Om stordåden.

När jag fyllde 26 fick jag en tjusig symaskin av Martin och hans föräldrar. Skulle uträtta stordåd var tanken. Åtminstone skulle jag vara den som minsann klädde min unge i fräcka hemsydda kläder. När väl den där ungen kom så drog jag ner mina ambitioner till att jag åtminstone skulle sy mina egna gardiner. Det vore liksom det minsta jag kunde göra nu när jag fått en sån fin maskin och allt. Men alltså, det blev ju inte en enda gardinlängd sydd. Faktum är att jag till och med köpte gardiner, klippte av och hängde upp dem utan att jag ens orkade mig ner i källaren för att hämta upp symaskinen och fålla upp dem. Men nu. NU! Kolla in va:

Efter en startstrecka på en sisådär fyra år så har jag dammat av maskinen och på mindre än en vecka sytt tre par brallor (var av ett par där koptikoprarna (helikoptrar på Kajsaspråk) sitter uppochner. Men vaffan) och två mössor. Och utan att överdriva så kan jag säga att det är bland det bästa jag gjort. Att plocka fram den, leta reda på mönster och börjat sy. För maken till tillfredsställande hobby! Avkopplande och inte minst så blir en sjukt nöjd när det visar sig att en just sytt inte bara ett par byxor som faktiskt ser ut som byxor, utan att ungarna faktiskt också kan ha dem. Och visst är det väl bra typiskt, lagom tills jag börjat bete mig som en tvättäkta hemmafru som skjutsar barn till föris, bakar frukostbullar, nattjästa limpor, syr kläder, och lagar långkok, allt till ljuva toner av skratt och glada tillrop medan jag tålmodigt trampar runt på utspillda pärlor och klibbande spagettistrån - ja då är det snart dags för mig att börja jobba igen.