2012-12-15

Dagen idag.

Kollar Musikhjälpen. Äter en dajm. Fötterna på bordet och njuter av lite av lugnet. En veckas sjukstuga tar på krafterna. Och psyket.
Ungarna är lämnade hos morfar och bonusmormor. Ikväll gomiddag och The Bronx.
Äntligen lite ljus i tillvaron.

2012-12-11

När två ord blir ett.

Kajsa gick omkring och var lite tjurig på sitt huvud häromdan. Tyckte det var alldeles ivägen när hon gick omkring med tvättkorgen över huvudet och inte fick ner den tillräckligt långt. Jo. Det finns många grejer att bli tjurig över om en är tre år och har Lotta på Bråkmakaregatan som andranamn. Tydligen.
Iallafall så när hon gick där och tjurade som mest och muttrade "dumma huvud " för sig själv rätt exakt så många gånger att det inte gick att räkna, och i ett tempo utan like. DummahuvuddummahuvudDUMMAHUVUDDUMMAHUVUD. Ungefär så tills hon kom av sig och sa dumhuvud. Varpå hon tittade upp som att innebörden av vad hon just sagt var glasklar.
"Va? Dum huvud. Dumhuvud! HAHAHA dumhuvud!"
Också skrattade hon tills hon nära på trillade baklänges.
Ungar och ord alltså. Och när de börjar exprimentera och förstå sammanhang. Så himla festligt. Sen kanske inte ordet i sig var så himla festligt men kul, det var det.

2012-12-07

Om tiden och såntdär.

Ni vet ju att jag har funderat rätt mycket över det där med tiden när hemmets två vuxna har varsin heltidstjänst (för min del till och med mer just nu). Hur tusan man ska hinna allting. Laga mat till exempel. Och äta den. Umgås, städa och titta på teve.
Men gissa vad jag har kommit fram till?
Att man gör det. Hinner alltså. På något konstigt sett så gör man det. Och vad det konstigaste av allt är, det är att man inte ens reflekterar över det. Dagarna liksom bara går, från den ena till den andra och innan du ens hunnit uppfatta att du tagit dig igenom veckans första dag så är det fredag igen. Alldeles utan att du kollapsat eller funderat kring hur du får det gå ihop.
Sen är det en annan femma att man inte hinner göra mycket mer än just det där: skjutsa ungar till föris, jobba, hämta ungar, laga middag, äta hopkoket, turbomysa i soffan innan  nattning av barn, diska, tvätta och förbereda morgondagen tills man äntligen får landa i soffan för serietittande.
Men det är väl just så det är. Livet. När man är mitt i det med småbarn, föräldramöten, jobb, vab och vardag.
Men nu. Fredag. För det får man ändå ge vardagen, att den alltid kommer med en fredag. Hallelujah för fredag!

Och en annan grej jag hann reflektera över förut: det är bara 3 veckor kvar till januari.
Bland det bästa jag visste när jag gick i skolan var att komma tillbaka efter jullovet och se att det stod vt. på schemat. Vårtermin. Rätt sida om året.
Tre veckor kvar!

2012-11-25

Om vad som är väsentligt här i världen..

Jag pratade med min farmor i telefon idag. Skulle tacka för pengarna som Kajsa fick av henne i present. Hon ba: "Förlåt för att det inte var några snygga pengar i kuvertet, men jag hann inte stryka dem.."
Jag ba: "Ursäkta men vad sa du? Stryka pengar? STRYKA PENGAR?"
Efter det handlade vårt samtal om vidden av att ge bort släta pengar.
Vi kan väl säga som så att jag inte nämnde att vi knappt stryker kläder här hemma.
Vidare sa hon att det var fint med måndag imorgon. Då är det nämligen Pingu kl 06:20 på teve. Ställer klockan tydligen. 86 bast i mars.

Min farmor alltså, kan vara den roligaste tanten som finns faktiskt.

2012-10-13

Lördagkväll.

Vi lägger tak här hemma. Går bra faktiskt. Inga svordomar eller sura miner. Det enda är väl att M kanske suckar något över min mycket långsamma borrteknik. Men alltså, vet ni hur jobbigt det är att borra i tak eller? Mycket, ska jag be att få tala om. Mjölksyran i armen. Eller så är jag bara svag och vek. Antagligen är det så.

Martin åkte just till affären och frågade om han inte skulle köpa lite godis. 'Bara lite?' Frågade han och tittade med hundögon. 'Nej' sa jag. 'NEJ!' På ett mycket barskt vis. Har inte ätit godis på en månad. Eller alltså, mörk 70% -ig men det räknas väl knappt som godis? Det är ju inte som sura colanappar eller schweizernöt direkt. Sura colanappar. *Dreglar*

2012-10-04

....

Jag packade min väska och sovsäck och åkte ner till Skåne där alla mina kompisar från alla håll och kanter samlats för årets upplaga av festivalfest. Precis som vi gör varje år.
Jag träffade vänner jag inte sett på två, tre år. Pratade sådär mundiarréigt och skrattade sådär bubbligt kluckande. Drack ett par Captain morgan för mycket. Hade det sådär fint man bara har med människor man älskar och känt i en halv evighet.
Men sen hände det något.
En person saknades. Det gick några timmar och vi tänker att han somnat någon annanstans än sin husvagn. Men i takt med att tiden gick och fler vaknade upp till ännu en festdag utan att han syndes till, ju mer oroliga blev vi. I synnerhet när vi fick höra ett den sista som såg honom såg honom gå rätt in i skogen. Full. I totalt bäckmörker.
Jag säger att vi blev oroliga. I själva verket kände jag honom inte så väl, eller ens alls. Jag hade bara träffat honom ett fåtal gånger. Men han är en av oss. Och en av oss är en bra. Man vet att det är minst ett gäng på festen som älskar, håller av och är nära vän med honom. Så ja, därför säger jag vi.

Polis tillkallades till platsen efter att flera av hans vänner letat runt omkring platsen vi befann oss. Det letades med hundar, med helikoptrar och värmekameror. Utan några framgångar.
Vi blev tillsagda att inte blanda oss in i sökandet pga svår terräng och dåligt väder.
Lördag blev till söndag och vi var tvungna att bege oss hemåt, var och en till sitt. Till barn, man, soffan och jobb som väntade. Alla med den där oron i kroppen.

Sen blev det idag. Måndag. Och genom länkningar på facebook, tidningar och sms så når det obegripliga oss. Magnus har hittats död.
D
Ö
D
På en fest där vi samlats för att ha roligt. Prata minnen och samla energi inför hösten och vintern. På en fest där alla vill en väl och där inget ont får hända. Där alla mer eller mindre känner alla. Död.
I tidningar står att läsa att man hittade honom nära gården där festen hölls.
Vad som gnager mig allra mest i det här alldeles ofattbara hemska är: HUR NÄRA?
Kunde vi ha hittat honom om vi fått hjälpa till i sökandet?

...

Jag skrev alltså det här i måndags. Var tvungen att ventilera mig men kunde inte bestämma mig för om jag ville publicera eller ej. Ville få ner mina tankar i ord och inte bara älta det hela om och om igen med M.
Nu vet jag följande:
Magnus hittades 125 meter ifrån festplatsen. 125 jävla meter. Flera vänner och poliser hade gått förbi platsen flertalet gånger utan att hitta honom. Han hade gått ner sig i ett kärr där i den kalla mörka natten.
Polisen hade tvingats bära torrdräkt och flytplatta för att bärga kroppen.

Det finns inte riktigt några ord att avsluta det här inlägget på något vettigt sätt.
Jag vill nog mest bara säga till alla hans vänner och familj att jag tänker på dem. Att Magnus måste ha varit en alldeles hyvens människa, annars hade det där festivalgänget aldrig fört oss samman.


2012-09-26

Bloggens vara eller inte vara.

Nä hörrni. Den här bloggen, det går inte så bra med den. Tyvärr. Vet liksom inte alls vad jag ska skriva om? Och bilder, det får ni ju se tillräckligt av på instagram där jag ju hänger, ehum, en del. Kanske är det det där instagrammandet som fått mig att blogga mindre? Snabba uppdateringar med bild känns liksom lite mer nu, fast jag saknar bloggandet, det gör jag. Bara låta tankarna skena och sätta ner dem på pränt. För det ändamålet känns bloggen som det enda rätta. Men att hitta tillbaka? Känns svårt. Jag tycks inte direkt vara ensam om den här bloggtorkan, uppdateringarna på min länklista uppdateras oroväckande lite.

I övrigt passar jag på att njuta av att komma hem till ett välstädat hem och lagad mat några dagar i veckan, om en månad kliver vi rätt in i verkligheten med två heltidsjobb och två ongar på förskolan. Försöker få i ordning så mycket som möjligt av det här som vi kallar hemmet med nya väggar och tak i vardagsrummet och väggrenovering i samtliga, vilket i det här fallet är två, sovrum. Men som vanligt strandar projekten av. Är det inte vakna ungar så är det nya avsintt SoA eller som mest, enormt behov av att se Six feet under. Men sakta men säkert börjar det förvandlas till något som vi står för, något som är vårt.

Ja. Det var väl allt för nu.

2012-09-09

Funderingar såhär en söndagkväll:

Varför jag just knappat hem en bokbeställning när jag har rätt så exakt 18 olästa i bokhyllan?

Vad en köper i 1-årspresent till en onge som har en syrra som nästan har precis allt redan?

Hur vi tänkte när vi bestämde att vi imorgon ska börja med lchf. Inget mera socker i någon form. Hallå liksom? Men ost. Ost är gott osv. (Och nej, inte som en livsstil men som en rivstart för ett hälsosammare liv med betydligt mindre socker och kolhydrater)

Detta med att bägge ungarna somnade 18:15 utan minsta protester, ska det bli en vana? *Hoppas*

Att den där ovan nämna ettåringen blir just det, ETT ÅR om exakt en vecka. Är det ens möjligt? För ett år sedan kånkade jag omkring här hemma och var i upplösningstillstånd över att vara omringad av hantverkare som renoverade badrum och trodde aldrig i världen att den där kickboxarn i magen skulle få för sig att komma ut. Men det gjorde han ju alltså. Phjew.

Om en nu promt ska hålla på att envisas med att från imorgon inte längre äta godis, borde en då inte passa på att vräka i sig en påse smågodis till söndagsfilmen?

Och den där söndagsfilmen. We need to talk about Kevin, baserad på romanen av Lionel Shriver som jag ju gillar mycket. Är det en så himla bra idé att se den då? En blir ju alltid besviken, det vet ju alla.
Hur som helst, perfekt mot söndagsångesten kan jag tro.

2012-09-02

Dagens tips.




Om ni nån gång känner er lite trötta på jobbet och tänker ungefär såhär: 'fan helvetes jävla skitjobb JAGVILLINTE', skaffa er då en unge, gärna mitt uppe i värsta sortens 3-årstrots, så ska ni se att ni genast kommer på andra tankar.

Ps. Alla dom där håhå-anden och 'vänta du bara, det är bara början..' undanbedes vänligt men bestämt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-08-31

Jo men det var ju bra jobbat

Den där lilla ungen här hemma som snart blir ett, han har hållt oss vakna lite de senaste nätterna. Täppt näsa. Tänder på G. Hosta. Ja ni vet. Den där kombon som bara är för eländig.
Ikväll är jag själv hemma och hade laddat med godis. Sett frem emot en ensam kväll i lugn och ro.
Men alltså det här med att lägga två barn för natten när en är alldeles själv, kan ibland vara lite klurigt.
Som nu ikväll dårå.
Jag började med Vidar. Gav honom välling, sjöng lite och läste lite tillsammans alla tre här i soffan. La honom. Väntade. Gick in och läste för Kajsa. Släckte och låg kvar i väntan på att hon skulle somna.
Och då ba: Brääk.
Vidar ville inte alls sova. Men Kajsa låg än så länge oberörd, men jag visste att hon ännu inte somnat.
Alltså, skulle jag gå jag upp så visste jag med hundra procent säkerhet att hon skulle komma uppfarande hon också. Med håret på ändå och proklamera att hon minsann skulle vara vaken hon också. Visste det. Vi kan det här cirkusen nu.
Så jag låg kvar. Lät honom skrika lite där inne. Tänkte att ingen unge har dött av att få skrika lite osv.
Tills han bara tystnade. Bara sådär. Mitt i ett skrik. Och jag ba: Men vad hände nu då? Får han ingen luft? HAR HAN DÖTT? Visst har man väl hört om barn som skrikit ihjäl sig, eller? Och psd hos 1-åringar? Jodå, det har jag fan också hört talas om.
Och så låg jag där och pepprade mig själv med idiotiska grejer. Idiotiska för att 1: Han hade skrikit kanske tre minuter. 2. Vetskapen om att han var gigantus enormus trött efter sömnlösa nätter.
Men ändå. Så okej, massa konstiga tankar om varför han plötsligt blev alldeles knäpptyst.
Tillslut smög jag mig upp. Och DÄR. Just som jag kom till dörren så ba: Mamma vart ska du? Du ska läsa saga för Kajsa!
När jag hyshade och sa att jag bara skulle titta till Vidar så kom det där ursinnesvrålet om att DU SKA LÄSA EN SAAAGAAA FÖR KAAJSAA!
Och ja. Ni kan själva räkna ut vad som hände va?
Brääk brääk inifrån Vidar. Han var ju inte död. Hade bara somnat pga jättetrött, för att sedan bli väckt av sin syrra som blev störd av mig för att jag skulle.. ehm ja.

Och jag ba: JAG VILL BARA HA DEN DÄR JÄVLA GODISSKÅLEN. DET ÄR ALLT JAG BEGÄR, HÖR NI DET?

Eller nä.
...

Och nu när ungarna sover, Greys anatomy laddat på datan och godisskålen framplockad, då ba: Nähe jaha, inga smaklökar. Tack liksom.

#fail



2012-08-28

Om stordåden.

När jag fyllde 26 fick jag en tjusig symaskin av Martin och hans föräldrar. Skulle uträtta stordåd var tanken. Åtminstone skulle jag vara den som minsann klädde min unge i fräcka hemsydda kläder. När väl den där ungen kom så drog jag ner mina ambitioner till att jag åtminstone skulle sy mina egna gardiner. Det vore liksom det minsta jag kunde göra nu när jag fått en sån fin maskin och allt. Men alltså, det blev ju inte en enda gardinlängd sydd. Faktum är att jag till och med köpte gardiner, klippte av och hängde upp dem utan att jag ens orkade mig ner i källaren för att hämta upp symaskinen och fålla upp dem. Men nu. NU! Kolla in va:


Efter en startstrecka på en sisådär fyra år så har jag dammat av maskinen och på mindre än en vecka sytt tre par brallor (var av ett par där koptikoprarna (helikoptrar på Kajsaspråk) sitter uppochner. Men vaffan) och två mössor. Och utan att överdriva så kan jag säga att det är bland det bästa jag gjort. Att plocka fram den, leta reda på mönster och börjat sy. För maken till tillfredsställande hobby! Avkopplande och inte minst så blir en sjukt nöjd när det visar sig att en just sytt inte bara ett par byxor som faktiskt ser ut som byxor, utan att ungarna faktiskt också kan ha dem. Och visst är det väl bra typiskt, lagom tills jag börjat bete mig som en tvättäkta hemmafru som skjutsar barn till föris, bakar frukostbullar, nattjästa limpor, syr kläder, och lagar långkok, allt till ljuva toner av skratt och glada tillrop medan jag tålmodigt trampar runt på utspillda pärlor och klibbande spagettistrån - ja då är det snart dags för mig att börja jobba igen.

2012-08-23

Eller bara några extra bilnycklar?

Ni vet när man låtit ens kille ta över bilkörandet för att man själv skulle in i en affär och denne kille sedan stoppat på sig både sin och din bilnyckel och dragit till jobbet.
Och när man bökat på två ungar kläderna för att åka på inskolning på föris och sedan står där och stilla undrar om man inte har lite magiska krafter trots allt. Krafter som gör att den där jävla bilen hoppade igång av sig själv. Eller att man åtminstone vore Mcyver och kunde starta den med en bit silvertejp eller vad fan som helst. Eller att man bara varit en simpel inbrottstjuv så man kunde trixa igång motorn med en hårnål. Men såfan heller.
Så här sitter jag alltså nu efter hysteriskt utbrott där jag använt både kuk och fitta i ett samtal med M. Efter att ha ringt förskolan (utan att ha använt kuk och fitta) och sagt att vi kommer en timme senare, att M bara måste åka från jobbet och lämna bilnyckeln först.

Uselhheten och klantigheten jag känner nu?
Rätt stor faktiskt.

Note to self: Be M om ursäkt för att jag slängde mig med massa fula i örat på honom och i största allmänhet betedde mig ytterst labilt.
Published with Blogger-droid v2.0.4

Ni vet, 30-årspresenter kräver ju att vara ute i god tid..

Min drömhus är till salu. Huset som jag gått förbi flera gånger i veckan och fantiserat om de senaste 13 åren. Tänkte att eftersom jag faktiskt fyller tretti om ett år. Om någon skulle vilja ge mig en spektakulär present eller så. Det finns plats till er också, så den som känner sig manad får hälsa på så ofta den vill. Lovar också att bjucka på rykande färskt frukostbröd varje morgon. Ska vi säga så? En liten slant till lite renovering kanske inte vore att be om för mycket heller?
Okej. Det var allt.

2012-08-17

Ja, de små barnen..

Ni som följer mig på instagram vet att jag hade en liten incident med dammsugaren strax innan jag skulle få besök där dammsugarpåsen var full och vi inte hade några nya.
När jag hade stått där och gröpt ur hela den fulla påsen för att återvinna den, jamen då går den ju liksom sönder. Naturligtvis.
Jag var måttligt road och mycket stressad när jag lämnade det skitiga golvet åt sitt öde och hoppade in i duschen.
När jag klivit ut därifrån så hörde jag just ingenting. Vilket alla som har småbarn vet är ett jävla fel. Jag ropade på Kajsa och hon svarade: 'Nej mamma NEEJ, KOM INTE IN!' (Säga vad man vill om ungar, men deras känsla för när det är dags att ligga lite lågt är inte jättebra)
Och jag ba: 'Nähej nä, men jag stannar väl kvar här då..'
Eller nä. Såklart inte. Jag stegade in på hennes rum och där såg jag henne trycka ut en halv schampoflaska i huvudet på Vidar som satt på golvet och flinade.
Alltså jag missade helt när hon var inne och norpade flaskan i duschen. Snabb som en liten vessla är hon när det är hyss på gång.
Och mitt i allt kaos, när jag halvnaken tvättade av Vidar allt shampo och gnodde upp allt överflöd från mattan (vet ni hur mycket shampo det är i en halvfull flaska?) så ringde det såklart på dörren.

Jomenvisst.

#brastartpådagen

2012-08-15

Hörrö, skulle inte du träna?

Okej, exakt hur bra var det för självkänslan att inatagramma en bild på tre inbokade träningspass i veckan med texten "med vardagen kommer också träningen!"?
Inte vidare värst faktiskt.
Exakt hur många av de passen jag har tränat?
Rätt så exakt noll.
Om jag kommer träna det inbokade spinningpasset ikväll?
Mest troligt inte.
Varför?
Det råkade bli sommar just den här jävla veckan när vår vardag drog igång så jag njuter av den på eftermiddagarna/kvällarna, när ordningen är återställd (återställd = när M kommer hem) istället. (Ja, på dagarna också såklart, men ja, ni fattar.) Badar, käkar glass och grillar och sånt ni vet. Lite så jag jobbar.

I övrigt: hemskt svårt att dra igång bloggandet igen. Fast jag vill. Ju mer sällan jag bloggar desto svårare blir det att komma på inlägg har jag märkt. Mkt märkligt.
Igår bytte jag header som en hjälp på traven. Alldeles själv.
Eller nu ljög jag. Med rätt mycket hjälp från Martin, men ändå. Om tio år eller så kanske jag lyckas knåpa ihop en alldeles egen.
Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-08-09

Gråa dagar skyndar aldrig på.

Jag har tänkt skriva så mycket, så många gånger. Men det har aldrig blivit av. Har tänkt skriva om alla fina kvällar i stan jag hunnit med den här sommaren. Om vinet vi druckit, om ungarnas upptåg, böckerna jag läst och filmerna vi sett och om det lilla torpet utan vare sig el eller vatten som vi varit i en del. Om Kajsa som har blivit badtokig och vill bada alltid och jämt, trots storm och regn.
Men nej.
Jag har tänkt skriva om den begynnande höstångesten. Om vemodet, det gråa och om regnet som pissar över oss mest hela tiden. Om att jag inte håller med alla som säger att semester tär på förhållandet och att det ska bli skönt att återgå till "det normala" och alla jävla rutiner. Jag tycker inte det. Jag har älskar varje dag med lata morgnar, sovmorgon när en känner sig lite trött och intervallpassen innan frukost. Älskat planlösa dagar och de dagar vi fart runt.
Tiden. Jag har älskat den.
Jag är inte redo för hösten och heltidsjobb och stressiga morgnar och hämtningar från föris och mörka kvällar som egentligen är eftermiddagar. Inte det minsta redo faktiskt. Nu ska jag inte gräma mig över sånt där. Det är bara samma gamla visa varje år och jag är rätt bitter över att jag aldrig någonsin tycks komma över det här svårmodet som infinner sig i augusti varje år. Att inte jag, liksom de flesta andra tycks göra, se fram emot ruggiga kvällar med tända ljus och mörkajävlastressigavardagkvällar som kommer äta upp en och förgöra en innan april ens är i närheten. Fyfan.

Men. Kajsa har lärt sig ett nytt ord. Knasig. Problemet är bara att hon inte uttalar det knasig utan nazi. "Haha pappa är nazi!" kan det låta här hemma. Och det är fan så roligt att jag kissar på mig. Ja, en får glädjas åt det lilla osv..

2012-07-17

Sedan sist.

Hallå hej och sånt! Vet ni vart jag har varit sedan sist?
På Roskilde!
Joho då, det är faktiskt sant. Jag och min snubbe var impulsiva och ba: Vafan, vi drar!
Och så fyllde vi bilen med fler spontanisar och drog ner till Danmark tidigt en torsdags morgon med peppen på högsta volym.
På lördagen, när vi stod tillsammans med alla festivalens besökare framför oranga scenen och lyssnade på Bruce upplevde jag en sån där euforisk lycka av sällan skådat slag. När han sjöng Because the night och jag stod där med alla världsbästa festivalpolare och drack surt vin ur tetra och dansade som aldrig förr - då ville jag att natten aldrig skulle ta slut. Eller till allsången till The river. Men den tog ju slut. Och tur var väl kanske det. För det märktes att det var fem år sedan sist jag festivalade. Tre dagar räcker nu mera gott och väl. Men energin det gav. Allt det fina underbara fria. Jag älskade det!

Och vet ni, vet ni mer då?
Igår sprang jag efter schemats alla regler in i andra veckan av programmet. (TACK Katta för inspirationen!)
En kan ju såklart undra varför jag i allsin dar sysslar med tortyr och bestämde mig för att dra igång den här löpargrejen dagen efter Roskilde, men äsch, bättre att gå ut hårt, tänkte jag och avslutade löprundan med en halv påse ostbågar.
Och när jag tagit mig igenom det här och på riktigt gett löpandet en chans och avgjort om det är något för mig eller inte, då ska jag banne mej unna mä ett par tjusiga riktiga löpardojjor. Och bara tanken på det gör mig sjukt taggad på det här.
Run idiot, run!
Och apropå löpning, vad är era bästa pepplåtar? Min springlista på Spotify är rätt torftlig, så jag behöver tips!

Instagrammat:

2012-06-30

Musikglädje.

Det här gör mig så jävla lycklig:



Och om en vecka får jag se dem, yej!

2012-06-28

Om alla beslut man tvingas fatta.

Jag har precis varit och lämnat Kajsa på henne sista dag på förskolan. Och jag har ju svurit över den där förskolan, men så idag gick jag därifrån med en klump i magen. Gör vi verkligen rätt nu som låter henne byta till en annan förskola till hösten? Jag menar, hon lägger inte märke till den precis svintråkiga gården de leker på när de är ute som endast består av ett par gungor och en sandlåda. Men vi gör.
Hon reflekterar inte över att den pedagog som jobbar mest aldrig drar på smilbanden eller bemödar sig med ett hej. Men vi gör.
Hon bryr sig inte om att vi aldrig någonsin blir välkomnade i dörren när vi kommer. Men vi gör. Inte heller tycker hon det är något konstigt med att ingen någonsin frågar hur hennes helg har varit, vad hon gjort och så. (Åtminstone inte när vi är med) Men vi gör.
Men så den här veckan har det börjat en ängel (en sommarvikarie) som kommer samtidigt som oss i bilen, gör oss sällskap in på avdelningen, småpratar och berättar lite om sig själv. Bemödar sig med att berätta hur Kajsa har ätit utan att jag frågat. Som tar sig tid att vara intresserad av barnen på avdelningen.
Gud. Jag tror jag älskar henne en smula faktiskt.
Och Ellen och Melvin då, hennes kompisar hon tjatar om jämt. Kommer aldrig mer få träffa.
Igår berättade ängeln att det första Kajsa lagt märke till när hon kom in på avdelningen var att de tagit ner hennes foto med födelsedatum på. 'Kajsa borta!' hade hon sagt och pekat. Älskade unge.
Jag vet ju att barn glömmer och går vidare. Att de vänjer sig och anpassar sig. Hon kommer få nya bästadagiskompisar. Kommer skutta in och stänga grinden efter oss när vi går dit. Hon kommer kladda sina små händer på papper, rita träd med yviga gester och personalen kommer skriva dit hennes namn och datum även på det nya stället. Jag vet det.
Men ändå: Helvete vad svårt det är att vara vuxen och tvingas fatta viktiga (och riktiga) beslut.

Fast nästa vecka, när vi har långledigt och galet roliga saker framför oss. Då kommer det vara rätt festligt att vara vuxen trots allt.

2012-06-24

Efter cirka femton liter jordgubbar...

Sällan har soffan varit så skön som när man kommer hem ifrån en campighelg i skärgården. Efter att ha spelat Gin Rummy (kortspelet som aldrig tar slut) långt in på småtimmarna och ett gäng kids som inte varit jättesugna på att sova om kvällarna pga uppspelta, så är en inte jättepigg nu faktiskt. I alla fall. Midsommar alltså, en sån himla mycket roligare grej att fira när en har ungar. Just sayin'. Eller alltså, det beror ju såklart på ens referenser, men jag för min del har mest firat midsommar genom att dricka större mängder alkohol från sillunchen där nånstans. Nu ba: Äta sill, dansa Små grodorna runt midsommarstång, äta jordgubbar med grädde, gå tipspromenad, köpa lite lotter, fiska lite fiskdamm. Såna saker.

2012-06-16

Idag..

för exakt ett år sedan fick vi nycklarna till vårat alldeles egna hus. Vi har väl i sanningens namn otaliga gånger suckat över hur långsamt allt går med renoveringen och klagat över att vi aldrig någonsin kommer bli färdiga här hemma. Men ändå, när en tänker efter och ser till våra förutsättningar (dvs först jättegravid, sen en nyföding, samt en ekonomisk aspekt. För herre je vad det kostar att renovera!) så har vi ju ändå hunnit en del. Fått ett helt nytt badrum till exempel. Rivit väggar, rivit fönster, satt upp nya väggar och fönster och renoverat trägolv och väggar i matplatsen. En får väl vara nöjd för det lilla. Jag menar, vi har ändå bott och levt här under tiden. Med två ungar som alltid kommit i första hand.

(Obs! Ignorera gärna det faktum att lampan som hänger på första bilden är en svindyr gammal skapelse från Ikea som idag är mkt eftertraktad. Den hamnade nämligen på tippen. Frågor på det? Okej. Bra!)

Och idag för exakt nio månader sedan föddes vår lille sockerbit. Om tre månader fyller han ett. Galet. Och om en vecka går vi mot mörkare tider. Hej o hå vad tiden går osv..



2012-06-13

Om att prata med osynliga.

Det här med att Kajsa pratar med osynliga människor som bara hon ser, vet inte hur jag ska tackla det riktigt.
Härom morgonen under frukosten sträckte hon fram handen i en stoppgest och sa 'stanna där!' sedan ville hon fortsätta äta frukosten i mitt knä eftersom hon blev lite rädd. Det är alltid mot hallen hon pratar också. Hallen eller köket. Jag har frågat vem hon pratar med men får bara diffusa svar.
Ena stunden känns det sjukt obehagligt, medan i andra tänker jag att det är sånt små barn gör. Låtsaskompisar och sånt har man ju hört talas om ju. Men ändå. Kan inte släppa det faktum att kvinnan som bodde här innan oss gick bort i påskas. Det, och att det ju sägs att barn är mer mottagliga för övernaturliga grejer än vuxna.
Säkert är jag bara larvig. Jag försöker intala mig det åtminstone...
Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-06-01

Det här med barn va..

Vi var på vårdcentralen idag, och i hallen på väg ut till bilen så började Kajsa tjata om att ta med sig sin lilla burk med fingerdockor. "Herrejävlagud vi kommer aldrig iväg!" skrek jag inombords, men suckade och sa att "ja, ja, gå in och hämta den då." Tänkte att då har hon ju åtminstone nåt att sysselsätta sig med där inne.
Och väl där dårå, när vi ropades upp av doktorn, spatserade ungen fram och sa käckt: "Hej hej kompis!" Och aldrig förr har jag väl sett en doktor le så muntert.
Men i alla fall..
Sen då, väl inne i skötrummet och jag satt med Vidar i knät på britsen och doktorn framför datorn så rotade ungen fram den där burken med vad jag trodde var fingerdockor. Men alltså, det var det ju inte. Upp ur burken plockade hon en (använd) strumpa, en halvt uppäten rostis-smörgås, ett halsband och ett värmeljus(!).
"Åh! titta mamma, en popupp-smörgås! Mmm. Titta kolla mamma strumpa, BLÄ! Luktar BAAJS!"

Eh He Hehe He Ehm.

En ville ju gärna dö där en smula. Samtidigt: Tur att det inte var använda typ trosor. Och det där med att det luktar bajs om strumpor, det skyller jag enbart på han den där jag bor med. Det är han som lärt´na.

Annars kände jag att det var lite svårt att förklara varför en 2,5-åring leker med en gammal rostismacka och ett värmeljus..?

2012-05-29

Och somliga dagar..

Den där inte så längre lilla bebisen vi har här hemma lider tandsprickning, feber och hosta. Samt ett stort missnöje över att inte kunna krypa eller stå/gå själv än. Med andra ord är det i allra högsta grad en riktig liten gnällpetter vi haft här hemma de två senaste dagarna. Allra helst vill han stå, stå, stå mest hela tiden, men eftersom han inte fixar det själv riktigt så får vi liksom stå, stå, stå med honom. När vi inte gör det så skriker han. Dels av ilska och av att han kommer ihåg hur ont han har i munnen. Och om vi får sova? Eh. Nej. Eller alltså, vissa får ju. Men jag inkluderas inte de där vissa. Inatt till exempel, knorrades det över ont i munnen, borttappad napp (för det är tydligen lätt att glömma bort att man faktiskt fixar att leta rätt på nappen och stoppa in den själv..), allmänt febereländig och hostig från bebisen sida. Å andra sidan så började ett larm varna för något. Typ PIP - tystnad. PIP - tystnad. Med 20 minuters mellanrum.
Det kan hända att jag efter att ha sprungit upp och ner cirka tio gånger innombords gormade något i stil med att  det ska bli så förbannat skönt att jobba natt inatt och komma bort ifrån det här dårhuset, där får en åtminstone sova ordentligt!
Och eftersom att jag
1. Tycker att det förbannat orättvist att M sover sjukt djupt och inte vaknat under hela nattens kaos och
2. Jag tyckte att han kanske möjligen kunde gå upp och ta reda på vad fan det var för larm som pep så körde jag en armbåde i sidan på honom. Inte mer än rätt tycker jag. Jag inser i detta nu hur naiv jag är, att det endast rör sig om ett fult spel det här med att låtsas sova stenhårt om nätterna. Bra taktik alltså, synd bara att jag genomskådat den och hädan efter också tänker sova räv jag också.
HA.
Alla fall... Dagen idag är alltså inte jättemycket att hänga i granen. Eller björken heller för den delen. Jag är trött. Sådär självömkligt trött att jag gråter och tycker synd om mig själv, ni vet. Till exempel så grät jag nyss lite över att min bästis sitter på flyget på väg till USA för att hänga där i en månad. Och alltså, jag grät ju inte av missunnsamhet eller så. Men kanske lite av avund? För att jag liksom kände att jag bara ville släppa allt och också stå där på Arlanda med det där förväntansfulla pirret i magen och äventyr som väntar. Istället försöker jag med ögon i kors av trötthet få den där lilla herrn nöjd genom att med krokig rygg låta honom gå på mina fötter. Han blir så glad då. Tror att han kommit på konsten att gå själv. Samtidigt som jag förbannar oss för att vi slängde den där lära-gåstolen eftersom Kajsa avskydde den.
Dessutom smakade kaffet bränt nyss som jag gjort. Det sista kaffet i burken.
Och jaja. Jag vet att jag låter bitter och allt såntdär. Men vissa dagar bara är sådana. Sämre. En kan väl inte vara på topp jämt osv..

2012-05-27

Vissa dagar alltså..

Det är dagar som den här - när man kliver av ett nattpass utvilad och glad, lämnar en blomma hos sin fina mamma och kommer hem till ett uppdukat brunchbord med liljekonvaljer i vas, när man åker hem till svärisarna och inser att ens unge blivit ett blötdjur av rang och vattentemperaturen visar på strax över 20 grader, när man dricker ett glas rosé och vet att sommaren knappt har börjat - det är såna dagar det är förbannat göttigt att leva.

2012-05-22

Note to self:

Säg aldrig att ni efter föris ska gå och se om ni KANSKE kan se en elefant eller två vid cirkustältet. Det där KANSKE är liksom lika med SKA för en 2,5-åring. Och jag vet ju det. Vet det så väl. Men ändå. Man kan liksom inte låta bli att peppa henne lite. Förväntasfullheten liksom, den är ju så härlig. Men besvikelsen när man inte får se nån himla elefant utan bara massa tråkiga cirkustält. Den besvikelsen!
Så satt hon där surmulen och dan i vagnen utan att det ens gick att muta med päron medan vi snällt fick traska hela jävla vägen hem igen. Med skoskav dessutom. Skoskav och tjuriga ungar kan vara sämsta kombon faktiskt.
Tyckte så synd om henne (och mig) att jag var tvungen att kompensera det hela med en jordgubb & rabarberpaj när vi kom hem.
Fantastisk morsa det här som jobbar med att trösta sina ungar (sig själv) med socker. Ehum.









Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-05-18

Den desperata moderns bekännelse.

Vi var på Ikea idag. Glada i hågen satte vi oss i bilen efter att ha hittat allt vi skulle ha utan några missöden eller raseri/trotsutbrott. Men just som vi skulle backa ut från parkeringen så frågar Kajsa efter hennes hund. Hundkräket. Skinky. Vovvov. Han ni vet som hängt med från hennes första dag i livet. Borta.
Alltså herregud, den svetten och paniken!
In igen och fråga i kundtjänst. Ingen svart hund med vita prickar, 'men kom igen imorgon om vi får in den ikväll.'
Vi kan inte vänta till ikväll, måste ha den nu. Bums. Såg en förtvivlad gråtande Kajsa framför mig. Sömnlösa nätter. Herregud måste hitta honom!
Sprang igenom hela det stora möbelvaruhuset, frågade i varenda station, men fick samma svar. Ingen hund.
Men så kom jag till barnavdelningen. Letade under sängar, i hyllor, i rutschkanor. Ingen Stinky stod att finna.
Men som av en händelse ställde jag mig i ett hörn för att fundera ut mitt nästa drag. Fråga på restaurangen kanske? Men precis när jag skulle gå så kikar jag ner i en av alla kundvagnar, och där! Där låg han alldeles nedklämd mellan kaffekoppar, påslakan och andra prycklar. I NÅGON ANNANS HIMLA KUNDVAGN!
Och här ska ni veta att jag väntade. Det gjorde jag faktiskt. Tänkte att vagnens ägare skulle komma så jag fick bekräftat att det verkligen var Kajsas lilla Stinky som de hittat och kanske tänkt lämna in och inte någon annans favoritmjukis. Men ingen kom. INGEN! Så jag gjorde som vilken desperat morsa som helst skulle ha gjort: Slet åt mig hundskrället och sniffade lite på'n. Och jag lovar och svär, den där lukten känner jag igen. Det gick inte att ta miste. Det var Kajsas hund. No doubt. Så jag tog den. Knöcklade in den under armen och la benen på ryggen och förflyttade mig raskt därifrån och ut till bilen där jag möttes av en jublande Kajsa som genast började sniffa på hans öra, lycklig som få och somnade efter tre minuter.

Snipp snapp slut, osv..
Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-05-14

Om en trädgård.

Om någon skulle fråga vad jag gör om dagarna, så skulle väl svaret bli att jag mest grejar i trädgården i ett försök att bringa lite ordning bland alla rabatter. Önskvärt vore kanske att en klädde sig i nån rutig, lantlig shabby fakking chicklänning, med sjalett på huvvet och solsken i blick och sånt där ni vet. Men jag sportar inte riktigt så. Jag klär mig mest i sunkiga byxor och svettiga tröjor och svär över alla rötter och ogräs. Så romantiskt trädgårdsidyllig är jag. Tänker att de där fina lantliga himla klänningar känns rätt onödigt att lorta ner.
Ungefär såhär:
 Gräva upp fula rabatter

 I snyggaste frillan från gårdagen, osminkad och med vinden vinande i skallen.

 Fixa en örtträdgård

 Plantera goijbärsbuske (Lotta jag tror den har tagit sig, tjoho!) och sätta upp en rosenbåge

 Och sist men inte minst: gurkorna har vuxit ur sitt bo och flugit ut till växthuset.

Och de här två raringarna brukar oftast suppotra mig i trädgårdsfixet. Det brukar med andra ord sluta med skrik, tjat, tjurigheter och halvfärdig projekt. Men vafan. Jag gillar´t!

Konstigt det där, när man bodde i lägenhet satt man och tjurade över vad man skulle göra. Sen vi flyttade hit kan jag inte minnas sist jag sa: Men vafaan ska vi göra?
Det finns liksom alltid saker att göra. På gott och ont då såklart. Men mest på gott.

2012-05-08

Hur det kan låta en eftermiddag hos oss.

Kajsa, kolla vad jag köpte igår! Trosor. Ska du prova?
- Nej mamma, Kajsa INTE HA tossor! Kajsa ha bojja!
Men titta, mamma har också trosor. *tog av byxorna och sprätte omkring i trosor och tischa*
- KAJSA VILL OSSÅ HA TOSSA MAMMA! KAJSA HAAA!

En stunde senare:

K: - Mamma, pappa osså tossa?
J: - Nä, pappa har kalsonger. Du och jag har trosor men pappa har kalsonger och Vidar har blöja.
K: - HAHA Didar bojja!
*Pekar och skrattar rått på Vidar*
K: - Didar bojja. Kajsa tossa! Haha.

Ännu lite senare när M kom hem från jobbet:

 - Pappa, titta kolla pappa!
*Visar stolt upp trosorna och hoppar jämfota*
- Titta, har du fått trosor!?
- JAA! Pappa osså tossa, och mamma mä och Kajsa mä. Didar bojja! HAHA!

2012-05-07

Från det ena till det andra.

Jaha nähe. Vad säger man här nu då?
Jag var ute i lördags. Skulle hem till en fining och drick vin ihop med ett par andra fina tjejer var det tänkt. Och det gjorde jag ju också. Men sen när klockan blev 23 och jag skulle ta bussen hem, ja då var det några som tyckte att jag skulle med på punkspelning. Och eftersom jag har norra Europas sämsta karaktär så var ju inte jag den som var den. I lila klänning med gula blommor på bland alla tuffa som bar bandtischor. Joråsåatte. Men herreminje vad kul jag hade!
Så pass att jag höll på att missa sista bussen hem, men busschauffören var en bussig typ och lät mig kissa innan jag gick på bussen (jag hotade med att jag skulle kissa i bussen annars).
Och sen så gick jag där mitt i natten med 999 i öronen och studerade supermånen som lyste över den spegelblanka sjön och fick hjärtknip av allt det vackra. Säkert knåpade jag ihop något poetiskt blogginlägg också. Och sen så var jag så himla nöjd över att jag slog min mörkerrädsla på käften och gick 2 km hem i nästan beckmörker.

Och just det, en grej till. Hur sjutton gör man barn blöjfria?
Nu tänker vi väl inte att det är någon som helst brådska egentligen, antar att hon inte kommer gå med blöja när hon är 10 ändå, men hon är ju så himla medveten. Säger till när hon kissar och när det har kommit bajs, men vägrar vara utan blöja. Vägrar. Och hur får man en unge blöjfri som inte ens vill vara utan blöja? Vi funderar på att börja med att köpa trosor som hon kan ha istället, så hon inte känner sig så naken. Plus att jag misstänker att hon skulle bli omåttligt förtjust i att få nya kläder som hon aldrig använt tidigare.
Men ja. Svårt är det ju. Måste man liksom? Det här med föräldraskapet, inte så himla enkelt och så vidare..
Tips någon?

2012-05-04

Plötsligt händer det, osv..

Kajsa har ju slutat med att vila om dagarna, men ibland märker man att hon vaknat lite för tidigt och inte riktigt sovit ut, då brukar hon självmant be om nappen och hoppa ner i sängen efter frukosten. Det händer för all del inte särskilt ofta, och ännu mer sällan att det klaffar ihop med Vidars förmiddagslur. Men så idag hände det.
Hallejävlalujah.
Efter att jag lagt Kotten så ba: Nappen mamma, Kajsa vila.
Nu ba: Woho!
Ett par timmars ledigt. VAD SKA JAG GÖRA NU? Läsa kanske? Kolla på serier? Städa? Vika tvätt? Så blomfrön? Dricka kaffe på altanen och lyssna på fågelkvitter?
Herregud jag har liksom världen framför mina fötter. Också är det fredag hörni! Och festligheter på schemat, det är inte klokt vad med festligheter det varit på senaste och har framför oss också för den delen. Gött mos, sanna mina ord.

2012-05-03

Bildkavalkad.

När ungarna slocknar som små ljus klockan 19 varje kväll och vaknar åter 06:30, när alla är friska och krya och solen gassar och livet bara är för jävla bra och det helt enkelt inte finns någonting alls att klaga på - ja då känns det lite som att den här bloggen kommer lite i skymundan. Eller så är det bara det att jag tappat lusten lite. Att livet just nu har så mycket annat att erbjuda.
Här kommer i alla fall några bilder sen sist:
Jag skaffade mig ny frippa och slängde i samma gamla hårfärg som alltid.
Tog på mig färgglada kläder och drack färgglad alkohol i väntan på bussen..
Och gick på dejt med min kille. Vi blev räddade av vår desert från att hamna mitt i en skottlossning utanför vår favoritpub. Men tack vare den där dödligt goa pannacottan så kom vi istället lagom tills de satte upp avspärrningarna. Tack efterrätt, jag ska aldrig någonsin fundera på att hoppa över dig!
Vi hamnade på en uteservering med finfolket.
Plockade lite blommor.
Njöt av att det var mer sommar än vår och klarblå himmel.
Tänkte att jag nog har världens gölligaste onge.
Premiärgrillade och drack rosé.
Fick finbesök..

Och vissa tyckte att våren kunde hoppa upp och ta sig, och önskade sig snö och pulkväder istället.
Bullkalas.

Hängde i stan och fick hjärtknip av allt det vackra.

Och gick Kungsgatan ner och kände att luften luktade försommarkväll.

2012-04-30

För ett år sedan..

... Var jag ungefär halvvägs genom min graviditet och välkomnade våren i Berlin.


Vi ägnade dagarna åt att hänga hänga i parker, äta tyska bakverk (eller okej, jag åt tyska bakverk medan M drack öl.)


Vi förlovade oss! Ett år idag, woho!


Vi åt kanske världens godaste frukost...


Och hängde ännu mer på cafeér...

 

... hamnade på märkliga parkfester.


... och gick så fötterna höll på att trilla av.


och kände oss så där härligt nyförälskade igen. (Vi ser nog allt annat än nyförälskade ut, men klockan var typ dyngmycket och mina fötter var som fotbollar. Inte så himla mycket att hurra för just då alltså.)

Om jag längtar tillbaka till Berlin nu? Ehm.. JA!
Men ikväll blir det premiärgrill i trädgården med ett stycke man och två fina ungar, det är inte så himla illa pinkat det heller faktiskt.

Ha en fin valborg hörrni!

2012-04-29

Somliga äter chips medan andra hänger över en bil och svär..

Det här med att min snubbe för fem timmar sedan påbörjade projekt: "byta en grej på bilen - inte för att det behövs egentligen, det är ingen kris eller så, men skönt att få det gjort."
Och att han fortfarande håller på med mekandet, eftersom han på vägens gång "typ tog sönder något" och bilen där med blev okörbar. Man ba: Jaha, var det inte vi som skulle ha SOA-maraton och äta upp fredagens chipspåse?

*Äter upp alla chips och bloggar istället.*

Är man så dum att man skruvar bil "inte för att det behövs egentligen" så får man nästan skylla sig själv om påsen är tom när man kommer in igen, visst?

2012-04-26

Det rullar på nu.

Jag vet inte om ni kanske redan vet det, men om inte, så tänkte jag bara upplysa er om att det om en månad och jättenågra dagar är juni. SOMMAR! Hajjar ni hur himla mycket fint man gör om somrarna och hur himla göttigt man har det?
Men så här då:

     









Fram till dess ska jag jobba in lite glassiga slantar, dricka lite öl, premiärgrilla och ha husfest. Också ska jag färgchocka mig med illgröna strumpbyxor och knallgula skor. Och få ny frisyr på lördag också ja. Och fira en förlovningsdag och lite sånt.
Fina tider nu hörrni!




Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-24

Men okej, låt oss prata om det här med skrikmetoder nu då.

Okej såhär: Jag hamnade i en rätt, ehm, hetsk diskussion igår angående skrikmetoder. Det var Sandra som skrev om vidden av oliktänkande och fritänkande. Jag skrev "... dock är jag nog lite strängare på min syn angående skrikmetoder och föräldrar som slår sina ungar, dem tycker jag faktiskt är sämre..."
Och herregud, jag inser ju att jag borde tänkt efter både en och tre gånger innan jag postade det där. Kanske skulle jag ha skrivit att jag är lite hårdare på min syn angående barnmisshandlare och att jag inte alls försår mig på föräldrar som använder sig av skrikmetoder.
Det hade blivit lite lättare så. Men skrivet är skrivet. Och jag tycker ändå att jag med det också erkänner att jag kanske inte är 100% fritänkande och fördomsfri, och att jag fortfarande, trots vad jag egentligen vill, i vissa lägen dömer folk utifrån deras föräldraskap.

Och såklart fick det här konsekvenser och väckte livliga diskussioner. Jag från min sida, som inte alls är särkilt påläst i ämnet egentligen, utan bara utgår från mitt sunda förnuft och min erfarenhet som tvåbarnsmorsa. Också från en annan som faktiskt hade konkret fakta och visste vad hon snackade om, samt en tredje som själv kört med skrikmetoden till bägge sina barn.

Och det här med att lika en som utövar skrikmetoden med en barnmisshandlare var väl väldigt korkat och väldigt mycket att hårddra. MEN. När jag resonerar kring ämnet så kommer jag fortfarande fram till följande:
En bebis har några grundläggande behov, och när bebisen skriker tänker jag, att då betar man liksom av de där behoven för att försöka komma fram till varför ens barn skriker. Har hen ätit? Torr blöja? Skriker fortfarande? Jamen då är det väl skrik på närhet, uppmärksamhet och trygghet då. Och vad är jag som förälder att inte tillgodose det då? Undrar jag.
För oss har det alltid varit en självklarhet att ta upp, vyssja, sjunga, gunga våra barn när de är ledsna och skriker i sängen. Bara 30 sekunder med en skrikande bebis i sängen känns som en evighet för oss, vad ska det då inte kännas som för en liten bebis?
Det känns helt främmande att göra en metod utav att låta sin bebis skrika i sängen, tills den tröttnar och inser att hen lika gärna kan vara tyst eftersom mamma eller pappa ändå inte kommer och tar upp och tröstar. Eller som det står att finna i Wikipedia: Namnet kommer av att man under avvänjningen går in till barnet var femte minut då det ännu inte har sommat och visar att man inte har övergett det, men undviker tydlig kroppskontakt och ett tröstande beteende.

Och återigen, det är just det där, att inte ge sitt barn tröst när det så uppenbarligen behöver det. För mig är det snudd på psykisk misshandel.
I övrigt: Amma tills ungen är 10. Amma inte alls. Ge burkmat. Sätt ungen framför tv:n som barnvakt emellanåt när man måste duscha. Köp dyra märkeskläder. Köp gamla avlagda, på loppis.
Jag skiter i det. Men då handlar det heller inte om att tumma på barnets trygghet.

Och som sagt: Jag är ingen expert. Haha hoho jaja liksom. Jag ger burkmat, låter mina ungar sitta framför teven för att kunna duscha eller bara få lite andrum jag också där i soffan. Ibland glömmer jag bort att borsta tänderna på Kajsa, ibland sprätter de omkring här hemma i pyjamas hela dagen lång och i påskas fick Kajsa smaka godis för första gången. Men allt sånt där vet ni ju, för jag är rätt frikostig med att dela med mig.
Men det här är mina synpunkter och åsikter, och såna måste jag få ha. Tills motsatsen bevisas så kommer jag stå fast vid att 5-minutersmetoden är en metod som inte borde tillämpas. Eller varför ens har metoder?


2012-04-23

Story of my life, sista delen.

...

En skokartong på 24 kvm, min alldeles egna lägenhet. Levde på nudlar, gick på dejter, återupptog gamla vänskaper och kontakter.
Hade den här som bästa pepplåt. Hängde med H och lärde känna hennes vänner. Drack öl varje helg. Gick på The Kristet utseende och träffade hennes kompis som jag kom att prata med hela natten fram tills vakterna fick slänga ut oss.
Vi började chatta. Prata om allt. Han började komma hem till mig sent om kvällarna och jag som sagt att jag skulle vara singel väldigt länge insåg att jag började bli allvarligt kär i den där snubben. Vi lyssnade på Lift me med Ane Brun och jag frågade chans. 5,5 år senare är vi förlovade, har två barn och ett hus.

...

Det är annandag jul, min telefon ringer och jag hör mamma berätta det fruktansvärda: Min älskade mormor hade gått bort. I bakgrunden stod stereon och spelade The Shins.

...

Ett dygn senare. Jag och M hade just varit på bio och kollat på "Australia". Kände att jag var tvungen att skingra tankarna lite. När vi kom ut ifrån bion hade jag tre missade samtal, och utan att titta efter visste jag precis vad det gällde. I samma ögonblick som jag tittade på telefonen ringde min mamma igen och bekräftade det jag befarat och hoppats på samma gång: Min fina, underbara morfar hade somnat in.
Just som vi börjat gå och M höll mig i handen så gick det förbi ett ungdomsgäng som på fyllan skrålade Sjösala vals. Jag vet inte, men det sammanträffandet var det konstigaste jag varit med om. Min morfar sjöng den nämligen väldigt ofta för mig om somrarna ute vid deras sommarstuga.

...

Jag kände en kille en gång. Han sköt sig i huvudet.
Hans bror hittade honom.

Jag befann mig på Don Det, Laos när jag fick beskedet av mitt x. Jag låg i en hängmatta utanför vår bungalow, drack beerlao och kedjerökte resten av dan. Trots att det var länge sedan jag kände honom kunde jag inte sluta tänka på hans familj som han lämnat efter sig. Också lyssnade på jag på den enda låt med Uffe jag hade på min mp3.

...

Shianouksville, Kambodja. Jag satt i M:s knä och drack rom och cola där utanför bungalown ett stenkast från vattenbrynet. Ur telefonen på bordet spelades Holiday in Cambodia. Vi hade precis kommit dit så vi spelade den där låten om och om igen. "När vi kommer hem gör vi barn" sa Martin. "Det gör vi", svarade jag. Men en väldigt svag och diffus tanke sa mig att det redan var gjort. Att det flyttat in en liten liten bebis i min mage två veckor tidigare.

...

Vi hade kommit hem från Asienresan och redan samma helg var det dags för en spelning med Thåström. Jag hade kissat ett plus på gravidstickan och var lite ledsen över att inte berätta det för någon. Tänkte att folk skulle undra varför jag inte drack öl.
Ölen glömdes bort och M stod bakom mig med armarna omkring mig, rädd för varenda en som kom förnära och skyddade min mage från deras armar och vi lyssnade när Thåström sjöng Men bara om min älskade väntar.


Jag stannar här. Resten är, som ni vet, historia. Kajsa föddes. Vi flyttade till hus och Vidar föddes. Jag lyssnar på samma musik idag som då.
Dock finns det en låt jag lyssnat sönder och samman på den senaste veckan. Den här. Magiskt bra.

Hela min spellista från min korta period som singel, festerna på Luntgatan och tiden ihop med M innan vi fick barn, hittar ni här: Mitt 2000-tal, del 2.

Och såklart har jag inte lyckats få ner alla låtar, för hallå, jag har lyssnat på så oändligt många låtar från grupper jag älskar och som väcker minnen, men jag varken vill eller kan dela med mig av hela mitt liv liksom.

Se så, nu tycker jag ni kan göra en sån här ni också!

2012-04-22

Men schyrra, bara EN grej?

Det finns ett par tre grejer, rent materiella, som jag tänker skulle göra mig lite, lite lyckligare. Och eftersom jag fyller år om rätt exakt tre månader, tänkte jag att jag slänger upp en liten önskelista här. Utifall nån ba: Åh, klart jag måste köpa Lisa en (svindyr) present liksom!

Min önskelista:

En Cargobike pga måste ha. Tänker smidigheten i att packa ner två ungar, en picknickkorg, en filt och badkläder och fräsa ner till sjön i sommar. Samt åka och handla och dumpa kassarna i lådan. Helst i förskott dårå så jag få tillfälle att nyttja den så länge som möjligt i sommar.

Ett rött kylskåp pga skitsnyggt och skulle bli möcket bra i vårt kök.

Tre rullar snyggtapet pga den alldeles uppenbara snyggheten.

Två biljetter till Roskilde. För hallå, har ni sett line-upen eller? Ett axplock: The Shins, Bon Iver, The Cure, Alison Crauss, Lars Winnerbäck och Bruce Spingsteen. *DÖR*

Men hej!

Åh, jag skulle skriva ett inlägg igår. Om ingenting alls egentligen, mest om hur gölliga ungar jag har. Hur Kajsa, när Vidar ska sova sin förmiddagsvil kramar honom, ger honom en puss och säger 'onatt Kajsas bjoj' (godnatt Kajsas bror) och att det är så fint att jag går av på mitten.
Om kvällspromenaden jag gick och om hur fint det är där nere vid sjön om kvällarna.
Men alltså, så loggade jag in och upptäckte Bloggers nya hittepå-design och tappade all lust jag någonsin haft på att blogga. Vad fan liksom? Rörigt, fult och funkar inte som det ska. Jag lyckades inte ens byta stycke. Nä vet ni vad, mobilblogg fick det bli. Mest bara för att meddela att jag lever och så. De där två utmaningarna jag har att svara på, och sista delen av Story of my life får vänta tills jag accepterat att utvecklingen går framåt även på bloggen och jag orkar öppna datorn och lära mig alla moderniteter där inne.
Hujedamej.


Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-04-19

Story of my life pt 2.

...

Jag hade just blivit tillsammans med Marcus. Jag 16, han 21. Det var fest vareviga helg med hemkört och passionssoda. Nationalteatern på stereon. Tipp med shotar, äckliga rödvinsfyllor och nya bekantskaper. Bekantskaper som skulle bli till innerlig vänskap. Resor till Perstorp och alltid nya roligheter på gång.
Jag, Baleo och Johan var alltid uppe till gryningen och lyssnade på Karenina och pratade om livet. Om drömmar och om kollektivet vi skulle bo i, om festivaler vi skulle åka på och resor som skulle resas.

...

Vi hade precis kommit ut till bilen. Jag skulle till skolan, han till jobbet.
Vi hörde motorcyklar närma sig och vi dröjde oss kvar en stund. Och upp på gårdsplanen kommer de, våra vänner som rest runt i Indien i över ett år och sen åkt hem där ifrån på deras Enfields.
Jag ringde och sjukskrev mig från skolan den dagen, och min kille gjorde detsamma.
Vi satt på ett Cheva-flak och hade frukostpicnick. När kaffet var slut gick vi på ölen. Vi satt där ute på flaket och lyssnade på Neil Young tills kylan tvingade oss att gå in och fler folk kom för att fira våra vänners hemkomst.
(Dagen efter fick jag ett meddelande om att mina två klasskamrater inte ville ha mig med i deras grupparbete pga oansvarig Jag gjorde mitt arbete själv och fick mvg. Dom fick G. HA HAHA HA)

...

Roskilde. Bakfull. Mina vänner tjatade att jag skulle med och se ett band. Du kan inte missa det här Lisa, sa dom. Du kommer älska det! Jag lät mig övertalas men satte mig längst bak vid gröna scenen, drack en ljummen Tuborg medan jag svettades ut gårdagens alkoholintag. Bandet drog i gång och jag kom på mig själv med att sitta där på marken och dansa. Jag trängde mig fram, bara allra, allra längst fram var gott nog. Det var Flogging Molly, bland de bästa liveband jag sett.

...

Vi åkte på festivalturné genom Europa ner till Slovenien med vår blå festivalbuss. Bildade konvojer med lastbilar och lyssnade på Convoj och sjöng så vi blev hesa.
En natt kom in på en gata full av neonljus överallt, vi hade hamnat i Redlight district i Amsterdam och kände oss hemskt malplacerade när vi åkte förbi alla små bordeller med vår buss.
Resan bestod av blandad kompott. Festivalhäng varvades med allvarligare grejer som att besöka Auschwitz och kolla in saltgruvorna i Polen.

...

En sommar senare, och ännu en festival i Tyskland efter en hel sommar ihop med min kille och festivalgänget. Jag kände mig sorgsen, tom och instängd. Jag kunde inte sätta finger på vad det var. Drömde märkliga drömmar. Pratade med en tysk hela natten lång medan våra bussgrannar spelade Iris om och om igen. Jag började inse vad det var jag kände. Jag hade beslut att fatta, kliv jag måste ta och mod att samla.

...

Vi var i Perstorp, på festivalfesten. Jag ringde min bästa vän H. Grät i förtvivlan, panik, lättnad och glädje. Skrek till henne att jag hade gjort det. Jag hade lämnat den finaste kille jag visste efter ett sex år långt förhållande. Jag sa 'jag kommer nu. Kommer till stan. Får jag vara med er? Lämna mig inte ensam, jag har inga andra. Snälla!' (För det var just det jag trodde, att jag genom att göra slut med Marcus per automatik sa upp bekantskapen med våra gemensamma vänner, som från början var hans. Brist på självkänsla och tron på mig som en ensam individ som faktiskt uppskattades även utan honom också. Fattar ni?)
Hon sa att hon saknat mig.
Nerifrån källaren hörde jag den låt som spelas otaliga gånger där i Perstorp, och jag reflekterade över hur klyschigt det var att jag fick höra den just då. Just idag är jag stark med Kenta.


Hela min spellista hittar ni här: Mitt 2000-tal, del 1.

2012-04-17

Story of my life, pt 1 - 90-tal.

Okej, nu så. Så här tänker jag: Små korta tillbakablickar som symboliserar vissa låtar. Det är många låtar och många minnen, så det blir bara ett litet urval. Såklart. Också kan ni klicka på hela min spellista med nostalgilåtar längst ner i inlägget. Om ni vill givetvis, men det vill ni.
Det blir ett inlägg för hela 90-talet, och två för 00-talet. Tror jag.


...

10 år. Vi hade precis fått en ny musiklärare, och efter att ha avskytt musiktimmen sedan vi fått stå ensamma framför musikläraren och sjungit Vem kan ro utan åror men darrig, falsk röst så fick vi nu börja sjunga bra låtar och musiken blev plötsligt kul igen. Efter skolan den dagen följde jag med min bästa kompis hem och vi berättade för hennes låtsasfarsa om vilken skitbra låt vi just lärt oss. Han gick in i vardagsrummet och rotade fram en vhs. Här, sa han, vi kopplar in videon på ditt rum Jessica så kan ni se filmen.
Det var Grease, den bästa film vi visste. Vi såg den tre gånger den dagen, och minst lika många dagen efter.

...

Det var sommaren 1994. Folk svettades och sa att det var den varmaste sommaren de kunde minnas. Jag själv njöt av ett sommarlov som spenderades på vårt sommarställe. Det var fotbolls-VM och jag var tokig i Tomas Brolin. Vi satt som klistrade framför vår lilla svartvita tv och tittade på varenda match Sverige spelade om det så var mitt på dagen och 30 grader varmt ute. Då vinklade pappa bara ut tv:n genom fönstret så vi kunde sitta i trädgården och titta. När vi tog det där bronset sprang vi ner till badet och slängde oss i sjön mitt i natten och gjorde varsin Brolin-snurr från bryggan, jag, pappa och min bror. Och såklart sjöng vi den här.

Det är mycket möjligt att jag romantiserar det här minnet något, egentligen ville jag kanske bara hänga på vinden och lyssna på Ace of Base, men det är i allafall ett fint minne, och ska jag nämna en favoritsommar i min barndom så blir det den här.

...

11 år. Jag hade just fått två nya kompisar. Cattis och Helena. Vi var dödligt kära i Take That och framförallt i Marky. Mark Owen med bröst och brynja som en frukostflinga. Vi tapetserade våra väggar, hängde i tidningsaffären nere på stan på jakt efter de senaste utländska skvallertidningarna. Hängde framför Mtv varje ledig minut och sprang fram så vi satt en decimeter framför tv:n så snart det visades en TT-video. Vi Föraktade East 17 för det skulle man, det var ju Take Thats ärkefiender. Egentligen älskade vi deras Stay another day.
När TT gick ut och berättade att de skulle splittras låste vi in oss på våra rum och grät floder och kunde inte alls begripa hur livet skulle bli nu.

...

Jag gick på buss 410 mot Svärtinge. Jag var 15 år och dödligt förälskad på väg till min första riktiga kille. Det var en miljon fjärilar där inne i min magen och jag kunde knappast tro att det var sant. Jag skulle hem till honom! Han jag sneglat efter på min kompis skola.

Jag ligger på hans säng i hans pojkrum medan han duschar. Jag lyssnar om och om igen på en låt från hans nyköpta skiva. Jag älskade den. Det var hårdrock, men jag älskade den ändå. Åtminstone låtsades jag göra det, för honom.
For as long as we're together than forever carry on..


Jag är hemma på mitt rum i Ektorp. Lamporna är släckta, alla sover men min stereo lyser blå. Ur högtalarna kommer smäktande ballader om krossade hjärtan. Jag genomgick, vad jag trodde, mitt livs sorg. I mitt 15-åriga huvud hade jag målat upp hela våra liv tillsammans. Men han hade dumpat mig.
Efter tre veckor.

...

Jag hade hittat min mammas gamla mörkgröna mockarock i klädkammaren. Kängor på fötterna och var på väg till Världens bar, cafeét i Västgötebacken där vi alltid sågs jag och mina vänner. Rökte marlboro lights, drack cola och spelade kort. I mina hörlurar gick låtar som Nån annan, Vacker död stad och Ingen neråtsång. Jag kände mig fri. Snart skulle jag på mitt livs första festival, Hultsfred, 16 år gammal.

Hela min 90-talslista hittar ni här: Mitt 90-tal.

Att klappa sig själv på axeln.

Äntligen är den här dagen slut, dagen som hela tiden varit en enda lång transportsträcka till just hit, när ungarna somnat och jag får en lugn stund över för mig själv. För ja, jag visste ju att jag skulle satsat pengar. Tio minuter efter att Kajsa somnat där runt sex-hugget imorse, just som jag börjat falla i slummer och dreglet precis börjat rinna längst mungipan, då börjar Vidar knorra och rossla för ett två minuter senare begära frukost.
Den där autopiloten man brukar ha, den som gör att allting går på rutin, som man gör utan att tänka. Den har liksom aldrig slagit in idag. Minsta lilla har jag fått lista av och sedan bockat av med en lättnadens suck. Klä på barn - check! Byta blöja - check! Laga mat - check! Fruktstund - check! Borsta tänderna - check! Osv...
Men efter fem koppar kaffe lyckades jag till och med med konststycket att klä på ungarna och gå ut en stund i solen. För ja, alla har gnällt och tjatat om snö och sånt där, men vi har haft sol och knallblå himmel mest hela dan. Imorse stämde det rätt illa med mitt humör och hade gladeligen bytt med nån som behövde solen lite mer.
Hur som helst, ibland måste jag erkänna att jag förtjänar en bragdmedalj. Eller okejrå, alla i samma situation som med noll (I tell you, NOLL! timmars sömn) ändå får vardagen att gå ihop. Eller för all del, en resa till solen, eller en godispåse eller en lyxmiddag eller en himla fotmassage. Sådetså!