT JAG BEGÄR, HÖR NI DET?

Eller nä.
...

Och nu när ungarna sover, Greys anatomy laddat på datan och godisskålen framplockad, då ba: Nähe jaha, inga smaklökar. Tack liksom.

#fail



2012-08-28

Om stordåden.

När jag fyllde 26 fick jag en tjusig symaskin av Martin och hans föräldrar. Skulle uträtta stordåd var tanken. Åtminstone skulle jag vara den som minsann klädde min unge i fräcka hemsydda kläder. När väl den där ungen kom så drog jag ner mina ambitioner till att jag åtminstone skulle sy mina egna gardiner. Det vore liksom det minsta jag kunde göra nu när jag fått en sån fin maskin och allt. Men alltså, det blev ju inte en enda gardinlängd sydd. Faktum är att jag till och med köpte gardiner, klippte av och hängde upp dem utan att jag ens orkade mig ner i källaren för att hämta upp symaskinen och fålla upp dem. Men nu. NU! Kolla in va:


Efter en startstrecka på en sisådär fyra år så har jag dammat av maskinen och på mindre än en vecka sytt tre par brallor (var av ett par där koptikoprarna (helikoptrar på Kajsaspråk) sitter uppochner. Men vaffan) och två mössor. Och utan att överdriva så kan jag säga att det är bland det bästa jag gjort. Att plocka fram den, leta reda på mönster och börjat sy. För maken till tillfredsställande hobby! Avkopplande och inte minst så blir en sjukt nöjd när det visar sig att en just sytt inte bara ett par byxor som faktiskt ser ut som byxor, utan att ungarna faktiskt också kan ha dem. Och visst är det väl bra typiskt, lagom tills jag börjat bete mig som en tvättäkta hemmafru som skjutsar barn till föris, bakar frukostbullar, nattjästa limpor, syr kläder, och lagar långkok, allt till ljuva toner av skratt och glada tillrop medan jag tålmodigt trampar runt på utspillda pärlor och klibbande spagettistrån - ja då är det snart dags för mig att börja jobba igen.

2012-08-23

Eller bara några extra bilnycklar?

Ni vet när man låtit ens kille ta över bilkörandet för att man själv skulle in i en affär och denne kille sedan stoppat på sig både sin och din bilnyckel och dragit till jobbet.
Och när man bökat på två ungar kläderna för att åka på inskolning på föris och sedan står där och stilla undrar om man inte har lite magiska krafter trots allt. Krafter som gör att den där jävla bilen hoppade igång av sig själv. Eller att man åtminstone vore Mcyver och kunde starta den med en bit silvertejp eller vad fan som helst. Eller att man bara varit en simpel inbrottstjuv så man kunde trixa igång motorn med en hårnål. Men såfan heller.
Så här sitter jag alltså nu efter hysteriskt utbrott där jag använt både kuk och fitta i ett samtal med M. Efter att ha ringt förskolan (utan att ha använt kuk och fitta) och sagt att vi kommer en timme senare, att M bara måste åka från jobbet och lämna bilnyckeln först.

Uselhheten och klantigheten jag känner nu?
Rätt stor faktiskt.

Note to self: Be M om ursäkt för att jag slängde mig med massa fula i örat på honom och i största allmänhet betedde mig ytterst labilt.
Published with Blogger-droid v2.0.4

Ni vet, 30-årspresenter kräver ju att vara ute i god tid..

Min drömhus är till salu. Huset som jag gått förbi flera gånger i veckan och fantiserat om de senaste 13 åren. Tänkte att eftersom jag faktiskt fyller tretti om ett år. Om någon skulle vilja ge mig en spektakulär present eller så. Det finns plats till er också, så den som känner sig manad får hälsa på så ofta den vill. Lovar också att bjucka på rykande färskt frukostbröd varje morgon. Ska vi säga så? En liten slant till lite renovering kanske inte vore att be om för mycket heller?
Okej. Det var allt.

2012-08-17

Ja, de små barnen..

Ni som följer mig på instagram vet att jag hade en liten incident med dammsugaren strax innan jag skulle få besök där dammsugarpåsen var full och vi inte hade några nya.
När jag hade stått där och gröpt ur hela den fulla påsen för att återvinna den, jamen då går den ju liksom sönder. Naturligtvis.
Jag var måttligt road och mycket stressad när jag lämnade det skitiga golvet åt sitt öde och hoppade in i duschen.
När jag klivit ut därifrån så hörde jag just ingenting. Vilket alla som har småbarn vet är ett jävla fel. Jag ropade på Kajsa och hon svarade: 'Nej mamma NEEJ, KOM INTE IN!' (Säga vad man vill om ungar, men deras känsla för när det är dags att ligga lite lågt är inte jättebra)
Och jag ba: 'Nähej nä, men jag stannar väl kvar här då..'
Eller nä. Såklart inte. Jag stegade in på hennes rum och där såg jag henne trycka ut en halv schampoflaska i huvudet på Vidar som satt på golvet och flinade.
Alltså jag missade helt när hon var inne och norpade flaskan i duschen. Snabb som en liten vessla är hon när det är hyss på gång.
Och mitt i allt kaos, när jag halvnaken tvättade av Vidar allt shampo och gnodde upp allt överflöd från mattan (vet ni hur mycket shampo det är i en halvfull flaska?) så ringde det såklart på dörren.

Jomenvisst.

#brastartpådagen

2012-08-15

Hörrö, skulle inte du träna?

Okej, exakt hur bra var det för självkänslan att inatagramma en bild på tre inbokade träningspass i veckan med texten "med vardagen kommer också träningen!"?
Inte vidare värst faktiskt.
Exakt hur många av de passen jag har tränat?
Rätt så exakt noll.
Om jag kommer träna det inbokade spinningpasset ikväll?
Mest troligt inte.
Varför?
Det råkade bli sommar just den här jävla veckan när vår vardag drog igång så jag njuter av den på eftermiddagarna/kvällarna, när ordningen är återställd (återställd = när M kommer hem) istället. (Ja, på dagarna också såklart, men ja, ni fattar.) Badar, käkar glass och grillar och sånt ni vet. Lite så jag jobbar.

I övrigt: hemskt svårt att dra igång bloggandet igen. Fast jag vill. Ju mer sällan jag bloggar desto svårare blir det att komma på inlägg har jag märkt. Mkt märkligt.
Igår bytte jag header som en hjälp på traven. Alldeles själv.
Eller nu ljög jag. Med rätt mycket hjälp från Martin, men ändå. Om tio år eller så kanske jag lyckas knåpa ihop en alldeles egen.
Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-08-09

Gråa dagar skyndar aldrig på.

Jag har tänkt skriva så mycket, så många gånger. Men det har aldrig blivit av. Har tänkt skriva om alla fina kvällar i stan jag hunnit med den här sommaren. Om vinet vi druckit, om ungarnas upptåg, böckerna jag läst och filmerna vi sett och om det lilla torpet utan vare sig el eller vatten som vi varit i en del. Om Kajsa som har blivit badtokig och vill bada alltid och jämt, trots storm och regn.
Men nej.
Jag har tänkt skriva om den begynnande höstångesten. Om vemodet, det gråa och om regnet som pissar över oss mest hela tiden. Om att jag inte håller med alla som säger att semester tär på förhållandet och att det ska bli skönt att återgå till "det normala" och alla jävla rutiner. Jag tycker inte det. Jag har älskar varje dag med lata morgnar, sovmorgon när en känner sig lite trött och intervallpassen innan frukost. Älskat planlösa dagar och de dagar vi fart runt.
Tiden. Jag har älskat den.
Jag är inte redo för hösten och heltidsjobb och stressiga morgnar och hämtningar från föris och mörka kvällar som egentligen är eftermiddagar. Inte det minsta redo faktiskt. Nu ska jag inte gräma mig över sånt där. Det är bara samma gamla visa varje år och jag är rätt bitter över att jag aldrig någonsin tycks komma över det här svårmodet som infinner sig i augusti varje år. Att inte jag, liksom de flesta andra tycks göra, se fram emot ruggiga kvällar med tända ljus och mörkajävlastressigavardagkvällar som kommer äta upp en och förgöra en innan april ens är i närheten. Fyfan.

Men. Kajsa har lärt sig ett nytt ord. Knasig. Problemet är bara att hon inte uttalar det knasig utan nazi. "Haha pappa är nazi!" kan det låta här hemma. Och det är fan så roligt att jag kissar på mig. Ja, en får glädjas åt det lilla osv..