Se mig hör mig känn mig.

Publicerade den här bilden i Insta förut. Utan att få en endaste like på flera timmar. Jag ba: "MEN HALLÅ VARFÖR GILLAR INGEN EN BILD PÅ VÄRLDENS SÖTASTE NAKENKOCK?"
Uppmärksamhetskrävande? JAG?
Nä men alltså, lite ledsen blir en ju.
Någon, jag minns inte riktigt vem, berättade att hens kompis efter att ha postat en bild eller inlägg på facebook hetsringde runt till sina vänner för att be dem gilla hens status om ingen gjort det efter några minuter.
Funderade ett svagt ögonblick på att göra detsamma. (Skoja bara) Folk måste ju förfasen vara dumma i huvvet om man inte likar en liten nakenkock liksom.
Nakenkock skrev jag, inte nakenchock.

Men det visade sig att min telefon bara inte ville uppdatera sig. Folk hade likat. Världen kommer inte gå under osv..

 

 ....

Okej, nu känner jag mig lite dum i huvvet själv och funderar på att radera inlägget. Men ehm, SÄG ATT JAG INTE ÄR ENSAM!

Hej helg!

Det här med att min mamma kommer hit imorgon och sa på telefon förut att jag då kunde åka iväg och storhandla. Storhandla alldeles själv en löningsfredag låter faktiskt himla kul tillochmed i mina öron.
Att jag dessutom ska ägna kvällen åt att äta vaniljglass ihoprört med jordnötssmör och banan och kanske kanske lite chokladsås (likabra att ta i ordentligt liksom) och kolla på Girls, gör det liksom ännu lite bättre. Och sen då, på lördan. Då står det minsann vinhäng med bästa tjejerna på schemat. Och sushiätande.
Joråsåatte.
Helgen ser lovande ut faktiskt.

Om bekvämligheten.

Det här med att vi lånat grannarnas bil i tre veckor medan de varit på semester var såhär i efterhand inte jättesmart. Jag menar, för tre veckor sedan tyckte jag att buss var så SJUKT bekvämt. Bara sätta sig på ett säte, lyssna på musik och bara vara.
Efter tre veckors bilåkande tycker jag att bussen är SJUKT tråkig och tidskrävande och kan för allt i världen inte förstå hur jag kunde se så positivt på att det tar nästan en timme hem från jobbet om kvällarna istället för 20 minuter.

Att bli lånad bekvämligheter är tydligen något man ska akta sig för.

...

Men jag har åtminstone tid att blogga. Tjoho!

Men DU kan vara en larvpotta!

Okej bloggen, ska vi ta tag i det här nu? Tillsammans. Som ett team liksom?
Jag vill ju och så. Har saknat dig. Har skrivit massa inlägg i huvudet som borde ha hamnat här. Men det är svårt du vet. Ju längre uppehåll en haft, desto svårare att hitta tillbaka. Det här med formuleringarna liksom försvinner.

Iallafall.
Ska vi prata om bajs? Ja vi pratar om bajs. Vi gillar ju sånt här hemma.
Bajs bajs bajs bajs.
Inte så himla farligt va?
Rätt naturligt och sådär. Framförallt något 3-åringen i hemmet är mycket fascinerad över. Hittar på sånger med bajs i. Berättar sagor med bajs i. Och sånt. Tänker att det är så. Ska vara så.
Därför blir jag så himla ledsen när hennes jämnåriga kompis kallar henne för larvpotta när hon skrattade ihjäl sig åt sitt eget favoritbus med låtsasbajskorven.
"Nu är du en larvpotta Kajsa, bajs säger man inte!"

Nähe så det gör man inte?

Bajs bajs bajs. Säger jag.

Jag undrar om det är föräldrarna som säger så? Att man inte ska prata om bajs. Eller om det bara är något hon fått för sig. Eller hört på förskolan.
Hur som helst så gillar jag inte när en treåring kallar andra ungar (i synnerhet min) för larvpotta.

Eller äsch. Kanske är det bara en släng av det där: "mitt barn andras ungar..

Dagen idag.

Kollar Musikhjälpen. Äter en dajm. Fötterna på bordet och njuter av lite av lugnet. En veckas sjukstuga tar på krafterna. Och psyket.
Ungarna är lämnade hos morfar och bonusmormor. Ikväll gomiddag och The Bronx.
Äntligen lite ljus i tillvaron.

När två ord blir ett.

Kajsa gick omkring och var lite tjurig på sitt huvud häromdan. Tyckte det var alldeles ivägen när hon gick omkring med tvättkorgen över huvudet och inte fick ner den tillräckligt långt. Jo. Det finns många grejer att bli tjurig över om en är tre år och har Lotta på Bråkmakaregatan som andranamn. Tydligen.
Iallafall så när hon gick där och tjurade som mest och muttrade "dumma huvud " för sig själv rätt exakt så många gånger att det inte gick att räkna, och i ett tempo utan like. DummahuvuddummahuvudDUMMAHUVUDDUMMAHUVUD. Ungefär så tills hon kom av sig och sa dumhuvud. Varpå hon tittade upp som att innebörden av vad hon just sagt var glasklar.
"Va? Dum huvud. Dumhuvud! HAHAHA dumhuvud!"
Också skrattade hon tills hon nära på trillade baklänges.
Ungar och ord alltså. Och när de börjar exprimentera och förstå sammanhang. Så himla festligt. Sen kanske inte ordet i sig var så himla festligt men kul, det var det.

Om tiden och såntdär.

Ni vet ju att jag har funderat rätt mycket över det där med tiden när hemmets två vuxna har varsin heltidstjänst (för min del till och med mer just nu). Hur tusan man ska hinna allting. Laga mat till exempel. Och äta den. Umgås, städa och titta på teve.
Men gissa vad jag har kommit fram till?
Att man gör det. Hinner alltså. På något konstigt sett så gör man det. Och vad det konstigaste av allt är, det är att man inte ens reflekterar över det. Dagarna liksom bara går, från den ena till den andra och innan du ens hunnit uppfatta att du tagit dig igenom veckans första dag så är det fredag igen. Alldeles utan att du kollapsat eller funderat kring hur du får det gå ihop.
Sen är det en annan femma att man inte hinner göra mycket mer än just det där: skjutsa ungar till föris, jobba, hämta ungar, laga middag, äta hopkoket, turbomysa i soffan innan  nattning av barn, diska, tvätta och förbereda morgondagen tills man äntligen får landa i soffan för serietittande.
Men det är väl just så det är. Livet. När man är mitt i det med småbarn, föräldramöten, jobb, vab och vardag.
Men nu. Fredag. För det får man ändå ge vardagen, att den alltid kommer med en fredag. Hallelujah för fredag!

Och en annan grej jag hann reflektera över förut: det är bara 3 veckor kvar till januari.
Bland det bästa jag visste när jag gick i skolan var att komma tillbaka efter jullovet och se att det stod vt. på schemat. Vårtermin. Rätt sida om året.
Tre veckor kvar!