Lite av varje.

Det var så länge sen att jag glömt bort hur mycket jag gillar det. Men igår fick jag chansen. Var ute och körde bil alldeles själv och tog ett par mil extra bara för att det är så fantastiskt skönt. Spela musik skithögt och köra härliga vägar utan rödljus och övergångsställen. Jag blir så himla glad utav det. Det gäller att passa på de få gånger inte lillan är med i bilen, då är jag precis tvärt om. Åker inte en kilometer över det tillåtna och muttrar över alla fartdårar som inte visar nån jävla hänsyn och fan & hans moster.

Jag har köpt hem tulpaner, för nej- min kille brukar inte jobba med att ge mig blommor stup i snöret tyvärr. Antar att jag har mig själv att skylla då jag nån gång i ett svagt ögonblick sa att det är ju bara trams och fjäsk. Så ja, numera får jag köpa mina tulpaner själv.
Och just som jag börjat ana en liten gnutta vår så börjar eländet igen. Nu är det alltså bara att invänta droppandet igen. Och surr av fläkten och all annan misär.

I övrigt tackar jag allra bästa Tove för att hon gav mig en bok som gör jag skrattar så jag nästan kissar på mig (och tackar mig själv för att jag gjort i alla fall några av de där knipövningarna, annars hade jag nog gjort det.)


"Det går inte att tänka igenom allt alla gånger. Jag vet folk som tänker igenom livet istället för att leva och när de väl tänkt färdigt är allt för sent. Det blev inga barn. Inga resor. Inga fester. Men allt blev oerhört genomtänkt. Som en stor Jönssonligeplan. Utritad och planerat in i minsta detalj. Men förberedelsen gjorde att livet körde om. Förbi. Bort i tvåhundra kilometer och kom aldrig tillbaka. Man har ju typ en chans på sig och ingen repris på nätet (om man inte tror på reinkarnation och tröstar sig med att man minsann ska våga lite mer i nästa liv").

Så skriver hon, Mia Skäringer. Och jag tänker, att där satte hon minsann huvudet på spiken.