Och somliga dagar..

Den där inte så längre lilla bebisen vi har här hemma lider tandsprickning, feber och hosta. Samt ett stort missnöje över att inte kunna krypa eller stå/gå själv än. Med andra ord är det i allra högsta grad en riktig liten gnällpetter vi haft här hemma de två senaste dagarna. Allra helst vill han stå, stå, stå mest hela tiden, men eftersom han inte fixar det själv riktigt så får vi liksom stå, stå, stå med honom. När vi inte gör det så skriker han. Dels av ilska och av att han kommer ihåg hur ont han har i munnen. Och om vi får sova? Eh. Nej. Eller alltså, vissa får ju. Men jag inkluderas inte de där vissa. Inatt till exempel, knorrades det över ont i munnen, borttappad napp (för det är tydligen lätt att glömma bort att man faktiskt fixar att leta rätt på nappen och stoppa in den själv..), allmänt febereländig och hostig från bebisen sida. Å andra sidan så började ett larm varna för något. Typ PIP - tystnad. PIP - tystnad. Med 20 minuters mellanrum.
Det kan hända att jag efter att ha sprungit upp och ner cirka tio gånger innombords gormade något i stil med att  det ska bli så förbannat skönt att jobba natt inatt och komma bort ifrån det här dårhuset, där får en åtminstone sova ordentligt!
Och eftersom att jag
1. Tycker att det förbannat orättvist att M sover sjukt djupt och inte vaknat under hela nattens kaos och
2. Jag tyckte att han kanske möjligen kunde gå upp och ta reda på vad fan det var för larm som pep så körde jag en armbåde i sidan på honom. Inte mer än rätt tycker jag. Jag inser i detta nu hur naiv jag är, att det endast rör sig om ett fult spel det här med att låtsas sova stenhårt om nätterna. Bra taktik alltså, synd bara att jag genomskådat den och hädan efter också tänker sova räv jag också.
HA.
Alla fall... Dagen idag är alltså inte jättemycket att hänga i granen. Eller björken heller för den delen. Jag är trött. Sådär självömkligt trött att jag gråter och tycker synd om mig själv, ni vet. Till exempel så grät jag nyss lite över att min bästis sitter på flyget på väg till USA för att hänga där i en månad. Och alltså, jag grät ju inte av missunnsamhet eller så. Men kanske lite av avund? För att jag liksom kände att jag bara ville släppa allt och också stå där på Arlanda med det där förväntansfulla pirret i magen och äventyr som väntar. Istället försöker jag med ögon i kors av trötthet få den där lilla herrn nöjd genom att med krokig rygg låta honom gå på mina fötter. Han blir så glad då. Tror att han kommit på konsten att gå själv. Samtidigt som jag förbannar oss för att vi slängde den där lära-gåstolen eftersom Kajsa avskydde den.
Dessutom smakade kaffet bränt nyss som jag gjort. Det sista kaffet i burken.
Och jaja. Jag vet att jag låter bitter och allt såntdär. Men vissa dagar bara är sådana. Sämre. En kan väl inte vara på topp jämt osv..

Vissa dagar alltså..

Det är dagar som den här - när man kliver av ett nattpass utvilad och glad, lämnar en blomma hos sin fina mamma och kommer hem till ett uppdukat brunchbord med liljekonvaljer i vas, när man åker hem till svärisarna och inser att ens unge blivit ett blötdjur av rang och vattentemperaturen visar på strax över 20 grader, när man dricker ett glas rosé och vet att sommaren knappt har börjat - det är såna dagar det är förbannat göttigt att leva.

Note to self:

Säg aldrig att ni efter föris ska gå och se om ni KANSKE kan se en elefant eller två vid cirkustältet. Det där KANSKE är liksom lika med SKA för en 2,5-åring. Och jag vet ju det. Vet det så väl. Men ändå. Man kan liksom inte låta bli att peppa henne lite. Förväntasfullheten liksom, den är ju så härlig. Men besvikelsen när man inte får se nån himla elefant utan bara massa tråkiga cirkustält. Den besvikelsen!
Så satt hon där surmulen och dan i vagnen utan att det ens gick att muta med päron medan vi snällt fick traska hela jävla vägen hem igen. Med skoskav dessutom. Skoskav och tjuriga ungar kan vara sämsta kombon faktiskt.
Tyckte så synd om henne (och mig) att jag var tvungen att kompensera det hela med en jordgubb & rabarberpaj när vi kom hem.
Fantastisk morsa det här som jobbar med att trösta sina ungar (sig själv) med socker. Ehum.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Den desperata moderns bekännelse.

Vi var på Ikea idag. Glada i hågen satte vi oss i bilen efter att ha hittat allt vi skulle ha utan några missöden eller raseri/trotsutbrott. Men just som vi skulle backa ut från parkeringen så frågar Kajsa efter hennes hund. Hundkräket. Skinky. Vovvov. Han ni vet som hängt med från hennes första dag i livet. Borta.
Alltså herregud, den svetten och paniken!
In igen och fråga i kundtjänst. Ingen svart hund med vita prickar, 'men kom igen imorgon om vi får in den ikväll.'
Vi kan inte vänta till ikväll, måste ha den nu. Bums. Såg en förtvivlad gråtande Kajsa framför mig. Sömnlösa nätter. Herregud måste hitta honom!
Sprang igenom hela det stora möbelvaruhuset, frågade i varenda station, men fick samma svar. Ingen hund.
Men så kom jag till barnavdelningen. Letade under sängar, i hyllor, i rutschkanor. Ingen Stinky stod att finna.
Men som av en händelse ställde jag mig i ett hörn för att fundera ut mitt nästa drag. Fråga på restaurangen kanske? Men precis när jag skulle gå så kikar jag ner i en av alla kundvagnar, och där! Där låg han alldeles nedklämd mellan kaffekoppar, påslakan och andra prycklar. I NÅGON ANNANS HIMLA KUNDVAGN!
Och här ska ni veta att jag väntade. Det gjorde jag faktiskt. Tänkte att vagnens ägare skulle komma så jag fick bekräftat att det verkligen var Kajsas lilla Stinky som de hittat och kanske tänkt lämna in och inte någon annans favoritmjukis. Men ingen kom. INGEN! Så jag gjorde som vilken desperat morsa som helst skulle ha gjort: Slet åt mig hundskrället och sniffade lite på'n. Och jag lovar och svär, den där lukten känner jag igen. Det gick inte att ta miste. Det var Kajsas hund. No doubt. Så jag tog den. Knöcklade in den under armen och la benen på ryggen och förflyttade mig raskt därifrån och ut till bilen där jag möttes av en jublande Kajsa som genast började sniffa på hans öra, lycklig som få och somnade efter tre minuter.

Snipp snapp slut, osv..

Published with Blogger-droid v2.0.4

Om en trädgård.

Om någon skulle fråga vad jag gör om dagarna, så skulle väl svaret bli att jag mest grejar i trädgården i ett försök att bringa lite ordning bland alla rabatter. Önskvärt vore kanske att en klädde sig i nån rutig, lantlig shabby fakking chicklänning, med sjalett på huvvet och solsken i blick och sånt där ni vet. Men jag sportar inte riktigt så. Jag klär mig mest i sunkiga byxor och svettiga tröjor och svär över alla rötter och ogräs. Så romantiskt trädgårdsidyllig är jag. Tänker att de där fina lantliga himla klänningar känns rätt onödigt att lorta ner.
Ungefär såhär:

 Gräva upp fula rabatter

 I snyggaste frillan från gårdagen, osminkad och med vinden vinande i skallen.

 Fixa en örtträdgård

 Plantera goijbärsbuske (Lotta jag tror den har tagit sig, tjoho!) och sätta upp en rosenbåge

 Och sist men inte minst: gurkorna har vuxit ur sitt bo och flugit ut till växthuset.

Och de här två raringarna brukar oftast suppotra mig i trädgårdsfixet. Det brukar med andra ord sluta med skrik, tjat, tjurigheter och halvfärdig projekt. Men vafan. Jag gillar´t!

Konstigt det där, när man bodde i lägenhet satt man och tjurade över vad man skulle göra. Sen vi flyttade hit kan jag inte minnas sist jag sa: Men vafaan ska vi göra?

Det finns liksom alltid saker att göra. På gott och ont då såklart. Men mest på gott.

Hur det kan låta en eftermiddag hos oss.

- Kajsa, kolla vad jag köpte igår! Trosor. Ska du prova?
- Nej mamma, Kajsa INTE HA tossor! Kajsa ha bojja!
- Men titta, mamma har också trosor. *tog av byxorna och sprätte omkring i trosor och tischa*
- KAJSA VILL OSSÅ HA TOSSA MAMMA! KAJSA HAAA!

En stunde senare:

K: - Mamma, pappa osså tossa?
J: - Nä, pappa har kalsonger. Du och jag har trosor men pappa har kalsonger och Vidar har blöja.
K: - HAHA Didar bojja!
*Pekar och skrattar rått på Vidar*
K: - Didar bojja. Kajsa tossa! Haha.

Ännu lite senare när M kom hem från jobbet:

 - Pappa, titta kolla pappa!
*Visar stolt upp trosorna och hoppar jämfota*
- Titta, har du fått trosor!?
- JAA! Pappa osså tossa, och mamma mä och Kajsa mä. Didar bojja! HAHA!

Från det ena till det andra.

Jaha nähe. Vad säger man här nu då?
Jag var ute i lördags. Skulle hem till en fining och drick vin ihop med ett par andra fina tjejer var det tänkt. Och det gjorde jag ju också. Men sen när klockan blev 23 och jag skulle ta bussen hem, ja då var det några som tyckte att jag skulle med på punkspelning. Och eftersom jag har norra Europas sämsta karaktär så var ju inte jag den som var den. I lila klänning med gula blommor på bland alla tuffa som bar bandtischor. Joråsåatte. Men herreminje vad kul jag hade!
Så pass att jag höll på att missa sista bussen hem, men busschauffören var en bussig typ och lät mig kissa innan jag gick på bussen (jag hotade med att jag skulle kissa i bussen annars).
Och sen så gick jag där mitt i natten med 999 i öronen och studerade supermånen som lyste över den spegelblanka sjön och fick hjärtknip av allt det vackra. Säkert knåpade jag ihop något poetiskt blogginlägg också. Och sen så var jag så himla nöjd över att jag slog min mörkerrädsla på käften och gick 2 km hem i nästan beckmörker.

Och just det, en grej till. Hur sjutton gör man barn blöjfria?
Nu tänker vi väl inte att det är någon som helst brådska egentligen, antar att hon inte kommer gå med blöja när hon är 10 ändå, men hon är ju så himla medveten. Säger till när hon kissar och när det har kommit bajs, men vägrar vara utan blöja. Vägrar. Och hur får man en unge blöjfri som inte ens vill vara utan blöja? Vi funderar på att börja med att köpa trosor som hon kan ha istället, så hon inte känner sig så naken. Plus att jag misstänker att hon skulle bli omåttligt förtjust i att få nya kläder som hon aldrig använt tidigare.
Men ja. Svårt är det ju. Måste man liksom? Det här med föräldraskapet, inte så himla enkelt och så vidare..
Tips någon?

Plötsligt händer det, osv..

Kajsa har ju slutat med att vila om dagarna, men ibland märker man att hon vaknat lite för tidigt och inte riktigt sovit ut, då brukar hon självmant be om nappen och hoppa ner i sängen efter frukosten. Det händer för all del inte särskilt ofta, och ännu mer sällan att det klaffar ihop med Vidars förmiddagslur. Men så idag hände det.
Hallejävlalujah.
Efter att jag lagt Kotten så ba: Nappen mamma, Kajsa vila.
Nu ba: Woho!
Ett par timmars ledigt. VAD SKA JAG GÖRA NU? Läsa kanske? Kolla på serier? Städa? Vika tvätt? Så blomfrön? Dricka kaffe på altanen och lyssna på fågelkvitter?
Herregud jag har liksom världen framför mina fötter. Också är det fredag hörni! Och festligheter på schemat, det är inte klokt vad med festligheter det varit på senaste och har framför oss också för den delen. Gött mos, sanna mina ord.

Bildkavalkad.

När ungarna slocknar som små ljus klockan 19 varje kväll och vaknar åter 06:30, när alla är friska och krya och solen gassar och livet bara är för jävla bra och det helt enkelt inte finns någonting alls att klaga på - ja då känns det lite som att den här bloggen kommer lite i skymundan. Eller så är det bara det att jag tappat lusten lite. Att livet just nu har så mycket annat att erbjuda.

Här kommer i alla fall några bilder sen sist:

Jag skaffade mig ny frippa och slängde i samma gamla hårfärg som alltid.

Tog på mig färgglada kläder och drack färgglad alkohol i väntan på bussen..

Och gick på dejt med min kille. Vi blev räddade av vår desert från att hamna mitt i en skottlossning utanför vår favoritpub. Men tack vare den där dödligt goa pannacottan så kom vi istället lagom tills de satte upp avspärrningarna. Tack efterrätt, jag ska aldrig någonsin fundera på att hoppa över dig!

Vi hamnade på en uteservering med finfolket.

Plockade lite blommor.

Njöt av att det var mer sommar än vår och klarblå himmel.

Tänkte att jag nog har världens gölligaste onge.

Premiärgrillade och drack rosé.

Fick finbesök..

Och vissa tyckte att våren kunde hoppa upp och ta sig, och önskade sig snö och pulkväder istället.

Bullkalas.

Hängde i stan och fick hjärtknip av allt det vackra.

Och gick Kungsgatan ner och kände att luften luktade försommarkväll.