Idiot.

Jag ägnade lite av eftermiddagen åt att ringa runt till olika städfirmor för att kolla priser på flyttstäd.
Den sista jag ringde hade verkligen förmånliga priser och förklarade hur rotavdraget funkade och sånt. Trevlig prick. Honom tar vi, tänkte jag.
Tills städsnubben undrar:
Vet du vad det bästa är?
Jag: Ehh nä?
Städsnubben: Vi pratar svenska!
Jag: Ehh jaha?
Städsnubben: Ja, visst är det bra? Det är ju inte så många inom städbranschen som gör det nämligen...

Alltså har jag missat något?
Städar man verkligen bättre om man behärskar det svenska språket?

Helgens

Goda: New York blueberry cheesecake

Träning: 1 spinningpass, 1 jympapass + rodd

Film: Finding Neverland

Bok: Någon sorts frid av Camilla Grebe & Åsa Träff

Gråtattack: Slutet av Finding Neverland

Söta: När Kajsa väckte mig genom att stå i fotänden av sin säng, säga mammama och vinka glatt. (Att klocken var strax före fem drar ner något på sötheten dock.)

Snälla: Två av mina fina vänner såg efter Kajsa ett par timmar.

Besvikelse: Visualiseringscentret

Musik: 16 Horsepower

Nu: Örtfärsbiffar med couscous-sallad och andra avsnittet av The Wire

Dötid.

När pappan i familjen kom hem var jag nära på sinnessjuk av att vara inomhus med sjukt barn och lägenhetsprat över telefon. Martin var sinnessjuk vid vetskapen om att han inte varit utanför dörren annat än på jobbet på en veckas tid. (Så går det när man har jour.) Så efter noga övervägande kom vi fram till att det nog fan inte är nån unge som har dött av lite frisk luft trots förkylningen från helvetet. Mössa på och i vagnen och ut. Bums. Lite gungande i parken och en strömmenpromenad senare var familjen nära på topp igen.

Imorron hoppas jag på träning, sushi och rödvin. (Inte allt samtidigt nödvändigtvis.) Och ett klartecken att vi slipper dubbelhyra.

Och ja, ett sjukt barn medför väldigt mycket sovande barn och därmed mycket dötid (bloggtid för mig och tvspelande för M.)

...

Den där placeringshandläggaren på omvårdnadskontoret drömmer nog våta drömmar om att få sätta ett skott i huvudet på mig.
Men herregud komigen - gör rätt förhelvete!

Maktens sötma.

Min mailbox är snart överfull. Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på när jag la ut våran lägenhet på Blocket. Folk tycks föredra att maila istället för att ringa. Knasigt kan man tycka. Vill man verkligen ha en lägenhet så borde man väl ta kontakt med personen per telefon där man får svar direkt? Nog för att jag hänger rätt mycket framför datorn men det vet ju inte dom liksom.

I alla fall. Till personen som skrev; när kan jag kolla? är svaret; aldrig!

Alltså inget Hej. Inget finns lägenheten kvar? Inget Med vänlig hälsning, inget namn och inget telefonnummer. Bara det, när kan jag kolla?
Lite hyfs tack!
Jag har märkt att jag rangordnar. De som ringer får komma och kolla så snart som möjligt. De som skriver trevliga mail svarar jag med att jag återkommer när de som redan bokat in en visning har kollat. Och de som inte har vett nog att ens hälsa eller ange sitt namn skiter jag i.

Herren på täppan, jag?

Om en plan.

Det blev inget hus den här gången. Huset vi tittade på hade varit alldeles perfekt för oss i några år, tills våran familj blir större. Då skulle vi ha rustat upp huset, kanske gjort det lite större. Så när det varit dags att sälja hade vi haft en kontantinsats (och mer därtill) för vårat stora fina hus på landet där våra rufsiga ungar ska springa omkring.
Så var planen. Planen sprack. Föga förvånande när människor som inte är jag eller Martin har sjukt mycket pengar att lägga på ett hus som inte ens är i närheten av att vara värt de summorna.
Men efter besvikelsen började vi planera. Nu har vi vägt för och nackdelar, rannsakat oss, pratat fram och tillbaka. Nu har vi en plan, en treårsplan. Om tre år ska vi ha ett hus. Om tre år är jag tretti. Då ska vi ha sparat så mycket att vi har råd med den där förbannade kontantinsatsen. Och om vi inte är helt ute och cyklar så borde det gå hur bra som helst.
Den här planen har dock sina nackdelar. Hej-då-torpet-nackdelar. Vi lägger många tusenlappar på att ha torpet, det har vi tyckt är värt det. Men det går liksom inte om vi ska spara, och ett hus betyder så mycket mer. Så med största sannolikhet är vi torplösa om några månader.
Det suger. Minst sagt. Men jag har världens snällaste mamma som erbjuder öppna dörrar (nåja nästan i allafall) till hennes torp, och en pappa som låter oss få bo i husvagnen ute i skärgården nästan hur mycket vi vill. Så det löser sig, vi slipper spendera hela somrarna i en lägenhet.

Alltså den här planen, jag älskaren! För andra hösten i rad är jag sjukt pepp, istället för sådär nere som jag alltid var förr. Om två veckor börjar jag jobba och personalmötet igår gjorde mig taggad. (Vem fasen kunde tro det?) Träningen har jag kommit igång med på allvar och aldrig har jag varit mer motiverad. Inte heller har jag nånsin haft sån motivation till att spara pengar så som nu. Dessutom har vi äntligen fått tag på en lägenhet som vi letat efter i ett halvår. Hej balkong, hej tvättmaskin!
Skönt var ordet!

Eländes elände.

Men åh, jobbig dag idag, ännu jobbigare inatt.
Kajsa har åkt på en megaförkylning och feber på det, gnälligt med andra ord. Söta lilla knytte!
Efter en natts kånkande på 11 kilos barn och snortork så ömmar min rygg å det grövsta. Skyller eländet på helgen, förstår verkligen inte varför jag skulle hålls å ramla av den där bänken för. (Jo det gör jag visst, det var alldldes för mycket Fiskefjäs inblandat, men vi bortser ifrån det.)
Dagen kan endast bli räddad av två telefonsamtal, att det ena blir ett positivt sådant är en föutsättning för att det andra också blir det.
Åh hoppas, en rätt avgörande del i våran framtid detdär.
Nu ska jag fortsätta torka snor, läsa om Max och gå som på nålar i väntan på att telefonen ska ringa.

Hejsålänge.