Då tjutandet uppnår nya höjder.

Det här med att vara hormonell. Jag tjuter i tid och otid för precis allting. Jag gråter av så ofattbar kärlek till mitt barn. Av Lycka. Gråter för att hon är så otroligt fin, för att jag är orolig för att hon inte ska få i sig tillräckligt med mat, att mina tuttar inte ska ha tillräckligt med mjölk, gråter när hon ligger brevid Martin och myser i soffan bara för att de är så otroligt fina. Och så gråter jag av trötthet.
Jag.Gråter.För.Allt.
Men gränsen måste väl ändå vara nådd när jag sitter och lipar till Peter Jöback på nyhetsmorgn.
Vad fan liksom?