Musikglädje.

Det här gör mig så jävla lycklig:

Och om en vecka får jag se dem, yej!

Om alla beslut man tvingas fatta.

Jag har precis varit och lämnat Kajsa på henne sista dag på förskolan. Och jag har ju svurit över den där förskolan, men så idag gick jag därifrån med en klump i magen. Gör vi verkligen rätt nu som låter henne byta till en annan förskola till hösten? Jag menar, hon lägger inte märke till den precis svintråkiga gården de leker på när de är ute som endast består av ett par gungor och en sandlåda. Men vi gör.
Hon reflekterar inte över att den pedagog som jobbar mest aldrig drar på smilbanden eller bemödar sig med ett hej. Men vi gör.
Hon bryr sig inte om att vi aldrig någonsin blir välkomnade i dörren när vi kommer. Men vi gör. Inte heller tycker hon det är något konstigt med att ingen någonsin frågar hur hennes helg har varit, vad hon gjort och så. (Åtminstone inte när vi är med) Men vi gör.
Men så den här veckan har det börjat en ängel (en sommarvikarie) som kommer samtidigt som oss i bilen, gör oss sällskap in på avdelningen, småpratar och berättar lite om sig själv. Bemödar sig med att berätta hur Kajsa har ätit utan att jag frågat. Som tar sig tid att vara intresserad av barnen på avdelningen.
Gud. Jag tror jag älskar henne en smula faktiskt.
Och Ellen och Melvin då, hennes kompisar hon tjatar om jämt. Kommer aldrig mer få träffa.
Igår berättade ängeln att det första Kajsa lagt märke till när hon kom in på avdelningen var att de tagit ner hennes foto med födelsedatum på. 'Kajsa borta!' hade hon sagt och pekat. Älskade unge.
Jag vet ju att barn glömmer och går vidare. Att de vänjer sig och anpassar sig. Hon kommer få nya bästadagiskompisar. Kommer skutta in och stänga grinden efter oss när vi går dit. Hon kommer kladda sina små händer på papper, rita träd med yviga gester och personalen kommer skriva dit hennes namn och datum även på det nya stället. Jag vet det.
Men ändå: Helvete vad svårt det är att vara vuxen och tvingas fatta viktiga (och riktiga) beslut.

Fast nästa vecka, när vi har långledigt och galet roliga saker framför oss. Då kommer det vara rätt festligt att vara vuxen trots allt.

Efter cirka femton liter jordgubbar...

Sällan har soffan varit så skön som när man kommer hem ifrån en campighelg i skärgården. Efter att ha spelat Gin Rummy (kortspelet som aldrig tar slut) långt in på småtimmarna och ett gäng kids som inte varit jättesugna på att sova om kvällarna pga uppspelta, så är en inte jättepigg nu faktiskt. I alla fall. Midsommar alltså, en sån himla mycket roligare grej att fira när en har ungar. Just sayin'. Eller alltså, det beror ju såklart på ens referenser, men jag för min del har mest firat midsommar genom att dricka större mängder alkohol från sillunchen där nånstans. Nu ba: Äta sill, dansa Små grodorna runt midsommarstång, äta jordgubbar med grädde, gå tipspromenad, köpa lite lotter, fiska lite fiskdamm. Såna saker.

Idag..

för exakt ett år sedan fick vi nycklarna till vårat alldeles egna hus. Vi har väl i sanningens namn otaliga gånger suckat över hur långsamt allt går med renoveringen och klagat över att vi aldrig någonsin kommer bli färdiga här hemma. Men ändå, när en tänker efter och ser till våra förutsättningar (dvs först jättegravid, sen en nyföding, samt en ekonomisk aspekt. För herre je vad det kostar att renovera!) så har vi ju ändå hunnit en del. Fått ett helt nytt badrum till exempel. Rivit väggar, rivit fönster, satt upp nya väggar och fönster och renoverat trägolv och väggar i matplatsen. En får väl vara nöjd för det lilla. Jag menar, vi har ändå bott och levt här under tiden. Med två ungar som alltid kommit i första hand.

(Obs! Ignorera gärna det faktum att lampan som hänger på första bilden är en svindyr gammal skapelse från Ikea som idag är mkt eftertraktad. Den hamnade nämligen på tippen. Frågor på det? Okej. Bra!)

Och idag för exakt nio månader sedan föddes vår lille sockerbit. Om tre månader fyller han ett. Galet. Och om en vecka går vi mot mörkare tider. Hej o hå vad tiden går osv..

Om att prata med osynliga.

Det här med att Kajsa pratar med osynliga människor som bara hon ser, vet inte hur jag ska tackla det riktigt.
Härom morgonen under frukosten sträckte hon fram handen i en stoppgest och sa 'stanna där!' sedan ville hon fortsätta äta frukosten i mitt knä eftersom hon blev lite rädd. Det är alltid mot hallen hon pratar också. Hallen eller köket. Jag har frågat vem hon pratar med men får bara diffusa svar.
Ena stunden känns det sjukt obehagligt, medan i andra tänker jag att det är sånt små barn gör. Låtsaskompisar och sånt har man ju hört talas om ju. Men ändå. Kan inte släppa det faktum att kvinnan som bodde här innan oss gick bort i påskas. Det, och att det ju sägs att barn är mer mottagliga för övernaturliga grejer än vuxna.
Säkert är jag bara larvig. Jag försöker intala mig det åtminstone...

Published with Blogger-droid v2.0.4

Det här med barn va..

Vi var på vårdcentralen idag, och i hallen på väg ut till bilen så började Kajsa tjata om att ta med sig sin lilla burk med fingerdockor. "Herrejävlagud vi kommer aldrig iväg!" skrek jag inombords, men suckade och sa att "ja, ja, gå in och hämta den då." Tänkte att då har hon ju åtminstone nåt att sysselsätta sig med där inne.
Och väl där dårå, när vi ropades upp av doktorn, spatserade ungen fram och sa käckt: "Hej hej kompis!" Och aldrig förr har jag väl sett en doktor le så muntert.
Men i alla fall..
Sen då, väl inne i skötrummet och jag satt med Vidar i knät på britsen och doktorn framför datorn så rotade ungen fram den där burken med vad jag trodde var fingerdockor. Men alltså, det var det ju inte. Upp ur burken plockade hon en (använd) strumpa, en halvt uppäten rostis-smörgås, ett halsband och ett värmeljus(!).
"Åh! titta mamma, en popupp-smörgås! Mmm. Titta kolla mamma strumpa, BLÄ! Luktar BAAJS!"

Eh He Hehe He Ehm.

En ville ju gärna dö där en smula. Samtidigt: Tur att det inte var använda typ trosor. Och det där med att det luktar bajs om strumpor, det skyller jag enbart på han den där jag bor med. Det är han som lärt´na.

Annars kände jag att det var lite svårt att förklara varför en 2,5-åring leker med en gammal rostismacka och ett värmeljus..?