2012-04-30

För ett år sedan..

... Var jag ungefär halvvägs genom min graviditet och välkomnade våren i Berlin.


Vi ägnade dagarna åt att hänga hänga i parker, äta tyska bakverk (eller okej, jag åt tyska bakverk medan M drack öl.)


Vi förlovade oss! Ett år idag, woho!


Vi åt kanske världens godaste frukost...


Och hängde ännu mer på cafeér...

 

... hamnade på märkliga parkfester.


... och gick så fötterna höll på att trilla av.


och kände oss så där härligt nyförälskade igen. (Vi ser nog allt annat än nyförälskade ut, men klockan var typ dyngmycket och mina fötter var som fotbollar. Inte så himla mycket att hurra för just då alltså.)

Om jag längtar tillbaka till Berlin nu? Ehm.. JA!
Men ikväll blir det premiärgrill i trädgården med ett stycke man och två fina ungar, det är inte så himla illa pinkat det heller faktiskt.

Ha en fin valborg hörrni!

2012-04-29

Somliga äter chips medan andra hänger över en bil och svär..

Det här med att min snubbe för fem timmar sedan påbörjade projekt: "byta en grej på bilen - inte för att det behövs egentligen, det är ingen kris eller så, men skönt att få det gjort."
Och att han fortfarande håller på med mekandet, eftersom han på vägens gång "typ tog sönder något" och bilen där med blev okörbar. Man ba: Jaha, var det inte vi som skulle ha SOA-maraton och äta upp fredagens chipspåse?

*Äter upp alla chips och bloggar istället.*

Är man så dum att man skruvar bil "inte för att det behövs egentligen" så får man nästan skylla sig själv om påsen är tom när man kommer in igen, visst?

2012-04-26

Det rullar på nu.

Jag vet inte om ni kanske redan vet det, men om inte, så tänkte jag bara upplysa er om att det om en månad och jättenågra dagar är juni. SOMMAR! Hajjar ni hur himla mycket fint man gör om somrarna och hur himla göttigt man har det?
Men så här då:

     









Fram till dess ska jag jobba in lite glassiga slantar, dricka lite öl, premiärgrilla och ha husfest. Också ska jag färgchocka mig med illgröna strumpbyxor och knallgula skor. Och få ny frisyr på lördag också ja. Och fira en förlovningsdag och lite sånt.
Fina tider nu hörrni!




Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-24

Men okej, låt oss prata om det här med skrikmetoder nu då.

Okej såhär: Jag hamnade i en rätt, ehm, hetsk diskussion igår angående skrikmetoder. Det var Sandra som skrev om vidden av oliktänkande och fritänkande. Jag skrev "... dock är jag nog lite strängare på min syn angående skrikmetoder och föräldrar som slår sina ungar, dem tycker jag faktiskt är sämre..."
Och herregud, jag inser ju att jag borde tänkt efter både en och tre gånger innan jag postade det där. Kanske skulle jag ha skrivit att jag är lite hårdare på min syn angående barnmisshandlare och att jag inte alls försår mig på föräldrar som använder sig av skrikmetoder.
Det hade blivit lite lättare så. Men skrivet är skrivet. Och jag tycker ändå att jag med det också erkänner att jag kanske inte är 100% fritänkande och fördomsfri, och att jag fortfarande, trots vad jag egentligen vill, i vissa lägen dömer folk utifrån deras föräldraskap.

Och såklart fick det här konsekvenser och väckte livliga diskussioner. Jag från min sida, som inte alls är särkilt påläst i ämnet egentligen, utan bara utgår från mitt sunda förnuft och min erfarenhet som tvåbarnsmorsa. Också från en annan som faktiskt hade konkret fakta och visste vad hon snackade om, samt en tredje som själv kört med skrikmetoden till bägge sina barn.

Och det här med att lika en som utövar skrikmetoden med en barnmisshandlare var väl väldigt korkat och väldigt mycket att hårddra. MEN. När jag resonerar kring ämnet så kommer jag fortfarande fram till följande:
En bebis har några grundläggande behov, och när bebisen skriker tänker jag, att då betar man liksom av de där behoven för att försöka komma fram till varför ens barn skriker. Har hen ätit? Torr blöja? Skriker fortfarande? Jamen då är det väl skrik på närhet, uppmärksamhet och trygghet då. Och vad är jag som förälder att inte tillgodose det då? Undrar jag.
För oss har det alltid varit en självklarhet att ta upp, vyssja, sjunga, gunga våra barn när de är ledsna och skriker i sängen. Bara 30 sekunder med en skrikande bebis i sängen känns som en evighet för oss, vad ska det då inte kännas som för en liten bebis?
Det känns helt främmande att göra en metod utav att låta sin bebis skrika i sängen, tills den tröttnar och inser att hen lika gärna kan vara tyst eftersom mamma eller pappa ändå inte kommer och tar upp och tröstar. Eller som det står att finna i Wikipedia: Namnet kommer av att man under avvänjningen går in till barnet var femte minut då det ännu inte har sommat och visar att man inte har övergett det, men undviker tydlig kroppskontakt och ett tröstande beteende.

Och återigen, det är just det där, att inte ge sitt barn tröst när det så uppenbarligen behöver det. För mig är det snudd på psykisk misshandel.
I övrigt: Amma tills ungen är 10. Amma inte alls. Ge burkmat. Sätt ungen framför tv:n som barnvakt emellanåt när man måste duscha. Köp dyra märkeskläder. Köp gamla avlagda, på loppis.
Jag skiter i det. Men då handlar det heller inte om att tumma på barnets trygghet.

Och som sagt: Jag är ingen expert. Haha hoho jaja liksom. Jag ger burkmat, låter mina ungar sitta framför teven för att kunna duscha eller bara få lite andrum jag också där i soffan. Ibland glömmer jag bort att borsta tänderna på Kajsa, ibland sprätter de omkring här hemma i pyjamas hela dagen lång och i påskas fick Kajsa smaka godis för första gången. Men allt sånt där vet ni ju, för jag är rätt frikostig med att dela med mig.
Men det här är mina synpunkter och åsikter, och såna måste jag få ha. Tills motsatsen bevisas så kommer jag stå fast vid att 5-minutersmetoden är en metod som inte borde tillämpas. Eller varför ens har metoder?


2012-04-23

Story of my life, sista delen.

...

En skokartong på 24 kvm, min alldeles egna lägenhet. Levde på nudlar, gick på dejter, återupptog gamla vänskaper och kontakter.
Hade den här som bästa pepplåt. Hängde med H och lärde känna hennes vänner. Drack öl varje helg. Gick på The Kristet utseende och träffade hennes kompis som jag kom att prata med hela natten fram tills vakterna fick slänga ut oss.
Vi började chatta. Prata om allt. Han började komma hem till mig sent om kvällarna och jag som sagt att jag skulle vara singel väldigt länge insåg att jag började bli allvarligt kär i den där snubben. Vi lyssnade på Lift me med Ane Brun och jag frågade chans. 5,5 år senare är vi förlovade, har två barn och ett hus.

...

Det är annandag jul, min telefon ringer och jag hör mamma berätta det fruktansvärda: Min älskade mormor hade gått bort. I bakgrunden stod stereon och spelade The Shins.

...

Ett dygn senare. Jag och M hade just varit på bio och kollat på "Australia". Kände att jag var tvungen att skingra tankarna lite. När vi kom ut ifrån bion hade jag tre missade samtal, och utan att titta efter visste jag precis vad det gällde. I samma ögonblick som jag tittade på telefonen ringde min mamma igen och bekräftade det jag befarat och hoppats på samma gång: Min fina, underbara morfar hade somnat in.
Just som vi börjat gå och M höll mig i handen så gick det förbi ett ungdomsgäng som på fyllan skrålade Sjösala vals. Jag vet inte, men det sammanträffandet var det konstigaste jag varit med om. Min morfar sjöng den nämligen väldigt ofta för mig om somrarna ute vid deras sommarstuga.

...

Jag kände en kille en gång. Han sköt sig i huvudet.
Hans bror hittade honom.

Jag befann mig på Don Det, Laos när jag fick beskedet av mitt x. Jag låg i en hängmatta utanför vår bungalow, drack beerlao och kedjerökte resten av dan. Trots att det var länge sedan jag kände honom kunde jag inte sluta tänka på hans familj som han lämnat efter sig. Också lyssnade på jag på den enda låt med Uffe jag hade på min mp3.

...

Shianouksville, Kambodja. Jag satt i M:s knä och drack rom och cola där utanför bungalown ett stenkast från vattenbrynet. Ur telefonen på bordet spelades Holiday in Cambodia. Vi hade precis kommit dit så vi spelade den där låten om och om igen. "När vi kommer hem gör vi barn" sa Martin. "Det gör vi", svarade jag. Men en väldigt svag och diffus tanke sa mig att det redan var gjort. Att det flyttat in en liten liten bebis i min mage två veckor tidigare.

...

Vi hade kommit hem från Asienresan och redan samma helg var det dags för en spelning med Thåström. Jag hade kissat ett plus på gravidstickan och var lite ledsen över att inte berätta det för någon. Tänkte att folk skulle undra varför jag inte drack öl.
Ölen glömdes bort och M stod bakom mig med armarna omkring mig, rädd för varenda en som kom förnära och skyddade min mage från deras armar och vi lyssnade när Thåström sjöng Men bara om min älskade väntar.


Jag stannar här. Resten är, som ni vet, historia. Kajsa föddes. Vi flyttade till hus och Vidar föddes. Jag lyssnar på samma musik idag som då.
Dock finns det en låt jag lyssnat sönder och samman på den senaste veckan. Den här. Magiskt bra.

Hela min spellista från min korta period som singel, festerna på Luntgatan och tiden ihop med M innan vi fick barn, hittar ni här: Mitt 2000-tal, del 2.

Och såklart har jag inte lyckats få ner alla låtar, för hallå, jag har lyssnat på så oändligt många låtar från grupper jag älskar och som väcker minnen, men jag varken vill eller kan dela med mig av hela mitt liv liksom.

Se så, nu tycker jag ni kan göra en sån här ni också!

2012-04-22

Men schyrra, bara EN grej?

Det finns ett par tre grejer, rent materiella, som jag tänker skulle göra mig lite, lite lyckligare. Och eftersom jag fyller år om rätt exakt tre månader, tänkte jag att jag slänger upp en liten önskelista här. Utifall nån ba: Åh, klart jag måste köpa Lisa en (svindyr) present liksom!

Min önskelista:

En Cargobike pga måste ha. Tänker smidigheten i att packa ner två ungar, en picknickkorg, en filt och badkläder och fräsa ner till sjön i sommar. Samt åka och handla och dumpa kassarna i lådan. Helst i förskott dårå så jag få tillfälle att nyttja den så länge som möjligt i sommar.

Ett rött kylskåp pga skitsnyggt och skulle bli möcket bra i vårt kök.

Tre rullar snyggtapet pga den alldeles uppenbara snyggheten.

Två biljetter till Roskilde. För hallå, har ni sett line-upen eller? Ett axplock: The Shins, Bon Iver, The Cure, Alison Crauss, Lars Winnerbäck och Bruce Spingsteen. *DÖR*

Men hej!

Åh, jag skulle skriva ett inlägg igår. Om ingenting alls egentligen, mest om hur gölliga ungar jag har. Hur Kajsa, när Vidar ska sova sin förmiddagsvil kramar honom, ger honom en puss och säger 'onatt Kajsas bjoj' (godnatt Kajsas bror) och att det är så fint att jag går av på mitten.
Om kvällspromenaden jag gick och om hur fint det är där nere vid sjön om kvällarna.
Men alltså, så loggade jag in och upptäckte Bloggers nya hittepå-design och tappade all lust jag någonsin haft på att blogga. Vad fan liksom? Rörigt, fult och funkar inte som det ska. Jag lyckades inte ens byta stycke. Nä vet ni vad, mobilblogg fick det bli. Mest bara för att meddela att jag lever och så. De där två utmaningarna jag har att svara på, och sista delen av Story of my life får vänta tills jag accepterat att utvecklingen går framåt även på bloggen och jag orkar öppna datorn och lära mig alla moderniteter där inne.
Hujedamej.


Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-19

Story of my life pt 2.

...

Jag hade just blivit tillsammans med Marcus. Jag 16, han 21. Det var fest vareviga helg med hemkört och passionssoda. Nationalteatern på stereon. Tipp med shotar, äckliga rödvinsfyllor och nya bekantskaper. Bekantskaper som skulle bli till innerlig vänskap. Resor till Perstorp och alltid nya roligheter på gång.
Jag, Baleo och Johan var alltid uppe till gryningen och lyssnade på Karenina och pratade om livet. Om drömmar och om kollektivet vi skulle bo i, om festivaler vi skulle åka på och resor som skulle resas.

...

Vi hade precis kommit ut till bilen. Jag skulle till skolan, han till jobbet.
Vi hörde motorcyklar närma sig och vi dröjde oss kvar en stund. Och upp på gårdsplanen kommer de, våra vänner som rest runt i Indien i över ett år och sen åkt hem där ifrån på deras Enfields.
Jag ringde och sjukskrev mig från skolan den dagen, och min kille gjorde detsamma.
Vi satt på ett Cheva-flak och hade frukostpicnick. När kaffet var slut gick vi på ölen. Vi satt där ute på flaket och lyssnade på Neil Young tills kylan tvingade oss att gå in och fler folk kom för att fira våra vänners hemkomst.
(Dagen efter fick jag ett meddelande om att mina två klasskamrater inte ville ha mig med i deras grupparbete pga oansvarig Jag gjorde mitt arbete själv och fick mvg. Dom fick G. HA HAHA HA)

...

Roskilde. Bakfull. Mina vänner tjatade att jag skulle med och se ett band. Du kan inte missa det här Lisa, sa dom. Du kommer älska det! Jag lät mig övertalas men satte mig längst bak vid gröna scenen, drack en ljummen Tuborg medan jag svettades ut gårdagens alkoholintag. Bandet drog i gång och jag kom på mig själv med att sitta där på marken och dansa. Jag trängde mig fram, bara allra, allra längst fram var gott nog. Det var Flogging Molly, bland de bästa liveband jag sett.

...

Vi åkte på festivalturné genom Europa ner till Slovenien med vår blå festivalbuss. Bildade konvojer med lastbilar och lyssnade på Convoj och sjöng så vi blev hesa.
En natt kom in på en gata full av neonljus överallt, vi hade hamnat i Redlight district i Amsterdam och kände oss hemskt malplacerade när vi åkte förbi alla små bordeller med vår buss.
Resan bestod av blandad kompott. Festivalhäng varvades med allvarligare grejer som att besöka Auschwitz och kolla in saltgruvorna i Polen.

...

En sommar senare, och ännu en festival i Tyskland efter en hel sommar ihop med min kille och festivalgänget. Jag kände mig sorgsen, tom och instängd. Jag kunde inte sätta finger på vad det var. Drömde märkliga drömmar. Pratade med en tysk hela natten lång medan våra bussgrannar spelade Iris om och om igen. Jag började inse vad det var jag kände. Jag hade beslut att fatta, kliv jag måste ta och mod att samla.

...

Vi var i Perstorp, på festivalfesten. Jag ringde min bästa vän H. Grät i förtvivlan, panik, lättnad och glädje. Skrek till henne att jag hade gjort det. Jag hade lämnat den finaste kille jag visste efter ett sex år långt förhållande. Jag sa 'jag kommer nu. Kommer till stan. Får jag vara med er? Lämna mig inte ensam, jag har inga andra. Snälla!' (För det var just det jag trodde, att jag genom att göra slut med Marcus per automatik sa upp bekantskapen med våra gemensamma vänner, som från början var hans. Brist på självkänsla och tron på mig som en ensam individ som faktiskt uppskattades även utan honom också. Fattar ni?)
Hon sa att hon saknat mig.
Nerifrån källaren hörde jag den låt som spelas otaliga gånger där i Perstorp, och jag reflekterade över hur klyschigt det var att jag fick höra den just då. Just idag är jag stark med Kenta.


Hela min spellista hittar ni här: Mitt 2000-tal, del 1.

2012-04-17

Story of my life, pt 1 - 90-tal.

Okej, nu så. Så här tänker jag: Små korta tillbakablickar som symboliserar vissa låtar. Det är många låtar och många minnen, så det blir bara ett litet urval. Såklart. Också kan ni klicka på hela min spellista med nostalgilåtar längst ner i inlägget. Om ni vill givetvis, men det vill ni.
Det blir ett inlägg för hela 90-talet, och två för 00-talet. Tror jag.


...

10 år. Vi hade precis fått en ny musiklärare, och efter att ha avskytt musiktimmen sedan vi fått stå ensamma framför musikläraren och sjungit Vem kan ro utan åror men darrig, falsk röst så fick vi nu börja sjunga bra låtar och musiken blev plötsligt kul igen. Efter skolan den dagen följde jag med min bästa kompis hem och vi berättade för hennes låtsasfarsa om vilken skitbra låt vi just lärt oss. Han gick in i vardagsrummet och rotade fram en vhs. Här, sa han, vi kopplar in videon på ditt rum Jessica så kan ni se filmen.
Det var Grease, den bästa film vi visste. Vi såg den tre gånger den dagen, och minst lika många dagen efter.

...

Det var sommaren 1994. Folk svettades och sa att det var den varmaste sommaren de kunde minnas. Jag själv njöt av ett sommarlov som spenderades på vårt sommarställe. Det var fotbolls-VM och jag var tokig i Tomas Brolin. Vi satt som klistrade framför vår lilla svartvita tv och tittade på varenda match Sverige spelade om det så var mitt på dagen och 30 grader varmt ute. Då vinklade pappa bara ut tv:n genom fönstret så vi kunde sitta i trädgården och titta. När vi tog det där bronset sprang vi ner till badet och slängde oss i sjön mitt i natten och gjorde varsin Brolin-snurr från bryggan, jag, pappa och min bror. Och såklart sjöng vi den här.

Det är mycket möjligt att jag romantiserar det här minnet något, egentligen ville jag kanske bara hänga på vinden och lyssna på Ace of Base, men det är i allafall ett fint minne, och ska jag nämna en favoritsommar i min barndom så blir det den här.

...

11 år. Jag hade just fått två nya kompisar. Cattis och Helena. Vi var dödligt kära i Take That och framförallt i Marky. Mark Owen med bröst och brynja som en frukostflinga. Vi tapetserade våra väggar, hängde i tidningsaffären nere på stan på jakt efter de senaste utländska skvallertidningarna. Hängde framför Mtv varje ledig minut och sprang fram så vi satt en decimeter framför tv:n så snart det visades en TT-video. Vi Föraktade East 17 för det skulle man, det var ju Take Thats ärkefiender. Egentligen älskade vi deras Stay another day.
När TT gick ut och berättade att de skulle splittras låste vi in oss på våra rum och grät floder och kunde inte alls begripa hur livet skulle bli nu.

...

Jag gick på buss 410 mot Svärtinge. Jag var 15 år och dödligt förälskad på väg till min första riktiga kille. Det var en miljon fjärilar där inne i min magen och jag kunde knappast tro att det var sant. Jag skulle hem till honom! Han jag sneglat efter på min kompis skola.

Jag ligger på hans säng i hans pojkrum medan han duschar. Jag lyssnar om och om igen på en låt från hans nyköpta skiva. Jag älskade den. Det var hårdrock, men jag älskade den ändå. Åtminstone låtsades jag göra det, för honom.
For as long as we're together than forever carry on..


Jag är hemma på mitt rum i Ektorp. Lamporna är släckta, alla sover men min stereo lyser blå. Ur högtalarna kommer smäktande ballader om krossade hjärtan. Jag genomgick, vad jag trodde, mitt livs sorg. I mitt 15-åriga huvud hade jag målat upp hela våra liv tillsammans. Men han hade dumpat mig.
Efter tre veckor.

...

Jag hade hittat min mammas gamla mörkgröna mockarock i klädkammaren. Kängor på fötterna och var på väg till Världens bar, cafeét i Västgötebacken där vi alltid sågs jag och mina vänner. Rökte marlboro lights, drack cola och spelade kort. I mina hörlurar gick låtar som Nån annan, Vacker död stad och Ingen neråtsång. Jag kände mig fri. Snart skulle jag på mitt livs första festival, Hultsfred, 16 år gammal.

Hela min 90-talslista hittar ni här: Mitt 90-tal.

Att klappa sig själv på axeln.

Äntligen är den här dagen slut, dagen som hela tiden varit en enda lång transportsträcka till just hit, när ungarna somnat och jag får en lugn stund över för mig själv. För ja, jag visste ju att jag skulle satsat pengar. Tio minuter efter att Kajsa somnat där runt sex-hugget imorse, just som jag börjat falla i slummer och dreglet precis börjat rinna längst mungipan, då börjar Vidar knorra och rossla för ett två minuter senare begära frukost.
Den där autopiloten man brukar ha, den som gör att allting går på rutin, som man gör utan att tänka. Den har liksom aldrig slagit in idag. Minsta lilla har jag fått lista av och sedan bockat av med en lättnadens suck. Klä på barn - check! Byta blöja - check! Laga mat - check! Fruktstund - check! Borsta tänderna - check! Osv...
Men efter fem koppar kaffe lyckades jag till och med med konststycket att klä på ungarna och gå ut en stund i solen. För ja, alla har gnällt och tjatat om snö och sånt där, men vi har haft sol och knallblå himmel mest hela dan. Imorse stämde det rätt illa med mitt humör och hade gladeligen bytt med nån som behövde solen lite mer.
Hur som helst, ibland måste jag erkänna att jag förtjänar en bragdmedalj. Eller okejrå, alla i samma situation som med noll (I tell you, NOLL! timmars sömn) ändå får vardagen att gå ihop. Eller för all del, en resa till solen, eller en godispåse eller en lyxmiddag eller en himla fotmassage. Sådetså!





Nattens klagosång.

Okej, såhär: Vi har haft ett par riktiga rövnätter här hemma ett tag nu. Vidar har hostat, vaknat, hostat och skrikit. Kajsa har vaknat och vägrat att somna om. Jag har hostat och M har bara hållts vaken av kaoset.
Igår åkte M iväg med jobbet för att inte komma hem förrens på onsdag igen. Om det kan vi väl säga att jag är sådär nöjd. Vi bråkade och kom igen. Jag fattar att det är en viktig grej för honom det där att vara med att avsluta hans första projekt som han startade upp. Nog om det. Men nu alltså, när jag hostat lungorna ur mig från cirka tolv nångång och Kajsa varit vaken sedan strax efter halv ett, då har jag god lust att beordra hem honom igen.
Istället får jag tacka Boxer å det ödmjukaste för att de släppt alla kanaler fria så vi plötsligt har ett enormt tv-utbud att zappa emellan. Men sömn alltså, vore fint det. Tycker mig börja ana att Kajsa är inne på samma bana där, men vi kan väl sätta en slant på att så snart hon somnat så kommer herr bebis, som ju faktiskt sovit hela natten, att vakna?

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-16

Utmaningen.

Jag har blivit utmanad av fina Fifi. Jag älskar att svara på frågor, så nu kör vi!
Så här funkar det:

– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.



1. Hur var du när du var liten?
Jag var nog rätt mycket om och kring mig. Ville alltid vara där saker och ting hände, livrädd att missa något roligt. Inte så att jag ville vara i centrum, att synas för mycket har jag nog alltid varit lite rädd för.
Vi pratade om det här när jag hade 'mina' tjejer här i fredags, att jag varit den där tjuriga typen. Medan andra gick hem och grät och var ledsna, gick jag och muttrade och sparkade grus, sen var allt bra. Det är nu, sen jag fick barn tror jag, som jag blivit ledsen. Eller mer känslig och mottaglig är kanske mer riktigt.

2. Vad stör du dig på hos dig själv?
Att jag fortfarande inte vet vad jag vill bli 'när jag blir stor'. Att jag har lång startstrecka och svårt att få in rutiner. Som det här med träningen dårå.

3. Vilket är ditt älsklingsplagg genom alla tider?
Tights! Guds gåva till oss tjockisar osv osv. Och klänningar!

4. Vilken TV-seriekaraktär vill du vara och varför?
Ehm, oj.. Pippi Långstrump? Nu gillar jag inte kapitalister, men en kappsäck med guldmynt skulle verkligen inte sitta fel. Faktiskt. Också är hon äventyrlig och tuff. Kan klättra på bergsväggar och göra luftballonger av sängar och såna saker.

5. Vilket beteende hos andra gör dig galen?
Inskrängdhet och snålhet.

6. Vilken är den finaste komplimangen du har fått?
Oj, jag vet faktiskt inte. Men att min snubbe sagt att han inte kan tänka sig någon bättre mamma och att han vill leva typ resten av sitt liv och sådär ihop med mig, känns rätt gött. Så kanske det då.

7. Vad gör dig generad?
När jag inser att jag pratat lite för högt, och andras blickar har riktats mot mig. (Händer tämligen ofta)

8. Vad är mod för dig?
Att stå upp för sin sak. Vara ärlig mot sig själv och andra, samt civilkurage.

9. Vad vill du lära dig?
Prata inför grupp utan att bli röd om kinderna. Och så vill jag lära mig fler språk.

10. Vad tycker anser du vara mest fel i samhället?
Att vi inte kommit längre med jämställdheten, att vården ser ut som den gör samt arbetsmarknaden. Diskrimineringen av minoritetsgrupper, allt ifrån svårigheterna att få ett jobb pga "fel" efternamn samt framkomligheten för handikappade.

11. Och vad kommer du att gnälla på om "dagens ungdom" när du är gammal och grå?
Förmodligen att de är lata och inte vet vad frisk luft är. Säkert också att de är respektlösa. "Så där sa man aldrig på min tid" osv osv.
Jag kommer nog bli gammal och bitter.

Och nu vill jag att följande damer svarar på mina frågor:

Dalkullan
Linxter
Mina kvadratmeter-Filippa
Mama Bear
Duktiga Tjejen
Tinalinatiny
Cattis
Bitter & ljuv
Miss Baglady
Bara Sara
Colombialiv

1. Om du bara fick äta en frukt resten av livet, vilken skulle du äta då?
2. Hårt och intensivt eller mjukt och innerligt? (Tolkningsfråga)
3. Vem, fiktiv eller verklig, död eller levande, skulle du vilja styrde Sverige? (Ja vi pratar person här, inte parti.)
4. Ditt drömyrke?
5. Vart drömmer du om att resa?
6. Vem skulle du helst vilja ha med dig på en öde ö? (Du får inte nämna en familjemedlem.)
7. Hur ser en perfekt dag ut för dig?
8. Vad irriterar du dig på hos andra människor?
9. Nämn fem bra egenskaper hos dig själv!
10. Vilken kändis skulle du vilja träffa, och vad skulle du säga till hen?
11. Vilken är din favoritfilm?

2012-04-15

Jag tänker aldrig be om ursäkt för mitt bloggande, men bara så att ni vet..

Om ni undrar varför jag är lite tyst inne på era bloggar, så beror det på det här:


Jag har alltid sagt att jag aldrig ska låta bloggandet bli ett stressmoment. Att jag ska göra det alldeles kravlöst och bara för att jag gillar det. Men när jag loggar in på Bloglovin och ser alla 437 olästa inlägg så känner jag stressen stiga och jag blir liksom blockerad och stänger ner sidan igen utan att läsa ett enda ett av era inlägg.
Jag tänker inte ens säga att jag ska läsa ikapp, för det hinner jag aldrig. Jag markerar nog alla inlägg som lästa också får vi se hur mycket jag läser ifatt. För faktum kvarstår, jag gillar ju er. Älskar att läsa om era ungar (ni som har) och hur ni haft era helger. Om ni ätit glass till middag eller om den där idioten i kassakön.
Men stressen. Aldrig låta bloggandet bli ett stressmoment, jag vägrar!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ser ni hon den där tomaten där borta?

Känslan när man står i kassan och ska dra kortet men inte minns sin snubbes kod. Med fem personer bakom, varav en med en skrikande bebis. När man ringer hem till sin kille och ska fråga om den förbannade koden, och den där förbannade killen (jaja, irritationen visste liksom inga gränser) inte svarar. När man ringer igen, men han svarar fortfarande inte.
Den känslan.
Lättnaden när kassörskan medlidsamt tittar på mitt rödmosiga nylle och säger att "vi kan ju ta det hela på hans personnummer, du behöver bara förfalska hans namnteckning", och blinkar lite så där finurligt åt mig.
Den lättnaden.

Sen satte jag mig i bilen och grät lite av genans. Och av tacksamhet.
Och ja, jag är förkyldast i universum, blir lätt gråtmild då. Eller om det är den förbannade pollen. Jag vet inte.
Ikväll ska jag i allafall äta B&J Vermonster. För att göra min onda hals mindre ond. Hade ni varit så här förkylda hade ni också gjort det, sådetså.

2012-04-11

I mitt huvud finns dem redan där, både orden och och låtarna..

Vad kul att ni verkar gilla idén på den där 'Story of my life'-grejen. Synd bara att jag blir aningen stressad på att få ihop en sån där lista, samt att min hjärna mest består av gröt pga för lite sömn, för mycket Instagramknarkande, snoriga barn, megatrökigt väder och jobb. Men kul och peppande med era kommentarer.
Jag påbörjade en lista med låtar från början av 90-talet, men raderade då jag insåg att jag nog får bunta ihop hela 90-talet i en enda lista och inlägg. Min musiksmak var inte så utbredd under den tiden nämligen.
Men det svåra är inte att hitta låtar, nej då, dem har jag i huvvet för jämnan på ett eller annat sätt. Det svåra är hur jag ska sätta mina tankar och minnen i pränt utan att bli allt för sentimental och utan att inlägget blir typ hundra meter långt.
Men det kommer, förr eller senare, det gör det.
Och Linxter, såklart ska du göra en du med! Det skulle vara skitkul att läsa. Och gör en du och du också vetja!

Konsten att ställa dumma frågor.

Man vet att ens nya arbetskamrat inte har barn när hen frågar om ens ungar (syftade främst på bebisen jag har) är söta?
Man ba: "Eh ja, jag råkar faktiskt ha de sötaste ungarna i världen. Ursäkta ödmjukheten."
Folk med egna ungar vet såna saker. Att ens egna ungar är söta(st). Dum fråga liksom.
Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-09

Story of my life.

Jag har lyssnat en del på P3 senaste tiden. Har ingen stereo inkopplad så det blir mest den lilla radion i köket som får agera sällskap om dagarna.
Jag vet inte vilka dagar, men vissa vardagkvällar är det olika musikredaktörer, mer eller mindre kända människor som själva får lägga upp spellistor som på ett eller annat sätt präglat deras liv. En 'story of my life' i musikform liksom.
Och varje gång jag hör alla de här musiklistorna så går jag igång och blir lite småtjurig över att jag aldrig någonsin kommer få sitta där i studion, berätta små anekdoter om mitt liv och spela musiken i berättelsen om mitt liv. Jag vill också!
Men så tänkte jag att om jag nu inte får göra det i radion, så skulle jag ju åtminstone kunna göra en här inne, på bloggen.
Jag tänkte mig ett inlägg för varje del. Typ första delen av 90-talet och en liten länkad spellista på Spotify till det, och ett inlägg för sista delen av 90-talet osv.
Inte superintressant för er kanske, men för mig, som ju är sentimentaliteten personifierad, är det kanske den bästa idé jag kläckt faktiskt.
Nu ska jag bara tänka, klura och knåpa lite så återkommer jag med låtar alltifrån 'När vi gräver guld i USA' till 'Carry on'.

2012-04-07

Men glad påsk då!

Jag har blivit lite besatt av Instagram, så när jag inte äter påskmat, godis, umgås med släkt och vänner eller klagar över att snön inte vill försvinna - så hänger jag där inne.
http://instagr.am/p/JHDZxkyEVs/

Glad påsk på er, fina ni! Käka nu ordentligt med fet mat och massa göttigt godis. Okej?

Ps. Här trodde jag alltså att bilden skulle komma upp direkt på bloggen, och inte genom en himla länk. Men så lätt ska man tydligen inte tro att saker och ting är. Nej. Och i galleriet, där det faktiskt finns en mapp som heter 'Instagram', där hamnar tydligen bara vissa bilder.
Ja, men nu slutar jag att tjata om Instagram. Får vara nog om det nu tycker jag.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-05

Day 5, Tiny.


Små, små russinfötter på en liten, liten bebis.

Jo, det här med Instagram, hjälp mig lite nu va..

Det är ju rätt rörigt det här med Instagram. Annars är jag bara precis koko. Kan mycket väl vara så. Men alltså, borde det inte komma upp någon lista över de senaste publicerade bilderna? Eller måste jag gå in på varje enskild person för att kolla om denna lagt upp någon ny bild?
Jag vill liksom ha ett flöde av de bilder som lagts upp sen jag var inloggad sist.
Fattar ni?
......

Nä hörni, vi glömmer det där jag skrev va? Bara gört!

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-04

Nu är jag med i gänget.

Världens bästa Fifi upplyste mig om att Instagram nu finns på Android. Woho, nu kör vi!

lisawal heter jag!

Katten musen tio tusen.

Det här med att vår katt heter Musen är inte helt lätt alla gånger. Som när min mamma ringde här om dagen och frågade vad jag gjorde, och jag svarade att "jag står på altanen och borstar Musen".
Ehum?
Eller som när vi var ute förut och vi såg en mus springa över vägen. "Titta Kajsa, ser du musen?" Varpå Kajsa vänder sig upp mot huset, tittar skeptiskt på mig och säger "Nä mamma, musen hemma!"
Stackars unge att bli förvirrad liksom.
Egentligen vore kanske ett namnbyte på sin plats, men har hon hetat Musen i 13 år, så tänker jag att hon kan få fortsätta med det hennes sista år i livet också.
Published with Blogger-droid v2.0.4

Day 4, Someone who makes you happy.

Tada!

Inte helt otippat, men de här två godingarna gör mig glad vareviga dag. Det finns förvisso inga andra på jorden som kan göra mig så trött, arg och utmattad heller, men det går inte en dag utan att jag gapskrattar åt deras upptåg.
Ungar alltså, världens lyckopiller!

Ps. I eran värld kommer kanske 3 efter 2. Men i min så hoppar man ibland över 3 och går direkt på 4. Som nu. För ärligt talat, jag fick ett brev från försäkringskassan igår, hur spännande är det att lägga upp en bild på liksom? Jag tänkte förvisso skriva några tjuriga rader om det hela, om att jag inte kunnat göra en ansökan inne på Mina sidor på över en vecka, så att jag var tvungen att fylla i ett himla papper. Så himla stenåldrigt. Men sen på kvällen ville Mina sidor samarbeta igen, min tjurighet gick över och jag tyckte att en bild på min post bara skulle vara väldigt trökig.

2012-04-03

Somliga dagar.

Det finns dagar då den där supermorsan träder i kraft. När jag kan steka pannkakor med en hand, på perfekt temperatur och utan att stå vid spisen veta när det är dax att vända dem.
När jag under samma pannkaksstekning sitter på golvet och leker med Vidar, dansar till "Mååsa mååsa" (Kajsas tolkning. Vet verkligen inte vad den heter, men den där brasilianska ni vet, med lite skakarumpatakter?) ihop med Kajsa som ju älskar låten. När jag lugnt och sansat tacklar alla 2-åringens små trots-utbrott. När jag sjunger 'Blinka lilla stjärna' lika inlevelsefullt gång efter gång när Lillen inte vill sova. När jag är en glad och älskvärd sambo. När jag trotsar regnet och drar på Kajsa full mundering för att låta henne få som hon vill och gå ut och leka trots att regnet står som spön i backen.
Det finns såna dagar, det gör det.
Men så finns det också dem där jag flyger upp som ett åskmoln om morgnarna och skriker "menförihelvete jag orkarintemer!" Efter att ha blivit väckt dels av en 2-åring vid tre och sedan väcks av bebisskrik och tvingas ta morgon ännu en gång innan klockan slagit 05.
När jag gormar, fräser, suckar och gnäller.
När pannakorna bränns vid bara för att jag varit fullt upptagen med att gnälla på Kajsa för att hon ritat ner hela kökssoffan. När jag efter en gång sjunger 'Blinka lilla stjärna' lika monotont som en döv.
När allt jag kan tänka på är sömn.
När jag stressat uträttar ärenden om förmiddagarna bara för att kunna hinna hem och sno åt mig en timmes sömn innan jag hämtar K på föris. När jag gång på gång försöker få Lillen att sova, när jag gråter för att det inte går och sedan, när han väl lyckats somna, inser att det bara är en halvtimme kvar innan det är dags att hämta hem modell stor. När jag med dunkande huvudvärk pga snor och trötthet får lägga alla planer på sömn åt sidan och gå upp och sätta på en balja kaffe istället. Och tvingas väcka den sovande bebisen för att hämta hem syrran.

Såna där hopplösa dagar man minns och tänker att det är dem som utgör ens vardag. Man tänker att okej, är det så här livet kommer se ut nu? Bara bistert och tröttsamt och en enda stor suck?

Men så hittar men en legogubbe och en liten liten tekanna från en dockservis i jackfickan på väg till förkolan, och man känner ett par värmande solstrålar mot sin trötta nuna och tvingar sig själv att le en smula. Tänker att äsch. Snart kommer nog en sån där supermorsadag igen.

Och förhoppningsvis så gör det det. Snart. För jag orkar liksom inte med mig själv när jag är en sån här trött och grinig jävla morsa.

Kohandel när den är som bäst.

Två påsar hembakade bullar mot tio pallkragar. Rätt så värt faktiskt.
För er som inte fattar HUR värt; En pallkrage köpes ny för cirka 250 spänn i blomsterhandeln.

Och när jag ändå var i bakartagen passade jag naturligtvis på att få plats med ett par påsar i vår frys också. Dumt vore det väl annars.
Win Win!
Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-02

2. Colour.


Ungarnas kläder. Mycket färg och mönster skare va!

1. Your reflection.

Vad jag reflekterar över? Att klockan är precis svintidigt. Man reflekterar nog inte över så mycket annat när man varit vaken sedan före fem nånting. Och att man är himla trött.
Så här kan ens spegelbild se ut då, med en blixt som med flit döljer det mesta av det trötta plytet. Med håret på ända och solsken i blick, och såntdär.

Fotoutmaning!

Jag hakar på och gör den här jag också. Får se hur det går.

2012-04-01

Men för all, del sov du bara..


Somliga har möjligheten att gå och ta en gubbvil när helst de behagar.
Inte jätteuppskattat när man blivit väckt i svinottan av samma "somliga", kommit över den värsta tröttheten och tänker att man lika gärna kan sätta igång med sina dagsplaner fortast möjligt.
Då ba: "Nä men gör er igen brådska för min del, jag tänker nog sova ett par, tre timmar nu."
Och så står man där och ba: "Jaha, men nu då?"
Published with Blogger-droid v2.0.4