Lekparksliv.

I lekparken i förmiddags hejade jag på en pappa som såg väldigt bekant ut, när han sedan frågade om det inte var Kajsa så antog jag liksom att det var en pappa till någon av ungarna på hennes dagis.
Vi småpratade lite så som man gör, men efter ett tag insåg jag att samtalet var minst sagt förvirrat.
Han nämnde att han kände igen mig från föräldramötet och frågade om inte min sambo hette Martin? Skapligt minne tänkte jag och pratade vidare om att de ju har tur som får komma till ett nyrenoverat dagis när det var dags för deras Viggo att börja dagislivet i höst. Han verkade smått förvirrad och hade inte alls någon koll på att dagiset deras knodd skulle börja på stod under renovering. Och sådär höll det liksom på. Förvirrat. Sen packade jag ihop alla sandlådegrejer och gick vidare med Kajsa och först då trillade den där sega jävla poletten ner. Det var ju inte föräldramöte han hade sagt utan föräldragrupp. Han kände igen mig från föräldraGRUPPEN vi gick på när vi väntade Kajsa. Jomentjena. Viss skillnad där.
Jag dog lite när jag insåg att han måste tro att jag är helt jävla schizo. Nu hoppas jag att jag får möjlighet att stöta på honom igen i lekparken, känner mig hemskt tvungen att förklara varför jag pratade på om så märkliga saker.

***

Uh, nu får jag rysningar av genans när jag även kom på att jag frågade Kajsa högt så han också hörde om hon kände igen pojken. (Innan jag ens visste att han inte börjat på dagis än.)
Det gjorde hon ju såklart inte eftersom hon liksom bodde i min mage då. Herregud.