Se mig hör mig känn mig.

Publicerade den här bilden i Insta förut. Utan att få en endaste like på flera timmar. Jag ba: "MEN HALLÅ VARFÖR GILLAR INGEN EN BILD PÅ VÄRLDENS SÖTASTE NAKENKOCK?"
Uppmärksamhetskrävande? JAG?
Nä men alltså, lite ledsen blir en ju.
Någon, jag minns inte riktigt vem, berättade att hens kompis efter att ha postat en bild eller inlägg på facebook hetsringde runt till sina vänner för att be dem gilla hens status om ingen gjort det efter några minuter.
Funderade ett svagt ögonblick på att göra detsamma. (Skoja bara) Folk måste ju förfasen vara dumma i huvvet om man inte likar en liten nakenkock liksom.
Nakenkock skrev jag, inte nakenchock.

Men det visade sig att min telefon bara inte ville uppdatera sig. Folk hade likat. Världen kommer inte gå under osv..

 

 ....

Okej, nu känner jag mig lite dum i huvvet själv och funderar på att radera inlägget. Men ehm, SÄG ATT JAG INTE ÄR ENSAM!

Hej helg!

Det här med att min mamma kommer hit imorgon och sa på telefon förut att jag då kunde åka iväg och storhandla. Storhandla alldeles själv en löningsfredag låter faktiskt himla kul tillochmed i mina öron.
Att jag dessutom ska ägna kvällen åt att äta vaniljglass ihoprört med jordnötssmör och banan och kanske kanske lite chokladsås (likabra att ta i ordentligt liksom) och kolla på Girls, gör det liksom ännu lite bättre. Och sen då, på lördan. Då står det minsann vinhäng med bästa tjejerna på schemat. Och sushiätande.
Joråsåatte.
Helgen ser lovande ut faktiskt.

Om bekvämligheten.

Det här med att vi lånat grannarnas bil i tre veckor medan de varit på semester var såhär i efterhand inte jättesmart. Jag menar, för tre veckor sedan tyckte jag att buss var så SJUKT bekvämt. Bara sätta sig på ett säte, lyssna på musik och bara vara.
Efter tre veckors bilåkande tycker jag att bussen är SJUKT tråkig och tidskrävande och kan för allt i världen inte förstå hur jag kunde se så positivt på att det tar nästan en timme hem från jobbet om kvällarna istället för 20 minuter.

Att bli lånad bekvämligheter är tydligen något man ska akta sig för.

...

Men jag har åtminstone tid att blogga. Tjoho!

Men DU kan vara en larvpotta!

Okej bloggen, ska vi ta tag i det här nu? Tillsammans. Som ett team liksom?
Jag vill ju och så. Har saknat dig. Har skrivit massa inlägg i huvudet som borde ha hamnat här. Men det är svårt du vet. Ju längre uppehåll en haft, desto svårare att hitta tillbaka. Det här med formuleringarna liksom försvinner.

Iallafall.
Ska vi prata om bajs? Ja vi pratar om bajs. Vi gillar ju sånt här hemma.
Bajs bajs bajs bajs.
Inte så himla farligt va?
Rätt naturligt och sådär. Framförallt något 3-åringen i hemmet är mycket fascinerad över. Hittar på sånger med bajs i. Berättar sagor med bajs i. Och sånt. Tänker att det är så. Ska vara så.
Därför blir jag så himla ledsen när hennes jämnåriga kompis kallar henne för larvpotta när hon skrattade ihjäl sig åt sitt eget favoritbus med låtsasbajskorven.
"Nu är du en larvpotta Kajsa, bajs säger man inte!"

Nähe så det gör man inte?

Bajs bajs bajs. Säger jag.

Jag undrar om det är föräldrarna som säger så? Att man inte ska prata om bajs. Eller om det bara är något hon fått för sig. Eller hört på förskolan.
Hur som helst så gillar jag inte när en treåring kallar andra ungar (i synnerhet min) för larvpotta.

Eller äsch. Kanske är det bara en släng av det där: "mitt barn andras ungar..

Dagen idag.

Kollar Musikhjälpen. Äter en dajm. Fötterna på bordet och njuter av lite av lugnet. En veckas sjukstuga tar på krafterna. Och psyket.
Ungarna är lämnade hos morfar och bonusmormor. Ikväll gomiddag och The Bronx.
Äntligen lite ljus i tillvaron.

När två ord blir ett.

Kajsa gick omkring och var lite tjurig på sitt huvud häromdan. Tyckte det var alldeles ivägen när hon gick omkring med tvättkorgen över huvudet och inte fick ner den tillräckligt långt. Jo. Det finns många grejer att bli tjurig över om en är tre år och har Lotta på Bråkmakaregatan som andranamn. Tydligen.
Iallafall så när hon gick där och tjurade som mest och muttrade "dumma huvud " för sig själv rätt exakt så många gånger att det inte gick att räkna, och i ett tempo utan like. DummahuvuddummahuvudDUMMAHUVUDDUMMAHUVUD. Ungefär så tills hon kom av sig och sa dumhuvud. Varpå hon tittade upp som att innebörden av vad hon just sagt var glasklar.
"Va? Dum huvud. Dumhuvud! HAHAHA dumhuvud!"
Också skrattade hon tills hon nära på trillade baklänges.
Ungar och ord alltså. Och när de börjar exprimentera och förstå sammanhang. Så himla festligt. Sen kanske inte ordet i sig var så himla festligt men kul, det var det.

Om tiden och såntdär.

Ni vet ju att jag har funderat rätt mycket över det där med tiden när hemmets två vuxna har varsin heltidstjänst (för min del till och med mer just nu). Hur tusan man ska hinna allting. Laga mat till exempel. Och äta den. Umgås, städa och titta på teve.
Men gissa vad jag har kommit fram till?
Att man gör det. Hinner alltså. På något konstigt sett så gör man det. Och vad det konstigaste av allt är, det är att man inte ens reflekterar över det. Dagarna liksom bara går, från den ena till den andra och innan du ens hunnit uppfatta att du tagit dig igenom veckans första dag så är det fredag igen. Alldeles utan att du kollapsat eller funderat kring hur du får det gå ihop.
Sen är det en annan femma att man inte hinner göra mycket mer än just det där: skjutsa ungar till föris, jobba, hämta ungar, laga middag, äta hopkoket, turbomysa i soffan innan  nattning av barn, diska, tvätta och förbereda morgondagen tills man äntligen får landa i soffan för serietittande.
Men det är väl just så det är. Livet. När man är mitt i det med småbarn, föräldramöten, jobb, vab och vardag.
Men nu. Fredag. För det får man ändå ge vardagen, att den alltid kommer med en fredag. Hallelujah för fredag!

Och en annan grej jag hann reflektera över förut: det är bara 3 veckor kvar till januari.
Bland det bästa jag visste när jag gick i skolan var att komma tillbaka efter jullovet och se att det stod vt. på schemat. Vårtermin. Rätt sida om året.
Tre veckor kvar!

Om vad som är väsentligt här i världen..

Jag pratade med min farmor i telefon idag. Skulle tacka för pengarna som Kajsa fick av henne i present. Hon ba: "Förlåt för att det inte var några snygga pengar i kuvertet, men jag hann inte stryka dem.."
Jag ba: "Ursäkta men vad sa du? Stryka pengar? STRYKA PENGAR?"
Efter det handlade vårt samtal om vidden av att ge bort släta pengar.
Vi kan väl säga som så att jag inte nämnde att vi knappt stryker kläder här hemma.
Vidare sa hon att det var fint med måndag imorgon. Då är det nämligen Pingu kl 06:20 på teve. Ställer klockan tydligen. 86 bast i mars.

Min farmor alltså, kan vara den roligaste tanten som finns faktiskt.

Lördagkväll.

Vi lägger tak här hemma. Går bra faktiskt. Inga svordomar eller sura miner. Det enda är väl att M kanske suckar något över min mycket långsamma borrteknik. Men alltså, vet ni hur jobbigt det är att borra i tak eller? Mycket, ska jag be att få tala om. Mjölksyran i armen. Eller så är jag bara svag och vek. Antagligen är det så.

Martin åkte just till affären och frågade om han inte skulle köpa lite godis. 'Bara lite?' Frågade han och tittade med hundögon. 'Nej' sa jag. 'NEJ!' På ett mycket barskt vis. Har inte ätit godis på en månad. Eller alltså, mörk 70% -ig men det räknas väl knappt som godis? Det är ju inte som sura colanappar eller schweizernöt direkt. Sura colanappar. *Dreglar*

....

Jag packade min väska och sovsäck och åkte ner till Skåne där alla mina kompisar från alla håll och kanter samlats för årets upplaga av festivalfest. Precis som vi gör varje år.
Jag träffade vänner jag inte sett på två, tre år. Pratade sådär mundiarréigt och skrattade sådär bubbligt kluckande. Drack ett par Captain morgan för mycket. Hade det sådär fint man bara har med människor man älskar och känt i en halv evighet.
Men sen hände det något.
En person saknades. Det gick några timmar och vi tänker att han somnat någon annanstans än sin husvagn. Men i takt med att tiden gick och fler vaknade upp till ännu en festdag utan att han syndes till, ju mer oroliga blev vi. I synnerhet när vi fick höra ett den sista som såg honom såg honom gå rätt in i skogen. Full. I totalt bäckmörker.
Jag säger att vi blev oroliga. I själva verket kände jag honom inte så väl, eller ens alls. Jag hade bara träffat honom ett fåtal gånger. Men han är en av oss. Och en av oss är en bra. Man vet att det är minst ett gäng på festen som älskar, håller av och är nära vän med honom. Så ja, därför säger jag vi.

Polis tillkallades till platsen efter att flera av hans vänner letat runt omkring platsen vi befann oss. Det letades med hundar, med helikoptrar och värmekameror. Utan några framgångar.
Vi blev tillsagda att inte blanda oss in i sökandet pga svår terräng och dåligt väder.
Lördag blev till söndag och vi var tvungna att bege oss hemåt, var och en till sitt. Till barn, man, soffan och jobb som väntade. Alla med den där oron i kroppen.

Sen blev det idag. Måndag. Och genom länkningar på facebook, tidningar och sms så når det obegripliga oss. Magnus har hittats död.
D
Ö
D
På en fest där vi samlats för att ha roligt. Prata minnen och samla energi inför hösten och vintern. På en fest där alla vill en väl och där inget ont får hända. Där alla mer eller mindre känner alla. Död.
I tidningar står att läsa att man hittade honom nära gården där festen hölls.
Vad som gnager mig allra mest i det här alldeles ofattbara hemska är: HUR NÄRA?
Kunde vi ha hittat honom om vi fått hjälpa till i sökandet?

...

Jag skrev alltså det här i måndags. Var tvungen att ventilera mig men kunde inte bestämma mig för om jag ville publicera eller ej. Ville få ner mina tankar i ord och inte bara älta det hela om och om igen med M.
Nu vet jag följande:
Magnus hittades 125 meter ifrån festplatsen. 125 jävla meter. Flera vänner och poliser hade gått förbi platsen flertalet gånger utan att hitta honom. Han hade gått ner sig i ett kärr där i den kalla mörka natten.
Polisen hade tvingats bära torrdräkt och flytplatta för att bärga kroppen.

Det finns inte riktigt några ord att avsluta det här inlägget på något vettigt sätt.
Jag vill nog mest bara säga till alla hans vänner och familj att jag tänker på dem. Att Magnus måste ha varit en alldeles hyvens människa, annars hade det där festivalgänget aldrig fört oss samman.

Bloggens vara eller inte vara.

Nä hörrni. Den här bloggen, det går inte så bra med den. Tyvärr. Vet liksom inte alls vad jag ska skriva om? Och bilder, det får ni ju se tillräckligt av på instagram där jag ju hänger, ehum, en del. Kanske är det det där instagrammandet som fått mig att blogga mindre? Snabba uppdateringar med bild känns liksom lite mer nu, fast jag saknar bloggandet, det gör jag. Bara låta tankarna skena och sätta ner dem på pränt. För det ändamålet känns bloggen som det enda rätta. Men att hitta tillbaka? Känns svårt. Jag tycks inte direkt vara ensam om den här bloggtorkan, uppdateringarna på min länklista uppdateras oroväckande lite.

I övrigt passar jag på att njuta av att komma hem till ett välstädat hem och lagad mat några dagar i veckan, om en månad kliver vi rätt in i verkligheten med två heltidsjobb och två ongar på förskolan. Försöker få i ordning så mycket som möjligt av det här som vi kallar hemmet med nya väggar och tak i vardagsrummet och väggrenovering i samtliga, vilket i det här fallet är två, sovrum. Men som vanligt strandar projekten av. Är det inte vakna ungar så är det nya avsintt SoA eller som mest, enormt behov av att se Six feet under. Men sakta men säkert börjar det förvandlas till något som vi står för, något som är vårt.

Ja. Det var väl allt för nu.

Funderingar såhär en söndagkväll:

Varför jag just knappat hem en bokbeställning när jag har rätt så exakt 18 olästa i bokhyllan?

Vad en köper i 1-årspresent till en onge som har en syrra som nästan har precis allt redan?

Hur vi tänkte när vi bestämde att vi imorgon ska börja med lchf. Inget mera socker i någon form. Hallå liksom? Men ost. Ost är gott osv. (Och nej, inte som en livsstil men som en rivstart för ett hälsosammare liv med betydligt mindre socker och kolhydrater)

Detta med att bägge ungarna somnade 18:15 utan minsta protester, ska det bli en vana? *Hoppas*

Att den där ovan nämna ettåringen blir just det, ETT ÅR om exakt en vecka. Är det ens möjligt? För ett år sedan kånkade jag omkring här hemma och var i upplösningstillstånd över att vara omringad av hantverkare som renoverade badrum och trodde aldrig i världen att den där kickboxarn i magen skulle få för sig att komma ut. Men det gjorde han ju alltså. Phjew.

Om en nu promt ska hålla på att envisas med att från imorgon inte längre äta godis, borde en då inte passa på att vräka i sig en påse smågodis till söndagsfilmen?

Och den där söndagsfilmen. We need to talk about Kevin, baserad på romanen av Lionel Shriver som jag ju gillar mycket. Är det en så himla bra idé att se den då? En blir ju alltid besviken, det vet ju alla.
Hur som helst, perfekt mot söndagsångesten kan jag tro.

Dagens tips.

Om ni nån gång känner er lite trötta på jobbet och tänker ungefär såhär: 'fan helvetes jävla skitjobb JAGVILLINTE', skaffa er då en unge, gärna mitt uppe i värsta sortens 3-årstrots, så ska ni se att ni genast kommer på andra tankar.

Ps. Alla dom där håhå-anden och 'vänta du bara, det är bara början..' undanbedes vänligt men bestämt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Jo men det var ju bra jobbat

Den där lilla ungen här hemma som snart blir ett, han har hållt oss vakna lite de senaste nätterna. Täppt näsa. Tänder på G. Hosta. Ja ni vet. Den där kombon som bara är för eländig.
Ikväll är jag själv hemma och hade laddat med godis. Sett frem emot en ensam kväll i lugn och ro.
Men alltså det här med att lägga två barn för natten när en är alldeles själv, kan ibland vara lite klurigt.
Som nu ikväll dårå.
Jag började med Vidar. Gav honom välling, sjöng lite och läste lite tillsammans alla tre här i soffan. La honom. Väntade. Gick in och läste för Kajsa. Släckte och låg kvar i väntan på att hon skulle somna.
Och då ba: Brääk.
Vidar ville inte alls sova. Men Kajsa låg än så länge oberörd, men jag visste att hon ännu inte somnat.
Alltså, skulle jag gå jag upp så visste jag med hundra procent säkerhet att hon skulle komma uppfarande hon också. Med håret på ändå och proklamera att hon minsann skulle vara vaken hon också. Visste det. Vi kan det här cirkusen nu.
Så jag låg kvar. Lät honom skrika lite där inne. Tänkte att ingen unge har dött av att få skrika lite osv.
Tills han bara tystnade. Bara sådär. Mitt i ett skrik. Och jag ba: Men vad hände nu då? Får han ingen luft? HAR HAN DÖTT? Visst har man väl hört om barn som skrikit ihjäl sig, eller? Och psd hos 1-åringar? Jodå, det har jag fan också hört talas om.
Och så låg jag där och pepprade mig själv med idiotiska grejer. Idiotiska för att 1: Han hade skrikit kanske tre minuter. 2. Vetskapen om att han var gigantus enormus trött efter sömnlösa nätter.
Men ändå. Så okej, massa konstiga tankar om varför han plötsligt blev alldeles knäpptyst.
Tillslut smög jag mig upp. Och DÄR. Just som jag kom till dörren så ba: Mamma vart ska du? Du ska läsa saga för Kajsa!
När jag hyshade och sa att jag bara skulle titta till Vidar så kom det där ursinnesvrålet om att DU SKA LÄSA EN SAAAGAAA FÖR KAAJSAA!
Och ja. Ni kan själva räkna ut vad som hände va?
Brääk brääk inifrån Vidar. Han var ju inte död. Hade bara somnat pga jättetrött, för att sedan bli väckt av sin syrra som blev störd av mig för att jag skulle.. ehm ja.

Och jag ba: JAG VILL BARA HA DEN DÄR JÄVLA GODISSKÅLEN. DET ÄR ALLT JAG BEGÄR, HÖR NI DET?

Eller nä.
...

Och nu när ungarna sover, Greys anatomy laddat på datan och godisskålen framplockad, då ba: Nähe jaha, inga smaklökar. Tack liksom.

#fail

Om stordåden.

När jag fyllde 26 fick jag en tjusig symaskin av Martin och hans föräldrar. Skulle uträtta stordåd var tanken. Åtminstone skulle jag vara den som minsann klädde min unge i fräcka hemsydda kläder. När väl den där ungen kom så drog jag ner mina ambitioner till att jag åtminstone skulle sy mina egna gardiner. Det vore liksom det minsta jag kunde göra nu när jag fått en sån fin maskin och allt. Men alltså, det blev ju inte en enda gardinlängd sydd. Faktum är att jag till och med köpte gardiner, klippte av och hängde upp dem utan att jag ens orkade mig ner i källaren för att hämta upp symaskinen och fålla upp dem. Men nu. NU! Kolla in va:

Efter en startstrecka på en sisådär fyra år så har jag dammat av maskinen och på mindre än en vecka sytt tre par brallor (var av ett par där koptikoprarna (helikoptrar på Kajsaspråk) sitter uppochner. Men vaffan) och två mössor. Och utan att överdriva så kan jag säga att det är bland det bästa jag gjort. Att plocka fram den, leta reda på mönster och börjat sy. För maken till tillfredsställande hobby! Avkopplande och inte minst så blir en sjukt nöjd när det visar sig att en just sytt inte bara ett par byxor som faktiskt ser ut som byxor, utan att ungarna faktiskt också kan ha dem. Och visst är det väl bra typiskt, lagom tills jag börjat bete mig som en tvättäkta hemmafru som skjutsar barn till föris, bakar frukostbullar, nattjästa limpor, syr kläder, och lagar långkok, allt till ljuva toner av skratt och glada tillrop medan jag tålmodigt trampar runt på utspillda pärlor och klibbande spagettistrån - ja då är det snart dags för mig att börja jobba igen.

Eller bara några extra bilnycklar?

Ni vet när man låtit ens kille ta över bilkörandet för att man själv skulle in i en affär och denne kille sedan stoppat på sig både sin och din bilnyckel och dragit till jobbet.
Och när man bökat på två ungar kläderna för att åka på inskolning på föris och sedan står där och stilla undrar om man inte har lite magiska krafter trots allt. Krafter som gör att den där jävla bilen hoppade igång av sig själv. Eller att man åtminstone vore Mcyver och kunde starta den med en bit silvertejp eller vad fan som helst. Eller att man bara varit en simpel inbrottstjuv så man kunde trixa igång motorn med en hårnål. Men såfan heller.
Så här sitter jag alltså nu efter hysteriskt utbrott där jag använt både kuk och fitta i ett samtal med M. Efter att ha ringt förskolan (utan att ha använt kuk och fitta) och sagt att vi kommer en timme senare, att M bara måste åka från jobbet och lämna bilnyckeln först.

Uselhheten och klantigheten jag känner nu?
Rätt stor faktiskt.

Note to self: Be M om ursäkt för att jag slängde mig med massa fula i örat på honom och i största allmänhet betedde mig ytterst labilt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ni vet, 30-årspresenter kräver ju att vara ute i god tid..

Min drömhus är till salu. Huset som jag gått förbi flera gånger i veckan och fantiserat om de senaste 13 åren. Tänkte att eftersom jag faktiskt fyller tretti om ett år. Om någon skulle vilja ge mig en spektakulär present eller så. Det finns plats till er också, så den som känner sig manad får hälsa på så ofta den vill. Lovar också att bjucka på rykande färskt frukostbröd varje morgon. Ska vi säga så? En liten slant till lite renovering kanske inte vore att be om för mycket heller?
Okej. Det var allt.

Ja, de små barnen..

Ni som följer mig på instagram vet att jag hade en liten incident med dammsugaren strax innan jag skulle få besök där dammsugarpåsen var full och vi inte hade några nya.
När jag hade stått där och gröpt ur hela den fulla påsen för att återvinna den, jamen då går den ju liksom sönder. Naturligtvis.
Jag var måttligt road och mycket stressad när jag lämnade det skitiga golvet åt sitt öde och hoppade in i duschen.
När jag klivit ut därifrån så hörde jag just ingenting. Vilket alla som har småbarn vet är ett jävla fel. Jag ropade på Kajsa och hon svarade: 'Nej mamma NEEJ, KOM INTE IN!' (Säga vad man vill om ungar, men deras känsla för när det är dags att ligga lite lågt är inte jättebra)
Och jag ba: 'Nähej nä, men jag stannar väl kvar här då..'
Eller nä. Såklart inte. Jag stegade in på hennes rum och där såg jag henne trycka ut en halv schampoflaska i huvudet på Vidar som satt på golvet och flinade.
Alltså jag missade helt när hon var inne och norpade flaskan i duschen. Snabb som en liten vessla är hon när det är hyss på gång.
Och mitt i allt kaos, när jag halvnaken tvättade av Vidar allt shampo och gnodde upp allt överflöd från mattan (vet ni hur mycket shampo det är i en halvfull flaska?) så ringde det såklart på dörren.

Jomenvisst.

#brastartpådagen

Hörrö, skulle inte du träna?

Okej, exakt hur bra var det för självkänslan att inatagramma en bild på tre inbokade träningspass i veckan med texten "med vardagen kommer också träningen!"?
Inte vidare värst faktiskt.
Exakt hur många av de passen jag har tränat?
Rätt så exakt noll.
Om jag kommer träna det inbokade spinningpasset ikväll?
Mest troligt inte.
Varför?
Det råkade bli sommar just den här jävla veckan när vår vardag drog igång så jag njuter av den på eftermiddagarna/kvällarna, när ordningen är återställd (återställd = när M kommer hem) istället. (Ja, på dagarna också såklart, men ja, ni fattar.) Badar, käkar glass och grillar och sånt ni vet. Lite så jag jobbar.

I övrigt: hemskt svårt att dra igång bloggandet igen. Fast jag vill. Ju mer sällan jag bloggar desto svårare blir det att komma på inlägg har jag märkt. Mkt märkligt.
Igår bytte jag header som en hjälp på traven. Alldeles själv.
Eller nu ljög jag. Med rätt mycket hjälp från Martin, men ändå. Om tio år eller så kanske jag lyckas knåpa ihop en alldeles egen.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Gråa dagar skyndar aldrig på.

Jag har tänkt skriva så mycket, så många gånger. Men det har aldrig blivit av. Har tänkt skriva om alla fina kvällar i stan jag hunnit med den här sommaren. Om vinet vi druckit, om ungarnas upptåg, böckerna jag läst och filmerna vi sett och om det lilla torpet utan vare sig el eller vatten som vi varit i en del. Om Kajsa som har blivit badtokig och vill bada alltid och jämt, trots storm och regn.
Men nej.
Jag har tänkt skriva om den begynnande höstångesten. Om vemodet, det gråa och om regnet som pissar över oss mest hela tiden. Om att jag inte håller med alla som säger att semester tär på förhållandet och att det ska bli skönt att återgå till "det normala" och alla jävla rutiner. Jag tycker inte det. Jag har älskar varje dag med lata morgnar, sovmorgon när en känner sig lite trött och intervallpassen innan frukost. Älskat planlösa dagar och de dagar vi fart runt.
Tiden. Jag har älskat den.
Jag är inte redo för hösten och heltidsjobb och stressiga morgnar och hämtningar från föris och mörka kvällar som egentligen är eftermiddagar. Inte det minsta redo faktiskt. Nu ska jag inte gräma mig över sånt där. Det är bara samma gamla visa varje år och jag är rätt bitter över att jag aldrig någonsin tycks komma över det här svårmodet som infinner sig i augusti varje år. Att inte jag, liksom de flesta andra tycks göra, se fram emot ruggiga kvällar med tända ljus och mörkajävlastressigavardagkvällar som kommer äta upp en och förgöra en innan april ens är i närheten. Fyfan.

Men. Kajsa har lärt sig ett nytt ord. Knasig. Problemet är bara att hon inte uttalar det knasig utan nazi. "Haha pappa är nazi!" kan det låta här hemma. Och det är fan så roligt att jag kissar på mig. Ja, en får glädjas åt det lilla osv..