Gråa dagar skyndar aldrig på.

Jag har tänkt skriva så mycket, så många gånger. Men det har aldrig blivit av. Har tänkt skriva om alla fina kvällar i stan jag hunnit med den här sommaren. Om vinet vi druckit, om ungarnas upptåg, böckerna jag läst och filmerna vi sett och om det lilla torpet utan vare sig el eller vatten som vi varit i en del. Om Kajsa som har blivit badtokig och vill bada alltid och jämt, trots storm och regn.
Men nej.
Jag har tänkt skriva om den begynnande höstångesten. Om vemodet, det gråa och om regnet som pissar över oss mest hela tiden. Om att jag inte håller med alla som säger att semester tär på förhållandet och att det ska bli skönt att återgå till "det normala" och alla jävla rutiner. Jag tycker inte det. Jag har älskar varje dag med lata morgnar, sovmorgon när en känner sig lite trött och intervallpassen innan frukost. Älskat planlösa dagar och de dagar vi fart runt.
Tiden. Jag har älskat den.
Jag är inte redo för hösten och heltidsjobb och stressiga morgnar och hämtningar från föris och mörka kvällar som egentligen är eftermiddagar. Inte det minsta redo faktiskt. Nu ska jag inte gräma mig över sånt där. Det är bara samma gamla visa varje år och jag är rätt bitter över att jag aldrig någonsin tycks komma över det här svårmodet som infinner sig i augusti varje år. Att inte jag, liksom de flesta andra tycks göra, se fram emot ruggiga kvällar med tända ljus och mörkajävlastressigavardagkvällar som kommer äta upp en och förgöra en innan april ens är i närheten. Fyfan.

Men. Kajsa har lärt sig ett nytt ord. Knasig. Problemet är bara att hon inte uttalar det knasig utan nazi. "Haha pappa är nazi!" kan det låta här hemma. Och det är fan så roligt att jag kissar på mig. Ja, en får glädjas åt det lilla osv..