Framtidsångest

Nu har jag gått omkring och panikat och haft framtidsångest i två dar. Plus haft en sömnlös natt där jag grubblat fram och tillbaka. Min slutsats har väl egentligen varit att människor är äckliga.
Jag tror inte jag vill jobba med människor längre. De sprider som sagt hemska bacillusker, man (i alla fall jag) blandar in känslor i arbetet och man släpar med sig det hem.
Herregud, här har jag i större delen av mitt liv tänkt att mitt kall är att jobba med människor! Värst vad perspektiv man kan få av att gå hemma på mammaledighet.
Visst kan jag tänka mig att jobba med människor. Till viss del. Bara jag slipper den där närheten, den där hjälpen liksom.
Nä det vete tusan om jag inte skulle vilja jobba på en fabrik. 7-16. Inga helger (om det inte är skift). Jobbarkompisar. Slippa släpa med sig jobbet hem. Och jobba mestadels med karlar. Jag är trött på skitsnacket som lätt uppstår på en arbetsplats dominerat av kvinnor. Fy tusan!
Fabrik vore skitbra. Då får jag göra någonting helt annat, utanför mina ramar. Lära känna nya sidor av mig själv. Bättre betalt.
I alla fall ett tag. Sen kanske jag kommer fram till att det nog är människor jag vill jobba med i alla fall.
Om jag kommer över tanken om att människor är älckliga.

Då återstår frågan, hur får jag jobb på en fabrik? Som opperatör behövs ingen utbildning i alla fall, det vet min kille.

Men först ska jag invänta ett svar på ett mail jag skickade iväg idag. Kanske kan det ge någon slags förhoppning om framtiden.