Jag har funderat en del kring det här med att vara konsekvent som förälder. Att stå för sin sak och inte ge vika. Om man ska sträva efter att alltid vara konsekvent, blir livet inte väldigt svårt att leva då? Eller snarare, väldigt trist?
Kajsa vet till exempel mycket väl att hon inte får leka i köksskåpen. Inte för att det finns några farliga saker däri, utan mer av princip att man inte river ut köksredskap på golvet och använder dem som leksaker. Visst har hon lekt med plastbyttor och vispar, men det är saker jag tagit fram och låtit bli hennes. Men var sak har ju sin plats liksom.
Men så ibland när undertecknad är stressad, trött och matt efter väldigt mycket nej och jag står vid spisen och lagar mat - då kan det där 'NEJ Kajsa, inte riva ut köksgrejerna i skåpet!' utebli. Jag orkar helt enkelt inte, och hellre ett nöjt barn lekandes på golvet med diverse plastbyttor än ett skrikande, klängande barn runt knäna.
Men hur ska ungen då lära sig? 'När mamma är trött så är det okej att göra lite som jag vill, men inte annars..' är inte det lite höjden av lathet? Och är det verkligen så jag vill fostra mitt barn?
Och den här om att äta ordentligt annars blir det ingen glass/fika efter maten. Ponera att vi har gäster och sitter och äter, Kajsa mest petar i maten och det vankas efterrätt. Ska ungstackarn behöva titta på när alla andra smaskar i sig av godheterna för att hon själv inte ätit ordentligt?
Å andra sidan, får hon efterrätt så tar hon kanske det för vana och tänker att 'äsch, jag behöver inte äta den här maten, det kommer ändå efterrätt sen'.
Nu äter vi väldigt sällan efterrätt så just det här dilemmat var lite fånigt. Har vi främmande så är det fest oavsett om hon ätit eller ej. Vilket säkert ungen noterat vid det här laget.
Men alltså, konsekvent eller inte konsekvent - hur viktigt är det egentligen?
Kommer Kajsa bli vilsen och osäker i framtiden bara för att jag låtit henne leka i köksskåpen några gånger trots att jag både före och efter förbjudit henne till det? Kommer hon aldrig lära sig vad som är rätt och fel nu?
3 kommentarer:
Den där eviga frågan som jag efter snart fem år ännu inte hittat svaret på. Jag börjar mer och mer inse att det handlar om att välja sina strider. Vissa saker, som att hålla handen när man går över gatan, ha cykelhjälm när man cyklar osv, är jag alltid konsekvent med. Alltså när det handlar om säkerhet.
Andra saker, låt säga plastbunkar i skåpen, är jag inte lika konsekvent med. Ibland får de, ibland inte. Orkar jag bråka om saken idag? Nej, de får hållas. Tar jag hellre striden än att städa upp efter dem? Då förklarar jag att jag är för trött för att plocka efter dem.
Jag går lite mer på att försöka lära dem att argumentera för sin sak än att vara konsekvent. Sen får väl argumenten gå efter ålder... som riktigt liten kan "jag vill" vara ett bra argument, men som femåring får man komma på något bättre än så :)
Tror inte att de blir förvirrade vuxna människor för det, snarare lite smartare för att de upptäcker knepen som funkar. Fast det är väl på både gott och ont ;)
Nä det är i sanning väldigt svårt det där, men det där med hur man ska tänka angående att fostra sina kids lär väl vara nåt man får tampas med rätt många år framöver.
Och det där med att välja sina strider är något jag mer och mer har insett vidden av. Herre min get så envis hon är ungen, dessutom tror jag att den beryktade 2-årstrotsen börjar visa sig..
Förresten så var det himla kloka funderingar du kom med så tack för att du delade med dig! =)
Skicka en kommentar