En hyllning till vardagen.

Jag slås väldigt ofta av hur jag har värderat om min syn på livet sedan Kajsa kom.
Förr var en lyckad fest höjdpunkten på veckan. När fredagen blev eftermiddag började telefonerna gå varma, vad händer ikväll? Fest?
Hände inget speciellt så fick man helt enkelt ta tag i det själv. Bolis och ett gäng Kung och två paket cigg så var kvällen räddad. Alltid någon som ville festa, för vid den här tiden var alla på samma våglängd.
Söndag var pizzans, soffans och inte allt för sällan också ångestens dag. Den övriga veckan, måndag till torsdag var en enda lång transportsträcka för att komma till helgen då allt det roliga hände. Vad som hände där emellan minns jag inte riktigt? Det var jobb och kanske någon fika emellanåt. På kvällarna låg vi i sängen och kollade på film tills det bara var några timmar kvar innan M skulle gå till jobbet (okej, det kan jag ju faktiskt sakna emellanåt). Men annars, inget.
Som jag avskydde vardagen.
Men nu, vilken grej!
Jag älskar att komma hem från jobbet till en unge som springer och möter mig vid dörren med en stor kram. Kanske gå till lekparken om det är alldeles för mycket spring i litens ben eller bara varva ner med de två bästa jag vet. Laga middag, bada smutsigt barn, höra hennes glädjetjut och hennes tjatter om allt och inget (jag förstår inte ens hälften), höra hennes skratt och kolla på hennes upptåg. Våra dagar nu mera är ständigt fulla med skratt, pussar och kramar. Det går omöjligt att göra annat än att älska denna nya vardag. Såklart ryms även mycket skrik, tårar, ilska och nervbryt, matkladd och väldigt tidiga morgnar - men det hör ju till. Det är värt allt slit i världen bara för att få ha den här vardagen precis så härlig i all sin enkelhet som den faktiskt är.
Det känns liksom som att livskvaliten har höjts rätt många grader och istället för att ha höga toppar på fredagar och lördagar så ligger den där mätaren i en rätt jämn linje över hela veckan istället.

Hej vardag, jag har lärt mig att älska dig!