Helgen som gick och dagen idag i ett sånt där bilddagboksinlägg.

I fredags gjorde jag mig fin för att träffa fina Emp & H över ett par öl.

Det gäller att passa på när den här finingen bara är hemma en vecka.

På lördagen var jag lite trött efter en öl för mycket, men vi hade två glada kids och med en ny kaffebryggare så flöt även lördagen på rätt bra trots allt.

Vi gav oss ut på en promenad i vad vi trodde skulle vara rätt varmt vårväder, men det var rätt svinkallt.

Ungarnas kusin kom på besök till Kajsas glädje. (Var snälla och låtsas inte om det skitfula tapeten i bakgrunden, som K dessutom varit vänlig nog att riva loss större delar utav. Den ska bort. Förr eller senare. (Mest troligt senare.))

Och Kotten fick ikläda sin Johnny Cash-body.


Och när man haft en sån bra helg så har man inte hunnit med så mycket annat..


..med andra ord hade jag en del att ta igen i tvättväg idag.
Alltså hela det här tvättprojektet: gå ner med smutstvätt i källaren/sortera/tvätta/tumla/hänga upp/stryka/vika - kan vara det tråkigaste som finns faktiskt.

Konsten att måla fan på väggen.

När man i vanliga fall har världens kanske gladaste bebis som skrattar och bubblar mest hela dagarna, då blir man rätt ställd/jätteorolig/smått panikartad och lite hysterik i "hjälp-vad-är-det-för-fel-på-min-bebis"-anda när bebisen i fråga skriker sig blå i nästan tre timmar, utan en endaste paus.
Vi har burit, vyssjat, sjungit, buffat, vaggat och gått omkring. Panikat och höjt rösten mot varandra när vi frågat varandra om och om igen "MEN VAD ÄR DET FÖR FEEL DÅ?" och den andre inte kan ge ett vettigt svar.
Sen trillade polletten ner, och vi kom på att han ju fick välling för första gången ikväll. Och då rasade mitt liv lite samman förstår ni, för vet ni. I välling finns det gluten, och gluten var det enda jag tänkte på. I ersättning - ingen gluten. I banan - ingen gluten. I plommonpuré - ingen gluten. Inte heller någon gluten i gröten han äter.
Och det är väl ungefär det han fått i sig på sina 6 månader.
Alltså gjorde jag det jag gör bäst, målade fan på väggen. Tänkte att hallelujah så fantastiskt med en man som är nöt/kärnfrukt-allergiker, en dotter med äggallergi och som toppen på det där jävla moset en son som inte tål gluten.
Tänkte att det här med att laga mat i allmänhet och att baka i synnerhet är något jag gärna kommer vilja slippa i framtiden.

Jomenvisst. Stackars älskade lilla knytte. Så ont så ont hade han. Till slut somnade han, utmattad i min famn med nappen på trekvart och jag drog en lättnadens suck och gned min värkande hand som buffat hans lilla rumpa i exakt samma takt i närmre en timme.
Och när jag fick lite sinnesnärvaro och tänkte ett steg längre, så har jag för mig att jag läst någonstans att man sällan märker glutenintolerans. Den brukar inte visa sig genom magont som laktos, utan mer på att barnet går ner i vikt och får lös avföring.
Så jag googlade och fann att mina hade-för-mig-tankar visade sig vara rätt. Åtminstone om man ska lite på familjeforumen på google. Och det vet ju varenda en att det ska man inte.
Men kanske, kanske, kanske så var det bara vällingen som spökade som sådan, kanske handlade det bara om att det var lite för mastigt och lite för mycket fibrer för hans lilla mage.
Jag hoppas hett och innerligt att det är så det är fallet.

Pretty please with sugar on top osv osv..

Vad det här är?

Jo det ska jag berätta. Det är en dåres fötter som bestämde sig för att totalchocka sin arma kropp med en löprunda i skogen klockan 06:55 en söndagmorgon.
Eller alltså, när jag säger löprunda så menar jag en runda varvat med rätt mycket promenerande också, dock juävligt snabbt promenerande. Rätt ska vara rätt.
Joråsåatte, sömnlösa nätter i kombination med svintidiga morgnar har nog gjort så det brunnit rätt rejält i huvvet på mig.
Fast det såklart, med frukost på bordet och kaffet upphällt när jag flåsande tog mig in genom dörren så måste jag ändå säga att det var ett vinnande koncept, helt klart.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Hurra för klumpigheten! (Eller om konsten att skriva världens längsta mening.)

När man tjatat i över ett år om att vi behöver köpa en ny kaffebryggare pga jättegammal och svinful, och till och med hävdat att kaffet smakar skunk pga just jättegammal bryggare - och ens kille inte alls är med på noterna utan tycker att bryggaren vid det här laget är en raritet och absolut inte ska slängas - då blir man rätt svinnöjd när samma kille råkar tappa hela kannan i golvet och går i tusen bitar.

Mmm den ljuva segerns sötma.

*På väg till kaffebryggaraffär*

Published with Blogger-droid v2.0.4

16:e mars.

Vidar. Kotten. Pulvret. Didar. Illebjo.
Ja kärt barn har sannerligen många namn.

Ett halvår nu. I sex månader har du förgyllt våra dagar med illvrål, kräkkaskader, dregliga leenden, blöta pussar, ljuvliga äpplekinder och bebisprat. Jag skulle kunna säga dig hur snabbt tiden går, hur det känns som att det var igår vi kom hem hit och visade upp dig för din syster. Men jag låter bli, den där frasen "så fort det går, vad stor du har blivit!" Den kommer du höra så många gånger genom åren att det växer mossa ur öronen på dig innan du fyller 15.

På de här sex månaderna har du fått två små sylvassa tänder, rullar runt på golvet så man blir yr i huvvet bara av att titta på dig. (Här om dan hade du hamnat under fåtöljen så jag började fundera över om jag glömt dig någonstans.)
Du smaskar gladeligen i dig pureér av både majs, ärter, morötter, banan och katrinplommon, men tycker inte om potatis. Det åker ut ur munnen på dig illa kvickt. Varje kväll smockar du i dig 1,5 portion gröt (när din far ger dig så äter du tydligen 2 portioner, fick jag veta igår.) Du har nästan alltid något i munnen, är det inte bitringen så är det dina små fötter eller händer. Mycket gulligt att se dig ligga på rygg och gnaga på fötterna samtidigt som det låter som att du har en delikat måltid framför dig.

Också finns det en grej jag vill att du ska veta:
Jag förstår att du emellanåt tycker att din storasyster är en riktig närgången typ, rätt våldsam och hårdhänt och sådär. Jag har sett hur hon nyper dig ibland, eller hur hon skrämmer dig genom att sätta på sig mina solglasögon och köra upp sitt ansikte så nära ditt hon bara kan komma medan hon skriker "BU!" För att sedan kikna av skratt. Det är lite utav det bästa hon vet nämligen.
Och du ska veta att jag tjatar på henne Vidar, det gör jag. Jag talar om för henne att hon ska ta det lite lugnt med dig. Men du måste förstå att hon är två år och vägrar allt som oftast att lyssna på mig.
Be mig att återkomma om en sisådär 13 år, så ska jag tala om för dig hur du var när du var två.
Jag kan, alla tjuvnyp och katapultgungningar till trots, intyga att hon älskar dig något alldeles enormt. För du förstår, det syns. Varje gång du och jag lämnar henne på förskolan, och ungarna flockas kring dig, så står hon där malligt, med händerna i sidan och proklamerar högljutt att du är Kajsas ille bjoj. Också klappar hon dig på huvudet, ibland får du rent av en puss. När något annat barn försöker göra detsamma så är hon där och motar bort dem. (Tack och lov för det, föra andras ungars dagisbaciller tycker jag rätt illa om.)
Och när du somnat i vagnen efter promenaden och får ligga kvar utomhus, då tittar hon oroligt efter dig, och undrar frågande om vi inte ska ta in dig också.
Så visst tycker hon om dig alltid. Trots att hon kanske tycker att du stjäl lite väl mycket uppmärksamhet av oss ibland.

Och bara en sak till nu när vi håller på:
Den där nappen du promt ska ha när du sover, himla dum grej att hålla på att slita ut den när du har somnat. Du knorrar och muttrar där i sömnen och när vi kommer och ska stoppa in den igen, då ligger du där och vevar med dina små armar med nappen i ett fast grepp i ena handen. Stoppa in den igen. Inget svårt alls faktiskt. Det skulle underlätta en hel del för dina trötta föräldrar om nätterna.
Ska vi säga så?
Okej, bra! Fint så.


Puss på dej älskade onge, och grattis på din halvårsdag! Idag firar vi med smörgåsrån.

Fina grejer att höra.

När man kommer hem efter att ha jobbat en hel dag, trött och smågrinig, och får höra att M sagt till Kajsa: "lägg dig och sov nu, så ska du se att mamma är hemma imorgon när du vaknar, och så kommer mormor och hälsar på också!" Och berättar att ungen strålade av lycka och började sjunga nån osammanhängande visa om "MammaMojmojMammaMojmojJA! MammaMojmojMojmojMammaJA!" Och studsa i sängen för att sedan lägga sig ner och proklamera "Kajsa sova nu"- Då dör man faktiskt en smula av kärlek och tänker att det är bra fint att jobba och vara saknad emellanåt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ibland blir jag upprörd för mindre..

För en tid sedan, när jag lyssnade på Morgonpasset i P3, hörde jag ett namn nämnas i förbifarten. Och jag messade M och ba: Det här ska våran kommande dotter heta!
Och han ba: Eh, okej.

Sen dess har jag inte tänkt på mycket annat än att vår dotter, om vi nu får en sån i framtiden, ska heta Joni. Joni kan vara det finaste namnet i världen faktiskt. Nästan så jag övervägde ett namnbyte på Kajsa till och med. (Skoja bara. Men kanske lättare än att övertala M att skaffa en tredje onge.)
Och så imorse, när jag satt i bilen på väg till jobbet, så får jag höra att Filip och Fredrik-Fredriks dotter heter just Joni. Och jag ba: Men lägg av för fan! Vi kan ju inte döpa vår dotter efter en kändisunge, i synnerhet inte när det är såpass ovanligt. Vilket jag messade och talade om för M. Han ba: "Nähe, okej."
Vi kan väl enas om att han inte på långa vägar blev lika upprörd över det här kändisnamnet som jag.

Ps 1. Är inte gravid. Men att tänka ut potentiella namn på bebisar är liksom lite av en hobby jag har.
Ps 2. Det är ju inte så att jag inte hört Joni förut, har bara inte alls tänkt på namnet som kandidat till vår unge.
Ps 3. Nu ska jag fortsätta jobba, blev bara väldigt upprörd över att mitt namn var upptaget av himla Fredriks dotter. Fan.

Published with Blogger-droid v2.0.4