Jag vill & jag vill ha

jag vill & jag vill ha, vill ha ALLT!
Sanslöst sugen på det mesta är jag. Känns ungefär som jag skulle kunna äta upp... ja typ allt. Ostbågar, julmust, chokladbollar och julmat. Och med julmat är det inte vilken julmat som helst utan mormors köttbullar.
Så tänker jag den befängda tanken att stackars mig, det blir inga såna köttbullar mer, attans då! Jag tänker inte att det kommer bli en alldles jätteknasig julafton för första gången på 25 år. Det har jag iofs redan gjort sjuttionfemtusen gånger. Men ändå. Jag tänker på KÖTTBULLAR. Tills jag på något alldeles jättekonstigt vänster börjar förknippa köttbullar med Karlsson på taket. Då mår jag lite illa istället. JAG HATAR KARLSSON PÅ TAKET!
Men skönt, då är det ett sug mindre. Då fokuserar vi för tredje dagen i rad på de där ostbågarna och julmusten istället.
Och gissa vad? Det är fredag och då tänker jag banne imej inte ersätta det suget med en tråkig clementin.

Yeey för mig!

Jag har en plan.

Jag har storslagna planer på att föda barn i nästa vecka. Torsdag eller fredag tycker jag känns som alldeles perfekta dagar att få en liten bebis på. Då hinner jag med festligheter i helgen, städa lite, kolla på Six feet under och ta några mer sovmorgnar innan det är försent.
Jag tvivlar dock rätt rejält på att lillfisen går(?) i samma tankar. Tyvärr. Jag är nämligen rätt trött på det här med att vara gravid nu. Det är jobbigt att inte kunna klä på sig utan att pusta och stånka - och sätta på sig ett par skor ska vi inte tala om! Dessutom vore det skönt att kunna vända sig i sängen utan att vakna varenda gång. Nu har det tilloch med blivit svårt att ta sig ur bilen. Och så saknar jag att kunna gå raska promenader utan att få de där hålliknande smärtorna i sidorna.
Men med tanke på att min pappa säger att bebisen inte kommer komma förrens den 19:e så får jag väl uthärda en sisådär tre veckor till...

Om musik och diverse gravidkrämpor

En gång i tiden hade jag en arbetskamrat som pluggade till musikproducent i Hultsfred. Han hade Orup som största idol och tyckte att Jagad av vargar var en briljant låt.
Jag skrattade ihjäl mig åt det där. Trodde faktiskt inte att Orup hade några fans alls efter typ mitten av 90-talet. Men min arbetskamrat var honom trogen.
Så kom jag att tänka på honom av någon anledning härom dagen, undrade hur det gick med hans musikproducentkarriär. Jag menar, det var just hans studieval som gjorde det så fantastiskt roligt att han hade Orup som idol.
Men så tänkte jag att vad vågat ändå! Han stog upp för sin hjälte, skämdes inte över sin musiksmak trots att han var väl medveten om att han blev hånad. Jag vette tusan om jag själv hade haft det modet. Ens musiksmak säger ju rätt mycket om hur man är som person.
Själv är jag rätt mesig när det gäller musik. Jag är väldigt svag för svensk vispop till exempel. Eller vispop, svenskt över lag (dock inte Orup). Lars Winnerbäck, Eldkvarn, Cornelis, Lars Demian. Och så har vi såklart min allre bäste Thåström, inget att skämmas över någonstanns faktiskt. Men ändå rätt mesig musiksmak. Så lyssnar jag också sönder The tallest man on earth, Fleet foxes, Band of horses och Grand archives. Jag är rätt duktig på det där med att lyssna mer eller mindre sönder låtar. Det absolut tyngsta jag lyssnar på är nog Volbeat, och det är nästan lite för tungt, men ibland så.

Nu vet jag inte alls vart jag ville komma med det här inlägget, antar att jag hade lite svårt att se en musikproducent som älskar Orup, men tråden försvann någonstanns på vägen...

......

I övrigt är det jobbigt idag. I sittande ställning mensvärk från helvetet (förvärkar rimligtvis) och när jag går så får jag ont i ljumskarna (foglossning rimligtvis). Det är alltså liggande ställning som gäller. Hoppas dock det släpper snart för jag ska iväg och ta sprutjäveln mot svinis samt gå på amningskurs i eftermiddag. Den där amningskursen har jag hört ska vara bra så jag tänkte ge det en chans. M är nöjd som tusan då jag gett honom frikort att slippa, han får vara hemma och laga middagen istället.

En fin liten historia.

Jag pratade med min lilla farmor alldles nyss. Jag har ett rätt så knepigt förhållande till henne och har väl alltid haft. Vi har aldrig stått varandra speciellt nära och hon är expert på att bara prata om sig själv och om pengar. Hela tiden pengar. Jag tycker inte om sånt. Inte alls. Men så är hon ändå min farmor och har aldrig gjort mig nåt illa. Hon ringer emellanåt för att berätta om sina krämpor och så, men sån är hon jag har ju förstått det och accepterat det. Hon är rätt söt ändå.

Så idag ringde hon. Och hon berättade en alldeles jättefin liten historia. Hon hade varit på sjukhuset och undersökt ögonen. Fått något isprutat i dem så hon såg lite halvtaskigt.
När hon ska gå på bussen för att åka hem upptäcker hon att hon glömt busskortet hemma. Hon får veta att det finns en automat inne på sjukan där man kan lösa in en biljett, så hon traskar tillbaka. Väl där visar det sig att den där automaten inte fungerar så hon ber att få låna telefonen i recceptionen så hon kan ringa min pappa om hämtning. Men nu ska vi ju inte tro att det är så smidigt. Nej då, det är ju dyrt att ringa numera så hon blev nekad.
Alltså, min farmor på 83 år som inte kan ta sig hem blir nekad att låna telefon på sjukhuset!
Farmor blir förtvivlad och går mot en taxi, och det hela kan inte alls vara lätt för henne eftersom hon då ser sina hundralappar fara all världens väg. Men hon berättar läget och taxichauffören säger till henne att hoppa in. I taxin sitter även en äldre herre på 76 år som hon börjar samtala med. Rätt vad det är upptäcker farmor att hon inte alls är där hon borde vara, utan att chauffören åkt fel. När hon nämner detta skrattar han roat och säger att han minsann stängt av taxametern för länge sen för han tycke min farmor och karln såg ut att ha så trevligt och mycket att prata om.

Va! Det var väl fantastiskt snällt! Han hade åkt omvägar för att de skulle få mer tid att prata skit med varandra och dessutom stannat taxametern. Det var nästan så jag blev lite gråtmild när hon berättade det.
Sen var vi tvugna att sluta vårat samtal för hon skulle minsann se Hem till gården. Den har hon följt sisådär 30 år eller hur länge den kan tänkas hållt på.

Om ett lönesamtal.

Lönesamtal alldles strax. Lönesamtal innebär ju att man liksom ska framhäva sig sig själv på bästa sätt. Jag är oumbärlig för mitt jobb, jag utvecklas heela tiden och jag trivs på alla sätt och vis och ser mig själv arbeta här i minst tio år till. Typ så. Dagens lönesamtal kommer med andra ord innebära en timme av lögner. Jag kommer ljuga så näsan växer och tungan blir blå.
Eller.
Eller så säger jag precis som det är. Att jag inte alls utvecklas på det sätt jag vill. Att jag behövet ett mer stimulerande arbete där jag får använda hjärnan lite också. Just nu känner jag mig nämligen helt tankebefriande på det där stället.

Jag har en fin chef, hon skulle förstå.

Den som säger att man utvecklas inom mitt yrke, på mitt jobb ljuger. Sorry, men så är det.

Jo men si goddagdå

vilken dejt det blev.
Efter ett par timmar på stan med diverse inköp råkade vi springa på ett nyöppnat våffelcafé och det där med våfflor är ju gott tänkte vi. Det hela resulterade i våffelkoma och väl hemma strandade jag i soffan med ont i fötter och ben. Med andra ord inte alls upplagd för en dejt på restaurang. Soffhäng med idol och te & rostisar blev det istället.
Inte fy skam det heller...

Gnäll och lite avundssjuka.

Livet är inte speciellt rättvist, inte alls när man tänker efter.
Som att M ska bli bjuden på konsert med Eldkvarn av jobbet den 11:e december.
Men hallååå, jag då? VA? Jag tycker om Eldkvarn mer än han och jag blir inte bjuden. Och så har jag ploppat ut en bebis en månad tidigare så ska han ut och roa sig med att lyssna på fina fina Eldkvarn.

Nä, jag vet inte jag. Kanske lägger jag in mitt veto.

Torsdag allaredan.

Alltså, var det inte helg nyss? Jag tycker tiden bara rinner iväg, vilket är konstigt eftersom jag trodde det skulle gå otroligt långsamt.
Jag är dock den sista att klaga, att tiden går fort nu tycker jag är alldeles super.
Nu är det bara torsdag, men här hemma känns det som helg eftersom M är ledig imorron. Det firar vi med att gå på stan och inhandla det absolut sista samt dejta lite sådär mysigt med middag ute.
Fint ska det bli!

Luktar illa

Det luktar väldigt illa i lägenheten. Men eftersom jag är täppt i näsan kan jag inte alls sätta finger på vad det är, bara att det är nån suspekt lukt som sprider sig. Det är nystädat och soppåsen är tömd så vad tusan kan det vara?
Avloppslukt möjligtvis, det kan också vara bajs. Men eftersom jag inte brukar roa mig med att springa omkring här i lägenheten och bajsa hur som helst och det inte finns nån bebis eller djur här hemma heller som går omkring och smygbajjar i hörnen så kan jag nästan avskriva det också.
Då återstår avloppet och då får lukten helt klart vara kvar till M kommer hem så han får göra nåt åt det. Rensa det rimligtvis. Själv har jag inte tid, jag ska iväg och fika alldles snart. Det här med att det är två timmar kvar behöver vi ju inte alls berätta för honom..

...

För ett tag sen var min käre mor snäll att upplysa mig om att min kusin då det begav sig minsann vägde 5,3 kg vid födseln. Detta var något jag helst velat slippa veta.
I veckan som gick fick M:s kompis en dotter som vägde 5,4 kg. FEM.KOMMA.FYRA.KILO!

Är det för sent att ändra sig? Kan man liksom hoppa av alltsammans nu?

Nähe, inte det. Vilken tur då, ändå. På sätt och vis. Eller inte.

Om brevet

Jo det där brevet...
Det är så att M jobbar på en väligt stor fabrik. Den är så stor att man cyklar mellan de olika maskinerna tydligen. Och på de här maskinerna är M nån slags tekniker, han skruvar, fixar och donar och ser till så de funkar som de ska. En dag i förra veckan när han befann sig på den här enormt stora fabriken ringer de och säger att han behövs på en av maskinerna. Fort som attan hoppar han upp på en av de där cyklarna och trampar febrilt, ty han tycker om att skruva min karl. (han har skruvaochvarglad som mailadress och det säger väl kanske en del)
I alla fall. Han cyklar förbi ett par städare och sen en meter längre bort, PANG. Så ligger både M och cykeln på golvet. Han hade cyklat rakt på en såpafläck, fått sladd och ramlat.

Och det var alltså det som brevet handlade om. Hans chef tyckte nämligen att M skulle skriva in vurpan i tillbudsboken. Därför fick han hem ett brev där han skulle kryssa för vilka skador han fått.
När han berättade det här förra veckan så höll jag på att kissa på mig. Senare på kvällen precis när han skulle till att somna så var jag tvungen att fråga en gång till; På riktigt, var det verkligen en SÅPAFLÄCK du cyklade omkull på? Och så fick jag skrattkramp åter en gång. Han hävdade bestämt att jag inte skulle säga nåt. Och det är klart, han har ju en poäng.
Vilket radarpar vi är, en som cyklar omkull på en såpafläck och en annan som halkar på ett bananskal.
Jag säger då det.

Jag vet inte

Seg dag. Jätteseg dag är det idag. Jag orkade mig ut på en promenad runt strömmen i förmiddags, men sen var det nog. Jag strandade i soffan och här har jag blivit kvar. En runda till köket för att göra grötlunch. Och nu är det massa disk i köket som nån hemmafru (rimligtvis jag) borde ta tag i, men orken finns liksom inte. Och definitivt inte lusten.
Jag går omkring och sneglar på det där jäkla brevet som M har fått. Ett stort brev som ser viktigt ut. Och så är det från Holmen, det är det som gör mig nojig. M säger att jag oroar mig på tok för mycket över det mesta just nu. Det borde vara han som oroade sig mest över alla varsel på Holmen men han tycks ta det med ro. Tur att det är nån här i huset som har nerver. Själv målar jag upp fan på väggen som vanligt. Att M blir varslad och att jag får ett samtal från jobbet där de säger att de kommit på att jag är överflödig på jobbet, att de klarar sig utan mig och att jag inte får komma tillbaka. Och så står vi där, två nyblivna föräldrar utan jobb mitt i den stora arbetslösheten och inte har råd med havregrynsgröt till lunch än gång och inga blöjor och så kommer socialen och ringer på dörren för att vi inte kan ta hand om våran bebis.

Hej grubbel!


.....


Cirkus tre minuter efter att jag skrivit färdigt inlägget ringer min chef. Jag har inte pratat med henne på en månad. Jag tänkte att jaha nu är det kört. Men hon ville bara kolla läget och be mig skicka in lönerapporter så jag får semesterersättning för tiden jag är hemma. Än så länge har de inte kommit på att jag är dem överflödig.
Skönt!

Man måste vila upp sig för en heldag...

Igår gjorde lillfisen mig skitnojjig genom att inte röra sig ett dugg på över ett dygn. Jag petade, puffade, pratade, drack kalla glas vatten och spelade hög musik. Ingenting. Inte en puff, inte ett pet. Totalt blixtstilla var det. Och jag var skiträdd över att något gått snett eftersom jag är van vid att den puffar och har sig vissa tider på dygnet.
Tröttmössa.
Det kompencerar vi med att ha sparkfest idag istället. Den tänkte väl att den var tvungen att vila upp sig inför dagens skiva kan jag tro. Inte en lugn stund.
Men jag är glad, hellre det än att den inte rör sig alls.

Så snälla bebis skräms inte mer sådär va, okej?

Isigt.

Det är is på vattenpölarna runt strömmen. Och frost på gräsmattorna i skuggan. Det är kallt, svinkallt är det. Önskar jag hade en vinterjacka att burra in mig i när jag går utanför dörren, men än ett tag får jag nöja mig med lager på lagertröjor. En mössa också. Och halsduk. Så påminns jag om att jag måste lämna in mina svindyra vinterskor sen förra året på lagning också. Skomakare is the shit! Men jag kan tycka att ett par skor man köpte för 1800 förra vintern borde vara hela och fortfarande jättefina. Men nej då.

Och nej, det är inte med förvåning jag skriver att det är is på vattenpölarna, snarare som ett konstaterande. Annars är det ju ofta så att hela Sveriges befolkning drabbas av chock vartenda år då den första snön eller halkan kommer. Som att vintern inte kommer varje år.

Det går framåt.

Jo alltså.
Nionde månaden. Vecka 37. 26 dagar kvar.
Nu kan bebisen komma i princip när som helst, i vecka 37 räknas den inte längre som för tidigt född.
Shit pommes!
Jag är höggravid, jag trodde inte det skulle vara så här att vara höggravid. Jag trodde att man skulle vara STOOR och känna sig som en valross och sitta i soffan med svullna fötter och vara gnällig och sånt. Trodde att man skulle vagga fram när man går. Det gör jag inte. Jag sitter i soffan utan vare sig svullna fötter eller gnäll. Jag går promenader runt strömmen och visst, kondisen har väl dalat något men jag går fortfarande om motionärer och då känner jag mig tuff och stark när jag kommer där och går med magen i vädret. Jag har inte ens tagit ut ett endaste av de där gravidkorten som man tycks få per automatik så fort man blir gravid. Ni vet de där där man har rätt at beordra sin karl att springa ner till affären fem minuter innan stägning för att köpa nåt man blir hysteriskt sugen på. Eller beordra massage, eller hämta det. Och yada yada, ja ni fattar. Inte ett endaste har jag utnyttjat, fast vem vet, när nästa bebis vankas så kanske man mår pyton från dag ett och då kanske dubbla uppsättningar gravidkort behövs...

...

Idag skulle min fina mormor ha fyllt 72 år.
Grattis mormor!

Om ingenting alls

Morgnarna, de är det bästa med det här att inte göra någonting alls.
Klockan sex ringer M:s alarm första gången, och nu när jag kan sova precis hur länge jag vill gör det mig ett dugg att han är expert på att snooza. Jag krälar mig bortåt hans sida och så kramas vi och säger trötta fina små ord tillvarandra. M somnar alltid om mellan varje snoozning, jag har aldrig förstått mig på det, själv ligger jag och myser med en bebis sparkande i magen, som även sparkar in i M:s rygg så han också får känna.
Det är morgonmys på hög nivå!
När han går upp ligger jag kvar, läser några sidor i en bok sen somnar jag antingen om eller är pigg och utvilad och går upp och kokar gröt. Förkovrar mig lite i morgontidningen och känner mig allmänt nöjd med tillvaron.

Sen kan dagen fortsätta precis hur som. Igår fortskred den som så att jag hade besök mest hela dagen och åt alldles för mycket vaniljbulle. Jag fick lyssna på skvaller från utelivet och prata om sådant jag inte längre har så mycket koll på, väldigt fint med tanke på att helgens alla kalas handlade om bebisar och om barn i allmänhet. Jag behöver verkligen tänka och prata om annat också!

Och appropå prat om barn, efter ett av kalasen i helgen gick jag därifrån med en avsmak och irritation högre än något annat på länge. Ett par med en liten på snart 2 år berättade nämligen stolt över hur de brukade muta sonen med godis för att få honom att säga olika djurlären. De kunde hålla fram en godisbit och säga: hur låter kossan? Muuu säger ungen och så fick han en godis i belöning. Ungefär som när man lär hundar att sitta.
Herrejävlagud tänkte jag och bet mig i tungan för att inte säga vad jag tyckte och tänkte, jag hade aldrig sett paret förrut så jag iddes inte lägga mig i deras uppfostran. Men att muta en unge med godis i utvecklingssyfte kan väl aldrig gå väl?

Good bush bad bush...

Ja ni vet den där t-shirten med en välansad fjossa på en bild och ett fult tryne på USA:s förre president på en bild brevid...

Ungefär så fast både busharna är väldigt väldigt fula.
Jag har insett att jag inte tänker sätta min fot badhuset, jag som hade tänkt gå och simma. Men si det går inte. För hur mycket jag vrider, vänder och böjer mig i duschen för att försöka ansa den där bikinilinjen så går det åt helevete!
ÅTHELVETE gott folk! Det resulterar i skärsår och en förbaskad frustration istället så nu ger jag helt enkelt fan i det. Så bad bush är nog bara förnamnet på eländet där nere.

Hmmpf, hoppas ni antecknade...