2011-10-31

Hej säger vi från sjukstugan.

Febern har passerat 40-strecket och nattens bristfälliga sömn är väldigt påtaglig här hemma. Vi sitter mest i soffan, kollar på teve och äter glass. Att äta glass när man är sjuk borde nämligen vara alla barns rättighet. Själv är jag inte det minsta sjuk men äter ändå. Tänker att jag måste sympatisera lite med den febriga lilla ongen nämligen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

...

Stackars Kajsa har 39,6 i feber. Klockan är 01:40 och vi, eller mera rätt, jag, tittar på Emil i Lönneberga, snart borde herr lillskrot vakna för mat också.
Det är en sån där härlig natt nu igen där sömnen riktigt flödar.

Ska förresten inte barn vara trötta och slöa när dom har feber? Sova mycket och så. Inte springa runt som en katapult och mata husets vakna invånare (dvs mig och katten) med luftmat. Speciellt om klockan är jättejättemycket över läggdags och man hållt igång större delen av dagen?
En liten fråga bara..

2011-10-30

Att ta arrangerade kort.

Försökte oss på en sån där fin liten syskonbild till lokaltidningens 'välkommen till världen'. Det var ehm, rätt knivigt. Minst sagt.






Nu ska jag göra päppelpaj. Mycket lättare.

2011-10-29

Note to self.

Plocka alltid undan inne i K:s rum innan hon lägger sig.
Det är inte kul att trampa på en sån där vass liten klossjävel som man sedan råkar sparka in i väggen när man ska stoppa om den sovande lilla tösen. Väldigt lätt hänt då att man får höra "Hej mamma, mamma hej!" och så har man plötsligt en alldeles klarvaken tjej som vill leka när föräldrarna vill se film.

Jaha nähe, om man skulle slipa lite på den där murstocken istället då..

2011-10-28

Home is the place to be.

Idag är en sån där dag då vi är inomhus hela dagen. Kajsa pysslar med sitt, jag går och småplockar och Vidar har funnit sig tillrätta i sin babysitter. Allt flyter för ovanlighetens skull på helt fantastiskt bra, inget gnäll, inget tjat och inget trots.
Emellanåt måste jag dock påminna mig om att det faktiskt inte finns någon lag som säger att man måste vara ute minst en timme varje dag när man har barn (för den friska luften och så ni vet), dessutom bor på landet och granne med skogen och ect. ect. Jag drabbas nämligen, helt obefogat givetvis, av ett litet sting dåligt samvete när vi inte går utanför dörren på hela dan trots att det inte regnar. När ungarna har pyjamas på sig fram till lunch då det vankas värmda pannkakor från gårdagens pannkaksfest, när tv:n står på trots att det för länge sedan blivit ljust ute och klockan för länge sedan passerat lunchtid.
Men så tänker jag att lika skönt som det är för mig att slippa kånka på ungar och ge sig ut bara för man måste, lika skönt kan det väl vara för K också att bara gå hemma och skrota runt i pyjamas utan att för den delen vara sjuk. Och utan att få utbrott varje gång jag ska ta på henne jackan som hon av någon anledning inte alls vill ha på sig. Och lillskroten, honom gör det nog varken till eller från så länge han får ha sin lille snuttefilt och mamma i närheten.

Och så här när det är fredag och hemmamys och allt tyckte jag att det vore fint att ha en liten leopard här hemma. Det är nämligen väldigt mycket mysigare att städa när man har en morrande liten leounge att nafsa på emellanåt.

2011-10-27

Nästan som ny.

Äntligen har jag fått lite ordning på det där barret jag har dragits med i (precis som vanligt) alldeles för lång tid.
Frisören: Brukar du alltid låta det gå så här länge mellan klippningarna?
Jag: Jo, det är lite så jag jobbar, det blir ju lite roligare att klippa sig när man ser lite skillnad liksom. (Hrm, jo tjena. Det är säkert därför jag stått och svurit över frippan i tre månader. Snål kallas det. Och lite lat och bekväm, men det ville jag ju inte säga.)
Frisören: Hehe jo det har du ju rätt i.

Bra så fick vi det sagt också.

Före

Efter

Och min nya mössa som jag köpte rent demonstrativt igår bara för att köpa nåt till mig själv och inte bara till kidsen. Mycket fin, och orange är nog min bästa färg just nu.

Charmören.

Jag satt på köksstolen och skulle rapa Vidar efter maten förrut. Bakom mig på golvet satt Kajsa i lugnan ro och plockade med en sån där rysk docka och vi hade det rätt lugnt och fridfullt där i köket. Kottens den dära rapen jag väntade på uteblev, han hade så att säga betydligt kraftfullare artilleri att komma med. Närmre bestämt en multikaskadspya. Tadaa och splasch, var tror ni den hamnade?

1. På trägolvet
X. Rätt i håret på storasyrran
2. På plastmattan

Som en liten ledtråd låter jag er få veta att om Kajsa skulle göra om den där prioriteringslistan, ni vet den jag berättade om förra veckan där hon glömde bort sin lillebror, så skulle hon med största sannolikhet jobba rätt duktigt med att försöka förtränga honom idag också..

Zzz..


Det jobbiga med 15-timmars veckor: Man vill högst ogärna väcka det barn som sover för att skjutsa syrran till dagis. Hellre ta det stora barnet och krypa ner brevid honom och sova vidare.
Lite sent att ringa dagis och tala om att vi stannar hemma nu dock..

Tio minuter senare:
Jag gjordet. Kunde inte motstå frestelsen så nu ligger vi här i sängen och har en hel lång slappodag framför oss där vi kan bjuda vänner på pannkakslunch istället. Fin skit.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-26

Egentid.

När det kommer till träning har jag alltid varit typen som verkligen fått tvinga iväg mig själv. Det är så sjukt jobbigt att ta sig från hemmet till det där jäkla gymet och den där timmen av träning har allt för många gånger kommit att prioriterats bort för spontanfikor eller en film och varje gång har jag liksom känt efter om jag kanske inte har lite ont i halsen i alla fall. Vad som helst för att slippa träna.
Jävligt dålig karaktär tror jag det kallas.
Men nu, efter att ha varit hemma en hel dag med huvudet fullt av bebisskrik, konstant tjatter från liten 2-åring, trots, tjatande och Pulvrets sånger/Mamma Mu på repeat på Kajsas cd och ett alltid vakande öga på K så hon inte petar ut några ögon eller så på lillebror. Såna saker en helt vanlig vardag brukar innehålla - så är det rätt, för att inte säga jävligt skönt att när M kommer hem ba: 'Här, ta barnet han fick mat för en kvart sen, jag är hemma om en timme. Tackohej!'

Och sen bara andas, höra tystnaden en stund innan jag sätter mig på cykeln och trampar så jag nästan får blodsmak i munnen.
Den tiden. Min tid, den har på bara en vecka kommit att bli ovärderlig. Och jag tänker att det kanske är precis så här jag behöver ha det för att få en bestående rutin i mitt tränade. Att få träningen att bli avkopplande istället för som tidigare då jag bara tyckte det var jobbigt och ett nödvändigt ont.
Jag har längtat efter den här känslan, men aldrig riktigt trott att den skulle infinna sig hos mig.

Välkomna på bajsparty!

Vi sitter och väntar på att få komma in för hörselprov på lillfisen. Under tiden håller han på att fixa ett rätt rejält bajsparty, har stånkat och stönat i en kvart ungefär och lockar till sig rätt många roade blickar. Att han är alldeles pionröd i ansiktet tror jag dock inte beror så mycket på genansen i att högljutt bajsa bland folk, utan snarare av ansträngning.
Problemet är bara att skötväskan med blöjor är kvar i bilen, om typ en minut kommer vi bli inropade och han har inte ens stånkat färdigt.
Mmm, lyllo hon den där hörseltesttanten som får en alldeles ljuvligt doftande stinkobert att göra hörseltest på...
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-25

Gäsp.

Oj vad den här morsan är trött nu. Vi har precis haft besök av en tvååring med föräldrar och en liten bebis. Och alltså, livet som uppstår när två sjövilda 2-åringar drabbas samman är inte att leka med. Det var gunga högst i gungstol, race med bobbycar, jaga varandra och peta på bebis. Där emellan slank det ner en och annan pizzabit också.
Det finns verkligen få saker som får mig att må så bra inombords som barnskratt, glada utrop och att se Kajsa leka så bra med en kompis, för jisses vad kul de hade de små!

Nu var tanken att jag skulle fortsätta med det där projektet jag påbörjade i helgen.
Strax före midnatt i lördags kväll fick jag nämligen för mig att riva ner tapetväv från murstocken samt ena väggen i köket. Det var tämligen snabbt överstökat, men nu återstår slipning och målning. Mindre roliga göromål alltså.
Det värsta är att jag får noll hjälp från M då han inte riktigt var med på noterna när det kom till den där nerrivningen av nätväven. Tyckte kanske att det var lite väl impulsivt och kände inte riktigt för att påbörja ett projekt så snart, men det är som bekant lite så jag jobbar. Kommer jag på nåt jag vill göra så vill jag göra det nu och helst igår. Det här kan ibland, förlåt, rätt ofta resultera i halvdana projekt som aldrig riktigt slutförs. Nu har jag dock lovat på heder och samvete att det ska bli klart, och ja det kommer det ju att bli, för vem vill ha ett kök med gipsskiva som vägg och en skitful murstock?
Bara inte ikväll. För nja, just ikväll lutar det nog mer åt andra avsnittet av The walking dead.

2011-10-24

En otippat lyxig soppa efter konceptet 'man tager vad man haver'.

OBS! Receptet kräver att du varit hurtig och gått på ett par svamprundor i höst alternativt (som i mitt fall) låtit någon annan plocka svampen åt dig.

Tanken var potatis och purjolökssoppa till middag, men efter att ha slängt en blick i kylen kunde jag konstatera att jag glömt köpa purjo. Potatis & purjolökssoppa utan purjo - inte så mycket potatis & purjolökssoppa.
Så jag gjorde en liten egenkomponerad soppa som blev så fantastiskt god att jag tänker dela med mig av receptet.

Det här behövs:
Ett gäng potatisar, skalade och tärnade i lagom bitar
1/2 gul lök, skalad och hackad.
2 nävar torkade trattkantareller
1 hönsbuljong
1 grönsaksbuljong
Grädde/mjölk samt spadet efter kantarellerna.
Ca 2 msk cream fraiche
Persilja
Salt & peppar

Eftersom jag använde torkade kantareller lät jag svampen ligga i blöt ca 30 minuter.
Under tiden fixade jag resten av soppan.

Så här:
Blötlägg svampen
Fräs potatis & lök i olja utan att ta färg
Häll på lite vatten, kanske en sisådär 5-7 dl
Släng i buljongtärningarna och koka upp och låt potatisen koka på svag värme tills potatisen är nästan färdig
Slå på lite grädde och okej, vispgrädde är godast, 2-3 dl ungefär och cream fraichen.
Här ungefär borde det ha gått 30 minuter och dags att ha i svampen.
I med den, samt en del (eller allt) spad.
Låt puttra ett par minuter
Salta & peppra
Mixa soppan slät och strössla över lite persilja.

Man kan med fördel riva över lite parmesanost och äta ett gott hembakat (inte nödvändigtvis) bröd till.



Äsch.


Jag tänkte lägga upp en sån där härligt, nyvaken bild på både mig och ungarna men insåg att mina brön blev lite väl iögonenfallande och eftersom jag tycker det är lite i tidigaste laget för tuttchock så besparar er den bilden helt enkelt.
Vad jag ville säga var att det inte gör så mycket att storasyster bestämde sig för att ta morgon redan vid 05:45, det kan jag ta när hon bjuder på pusskalas här i storsängen.

Jamen god morgon hörrni, hoppas ni får en fin start på veckan!

(Själv ligger jag kvar här en stund till och förtränger att jag ska upp och skrapa rutorna om ett par timmar.)
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-23

Saker att sakna från lägenhetslivet:


Tvättstuga.
Förr ba: "Faan, ge mig ett hus så jag kan tvätta när helst jag vill!"
Nu ba: "Faan, ge mig en tvättstuga så jag kan tvätta upp skiten med en gång!"

Hälsningar från hon som aldrig är riktigt nöjd.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-22

Små vinster i vardagen.

Ibland (eller rätt ofta faktiskt) kan jag önska att det låg en liten slant, låt oss säga en tusing, i varje bajsblöja man byter. För ärligt talat, livet som småbarnsförälder i ett nyköpt hus med topplån att betala genererar inte i några större summor att svänga sig med när räkningar är betalda, barnens och vårt sparkonto har fått sin beskärda del och månadens matkonto likaså.
Jag menar inte att klaga, det har varit två högst medvetna val att
1. Skaffa barn nummer två och
2. Köpa hus.
Det är liksom våra drömmar i livet vi talar om, då är det ett rätt lätt val att göra avkall på några tusen i månaden för en tid. Men ändå, det känns i plånboken, det gör det.
Därför blir man så himla glad när man gör små vinster i vardagen som
1. Sälja ett skötbord för 200 kr mer än vad man köpte det redan begagnade skötbordet för, två år tidigare.
2. Konstatera att 2-åringen fortfarande kan ha förra vinterns overall och
3. Att få berättat för sig att det är 30% rabatt på de svindyra överdragsbyxorna till ovan nämnda 2-åring som jag just suckat över i kön till kassan.

Hej alla ni extra slantar i plånboken ni är så välkomna så! Snart hamnar nog en del av er i en frissas kassa nära oss.
Mm ny frisyr, ny färgning. Mitt hår behöver't!

2011-10-21

En storasysters prioriteringar.


Vid våra ritstunder här hemma brukar Kajsa rabbla upp folk som på ett eller annat sätt finns i hennes närhet som jag då i tur och ordning får skriva ner på pappret. Som nyss till exempel.
Efter att ha nämnt sitt eget namn tre gånger och där efter katten så undrade jag om hon inte missat nån?
Efter en liten stund tittade hon upp och sa 'BILEN!'
Published with Blogger-droid v1.7.4

Hej fredag!

Efter en rätt kaotisk vecka välkomnar jag nu helgen med öppna armar. Som lyxig grädde på moset bestämde sig bägge kidsen för att sova till 08:45 imorse, jag har två biljetter säkrade till Thåström samt att M:s kollegor bestämt sig för att införa suit up-fridays, vilket innebär att jag kommer få hem min kille i skjorta och slips efter jobbet. (Det händer alltså inte allt för ofta)
Mums.

Vardagar i all ära, men helger alltså, det är något visst med dem.

2011-10-20

Omtanke.


Med den här mammarollen kom också känslan av näst intill ständig oro som ett brev på posten. Och den hör väl till antar jag, vore väl märkligt annars. När det rör sig om ens ungar. Men att vara orolig för sin kille också?
Varje morgon när jag får min hejdåpuss i sängen är min stående fras alltid "kör försiktigt!" Nu längre kör han inte bil utan tar cykeln till bussen istället. Då har frasen bytts ut till "cykla försiktigt!" Och så ligger jag där i sängen och tänker på hur han cyklar där på grusvägen mellan skogens träd i kolmörkret klockan halv sex om morgnarna. På allt som kan hända, om bilisterna inte ser honom och så.
Därför köpte jag idag en sån där tjusig reflexväst så han syns riktigt ordentligt när han susar fram där på sin cykel.
Kanske kan jag somna om lite bättre imorgon efter att han åkt hemifrån.

Inser att jag kanske borde ha köpt en hjälm också, men den är jag ytterst tveksam till om han skulle använda.
Published with Blogger-droid v1.7.4

Vi talar lite om herr gnällpetter.

Det börjar bli en vana det där att posta små inlägg via mobilen från soffan. Jag spenderar ärligt talat en hel del tid där. Högst ofrivilligt faktiskt.
Det är den där lille Vidar aka gnällpetter som tycker att vi ska jobba så.
Vi pratar lite om det.

Jag har nämligen tvingats inse att han är så väldigt missnöjd med det mesta för det mesta. Tidigare har vi skyllt gnället på att han sovit för lite och kanske är övertrött, eller magont månne? Eller att det var för mycket kiss i blöjan. Ja vi har nog skyllt hans gnäll på det mesta.
Men så de senaste dagarna har jag förstått, efter att ha uteslutit det ena efter det andra, att han bara är jävligt gnällig och missnöjd över lag, förutom när han bor på mig då förstås.
Det här kommer lite som en chock för mig, jag trodde inte riktigt att bebisar kunde gnälla så här förskräckligt mycket.
Med Kajsa var det andra bullar. Jag satte henne i babysittern och där kunde hon sedan sitta och kika sig omkring lite och vara helt nöjd med tillvaron medan jag städade/duschade/lagade mat. Nemas problemas. Men nu.
Det. Går. Inte.
Idag har jag städat här hemma, ett rätt långdraget projekt. Vidar i babysittern medan jag dammade tvbänken, sen var det gnäll gnäll från babysittern - ta upp gnällpetter och bära lite, gulligulla lite. Sen försöka städa lite till. Den här gången hann jag klädskåpet och bokyllan. Sen var det bräk bräk där nerifrån igen. Och sådär fortsatte det.
Nu kan nog många tänka att herregud låt ungen skrika lite då, det har nog ingen dött av men då kan ni inte veta hur enerverande, stressframkallande och oerhört tröttsamt det är att höra på barnskrik några längre stunder. Och framförallt så skär det en del i mammahjärtat att bara låta den där gnällpettern sitta där och skrika medan man själv städar eller vadmannugör. Det går inte heller ska jag upplysa om.
Mina dagar ser därför väldigt mycket ut så här: bära bebis, tala om för bebis att nu får du nog bli lite mer nöjd mer tillvaron här serrö för mamma börjar bli rätt trött på det här med att kånka, kånka och aldrig få nåt gjort.

(Jag tänker inte säga att tack och lov så sover han bra, det har vi ju alla erfarenhet av hur det slutar.)

Nu ska jag åka och storhandla. Det ska bli helt fantastiskt, underbart skönt. (Lika skönt som det var att åka och träna igår. För det gjorde jag, och det gick svinbra. Faktiskt. På rikt, svinbra. Så jävla nöjd är jag över det.)

Det finns en baksida med allt.


Höredu solen, jag gillar dig och så men just när du håller på så här och lyser in genom köksfönstret - inte fullt så mycket.
Gillar helt enkelt inte att bli påmind om sånt som borde göras men som det inte riktigt finns tid till. Jag har liksom fullt upp med två ungar samt att hinna med att äta och duscha och sånt du vet. Och när tid väl finns skulle jag vara hemskt tacksam om jag fick ägna den åt att kolla på The walking dead säsong 2 med min kille. Okej?

Okej.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-19

Dagen då hon skulle träna sig lite.

Jag har ju som sagt verkligen sett fram emot att börja träna igen. Bli av med degmagen och de där hakorna, känna att jag orkar igen och inte flåsa som en jävla blåsbälg när jag springer runt och leker med Kajsa.
Här om dagen köpte jag ett träningskort, igår bokade jag in ett träningspass och idag är tanken att jag ska träna det där passet. (Ja jag jobbar i etapper för att liksom vänja mig lite.) Det är ju himla bra jobbat måste jag säga, ett steg på rätt väg och sådär. Men nu då? Hur jag känner mig inför dagens spinningpass, om jag är laddad och så?

Om man bortser ifrån att jag ska trampa som en dårpippi på en cykel och alltså behöva röra på mig, mycket dessutom, vilket jag ju inte gjort det senaste året så återstår det faktum att det är ett helt nytt gym som jag aldrig varit på tidigare. Har inte en aning om var den där spinningsalen är någonstans, inte omklädningsrummet heller.
Jag tänker att alla kommer se att jag är helt ny eftersom alla känner igen varandra utom mig, kanske stirra och tissla om mig. Och tänk om cyklarna är importerade från typ Mars så jag inte har en aning om hur jag ska ställa om sadeln?
Eller om jag går fram till den enda trasiga cykeln i lokalen, den som alla vet har varit trasig det senaste halvåret och därför ger fan i. Och så står jag där och ställer om sadeln och styre innan jag inser att 'jaha ja, den var visst trasig' och så får jag tränga mig kors och tvärs för att komma fram till den andra lediga (och förhoppningsvis hela) cykeln i andra änden av lokalen, med alla blickar brännande i ryggen.

Jag vill inte. Jag törs inte!

Den där förkylningen som legat lite latent i kroppen några veckor, jag undrar just om inte den har blivit värre och om jag inte känner mig lite svullen i halsen ändå?

Mitt på bordet står..

dagens lunch.


Ett glas nyponsoppa, knäckebröd, smör och ost. (Och skrotgrisa.) Det har stått så där orört i ungefär 45 minuter, men den där lilla herrn här hemma har en bestämd åsikt om att hans utsvultna moder inte ska få äta nån lunch idag.
Det är alltså fritt fram att komma hit och agera brepåmackan-hjälp. Jag bjur på ett par delikata knäckebröd som tack, eventuellt också lite bebismys inklusive skrikfest.

(Ps. Om det inte vore för att jag tycker att storasyster behöver sin lunchvila utan att bli väckt av sin bror så hade jag alltså lagt ifrån mig herr skrikmoj, så rädd för bebisskrik är jag inte. Ds.)
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-18

Efter regn och så ni vet..

Efter den mindre bra nyheten om allergin möttes jag av desto roligare nyheter på facebook, och genast blev min dag lite roligare.
Thåström kommer till Norrköping i mars och ni som känner mig fattar ju hur bra jag tycker att det här är.
SÅ HÄR FANTASTISKT BRA TYCKER JAG ATT DET ÄR!
Åh, går av av längt!
Published with Blogger-droid v1.7.4

Hur det gick.

Nä de där tumhållningarna höll tyvärr inte.
Fan.
Nu lider ju inte Kajsa nämnvärt över att inte få äta ägg, eller hon har inte gjort det i alla fall. Jag tänker att det blir lite värre nu när hon har blivit större och inser att hon inte kan äta allt som andra, som vid kalas och sånt. Här hemma brukar vi givetvis försöka baka så mycket det bara går utan ägg, men just till bakverk är det lite knivigt att hitta ett bra, jämnbördigt substitut för just ägg.
Annars går det mesta faktiskt att laga, som pannkakor till exempel, man ersätter bara äggen med bakpulver. Men ärligt talat, oss emellan så är de inte alls jämförbara med riktiga pannkisar som ju får en lite frasigare yta.

Men men, vi får utesluta ägg från kosten ytterligare två år och hoppas att det försvunnit då. Pannkakor får det alldeles bestämt bli till middag ändå. Och soppa.

Tumhållning.

Nu är det jag som packar in ungarna i bilen och styr mot sjukhuset där Kajsa ska göra ett pricktest.
Vi kan väl hjälpas åt att hålla tummarna för att hennes äggallergi har försvunnit så hon får äta riktiga pannkakor till middag idag.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-17

Hur dagen blev.

Dagens:
+ Fick äntligen ut det där skötbordet som stått i vägen i en evighet till försäljning på Blocket.
+ Jag fick tummen ur och köpte mig ett träningskort. (Obs! Ingen träning idag dock.)
+ Vi bakade *chokladbollar (jag rullade bollar och Kajsa strösslade med kokos ((av det hon inte stoppade i munnen då)) värsta teamworken.) och bjöd dagens besök på.
+ Jag har köpt ett träningskort! (Det tål att upprepas.)

- Osynkade barn hela dan, när den ena sov var den andre vaken = noll sömn för mig.
- Trött
- Jättetrött
- Nära dödentrött

* Det här med balansen ni vet. Kan ju inte bara totalchocka mig själv genom att köpa ett träningskort utan att balansera upp det hela. Och chokladbollar är ju himla gott.

God jävla skitmorgon då.

Den där oerhört klyftiga människan som igår skrev att det inte var några problem med sömnen och att hennes ungar sov så bra och så.
Haha hoho.
Gissa vem som suttit uppe från 01:30 och sjungit om vandringsmsmän med trasiga kläder och om trollmor med massa ungar och läst om Emma och Pomperipossa femtioelva gånger för en mycket pigg 2-åring?
Jomenvisst.
Och gissa vilken liten tös som runt halv fyra ungefär även väckte den där lillebrorsan (som ju hade rätt svårt för att somna igår kväll, vilken kanske kunde läsas mellan raderna i förra inlägget) som i sin tur väckte sin far och satte honom i full sysselsättning trots att samma fader skulle ta cykeln till bussen kl fem imorse?
Joråsåatte.
Gissa vem som somnade runt halv fem men lämnade en vaken lillebror efter sig?
Och nu tycker den stora lilla damen att det är dags för frukost.

Hej jävla skitvardag, jag välkomnar dig inte alls lika mycket längre!



Ps. Jag ska aldrig prata positivt om sömn igen. Ds.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-16

Det nappliga bestyret.

Jo det här med nappar. Finns det månne någon magisk napp med något klisterliknande på insidan så att den liksom sitter fast i munnen?
Eller hur vida pk är det att, låt oss säga, tejpa fast den? Jag tänker mig frystejp, ni vet sån med inte så mycket klister på så att den inte skadar lena bebiskinder men ändå håller nappfan på plats?
Published with Blogger-droid v1.7.4

Att bli hyttad åt av en 2-åring.

När Kajsa efter att ha blivit tillsagd om att inte klättra upp på bordet, vänder sig om med i allra högsta grad tjurig eller rent av förbannad uppsyn, hytter med sin lilla näve mot mig och ber mig hålla tyst - då kan man fråga sig om det är så här det ska vara? Om den där uppfostran gått snett någonstans?
Samtidigt är det väldigt svårt att hålla sig för skratt..

Och det där hytteriet, var har hon fått det ifrån?

En månad.

Den där lille Videungen fyller en månad idag och den där månaden har verkligen gått rasande fort, precis som jag antar att det gör i en vardag med två barn och med ständigt liv och rörelse.
Vi har kommit in i fyrsamheten, Kajsa gillar sin lillebror och här om dan när hon insåg att att Vidar inte var med i bilen blev hon tokledsen och ropade efter honom hela vägen hem, för att så fort vi kom innanför dörren springa fram och ge honom en stor puss på munnen. Ett rätt tydligt tecken på att hon accepterat honom alltså.
Och sömnen. Jo då, den existerar faktiskt. Trots det är jag näst intill kroniskt trött, dock tror jag inte det beror så mycket på lille V som ju faktiskt fortfarande bara vaknar en gång varje natt och äter i en halvtimme och sen somnar om.
Det beror nog snarare på sena kvällar (nätter?) i kombination höst och intensiva dagar.

I fyra veckor har vi alltså varit samlade hela familjen och vi har verkligen haft familjemys delux mest hela tiden och tagit dagen som den kommit utan något inplanerat, men ändå har dagarna inte riktigt räckt till. Alla vänner vi tänkt hänga med och såna där små spontanbesök som man kan roa sig med när man är ledig så här har inte alls hunnits med och imorgon börjar vardagen med allt vad den innebär.
M börjar jobba, K börjar sina 15- timmarsveckor (igen) och jag ska försöka få dagarna att gå runt med liten bebis, en sjövild 2-åring (när hon inte är på dagis då), matlagning och allt annat som hör vardagen till.
På sätt och vis välkomnar jag den, vardagen. Vi behöver verkligen komma i fas igen. Lägga oss skapligt om kvällarna, äta rätt - i tid, börja träna och eh, ja, återfå våra rutiner i tillvaron helt enkelt.

Äckelblogg.

Konstaterade nyss att de där fröna (eller vad vi nu trodde att det var) som sitter på komposthinkens väggar och även i skåpet, inte alls är några frön utan en miljard minipyttesmå larver.
Nu dör jag äckeldöden och ångrar lite att jag någonsin drömt om en egen kompost.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-15

I want to be a hippie...

and i want to get st.. ehm. Nä.

Vi var inne i stan idag och då måste man såklart ha sin snyggaste outfit på sig.



När jag berättade för min vän att vi hade Vidar som namnförslag om det blev en kille, var hennes kommentar att då lär det nog bli en lite hippie av honom. (Kanske med Vidars namne i åtanke.) Och jo, oranga stretchbyxor i manchestertyg, en body med folkabussar från Småfolk och ett par virkade converse, nog luktar det lite hippie om honom alltid..

2011-10-14

Ett långt inlägg om att inte vara nöjd.

Det här med valet av förskola är ju inte helt enkelt. Tydligen.
Ni minns hur jag skrev för nån vecka sen om förskolan Kajsa skulle börja på, det ruffiga 70-talsdagiset jag tyckte verkade så himla bra trots att det inte sett skymten av en renovering på en sisådär 30 år. Ni vet det.
Nu har hon börjat där, eller inskolningen är avklarad i allafall.
De första två dagarna var det M som var med henne på inskolningen, dag tre var det min tur, så vi bägge kunde kolla in hur det var liksom.
Och jag kan inte riktigt sätta finger på varför, men det var nåt som gjorde att jag inte riktigt trivdes på det där stället.

Jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig av en förskola annat än att jämföra med Kajsas tidigare som vi ju älskade. Där välkomnade dom oss vid dörren, småpratade lite och väl inne på avdelningen satt det nån pedagog och läste för barnen, en annan tröstade och så var det en skara barn som lekte själva lite huller om buller. Under sångstunden skrattades det och stämningen var gemytlig och jag fick ofta känslan att jag skulle vilja stanna kvar.
Men här alltså. Ingen pedagog som leker med barnen, ingen som småpratar eller över huvudtaget inte det minsta personligt. Under de tre timmar jag var där hörde jag inget skratt från någon av pedagogerna, jag tror knappt de drog på smilbanden. (Okej här kanske jag överdriver lite.)
Det kändes som de arbetar på rutin, de gör det de ska men inte mycket mer och saknar helt känsla för hur man med varm hand tar hand om barn.

Men alltså jag vet ju inte. Har bara varit med tre timmar under en förmiddag, men M fick samma intryck.
Och så kan man ju tänka att det är ju inte vi som ska gå på förskolan heller, det är ju ändå hur Kajsa verkar trivas som måste räknas. Och jovisst. Ska vi gå på det så är det inga bekymmer, hon piper iväg in och börjar leka utan att vända sig om efter oss. Verkar trivas fint alltså.
Men ändå. Min magkänsla, den måste väl ändå vara av betydelse här? Jag kan väl inte bara låta det bero att jag har en liten, liten klump i magen när jag lämnar henne där för att förskolan känns så nedrans grå och tråkig och för att personalen skulle pensionerats i samma veva som förskolan byggdes?
Men så tänker jag att 80 ungar som går där kan väl inte ha fel? Kan det verkligen vara så illa som jag målat upp?
Också vidare att det kanske är just därför jag upplever stämningen som så opersonlig, att det är en så stor förskola med många ungar och många pedagoger?

Alltså fy fan för att vara vuxen och veta hur man ska göra i såna här lägen. Jagvillinte! Helst vill jag sticka huvudet i sanden och låtsas som att jag trivs och att allt är frid och fröjd. Glömma magkänslan. Inte minst för att slippa ringa till den där handläggaren på kommunen och styra och ställa ännu mer, har gjort det tillräckligt kan jag tycka. Och alldeles säkert tycker hon detsamma.

Men faktum kvarstår. Jag vill att min dotter ska trivas och jag vill att vi ska kunna lämna henne där och veta att hon har det bra.

Därför. Vi ringde och ställde henne i omplaceringskö. Dock kommer det ta lång tid innan hon får plats, men ändå.
Nu känner jag mig så där som en stökig bångstyrig morsa som aldrig är nöjd. Men fy farao vad nöjd jag känner mig att vi vågade ha högre krav. Att vi inte nöjde oss.

2011-10-12

Okej jag fattar sambandet.

Jag måste verkligen sluta upp med de här fasonerna att vara mörkrädd. Det är inte hållbart att vid 28 års ålder småspringa i kolmörkret från huset till bilen, hela tiden med blicken flackande över axeln som en jävla dårpippi, med en 5-årings fantasi om att skogens alla träd förvandlats till monster som ska dra in mig i mörkret.
För att sen, när jag väl kommit till bilen vara tvungen att kolla i bagageluckan efter eventuella våldsmän som kan hoppa fram till baksätet och göra fanvetvad med mig så snart jag startat bilen.

Anledningen till att jag för en stund sedan utsatte mig för det där var för att åka till Statoil för att hämta ut ett bokpaket som låg där och väntade. Vad för böcker? Kråkflickan och Sankta Psyko, bägge under kategorin psykologisk thriller.
Jag borde verkligen fatta bättre..

2011-10-11

Förlossningsenkät.

Jag gjorde en sån här för Kajsa ungefär 1,5 år senare så nu tänkte jag göra en för Vidar också, lite mer i tid den här gången.

1. När fick du reda på att du var gravid?
Alltså jag är inte helt hundra på det här, som jag har insett att man tydligen borde vara. Men jag tror det var den 4:e januari (det slår på en dag mer eller mindre). Däremot vet jag exakt vad jag gjorde. Vi hade varit på stan och köpt hem ett graviditetstest och sushi till lunch. Med anledning av att man som gravid inte får (fick?) äta sushi var min plan att vänta med att kissa tills vi ätit färdigt så jag där med skulle slippa slänga sushin om det där plusset skulle visa sig. Det kunde jag så klart inte vänta med. Plusset visade sig och vi jublade, men slängde aldrig sushin, den smakade dock inte så där riktigt bra när jag visste att jag egentligen inte borde äta den.

2. Hur gammal var du?
27

3. Hur tog din partner det?
Eftersom det i allra högsta grad var planerat så blev han liksom jag otroligt glad. Och rätt förvånad eftersom det blev bebis så himla snabbt även denna gång.

4. Mådde du mycket illa?
Ja, första veckorna var förskräckliga.

5. Var du känslig?
Nä inte mot något speciellt. Men jag mådde näst intill kronsikt illa där i början så det beror väl på hur man ser det. Känslig mot allt?

6. När kände du bebisens första sparkar?
I vecka 17 vill jag minnas att det var.

7. Var du ofta orolig?
Nej, den här gången visste jag liksom hur det skulle vara. De gånger jag konsulterade google är väldigt lätträknade till skillnad mot när jag väntade Kajsa, då hängde jag ständigt på olika gravidforum och sökte på google ständigt. Det var väldigt skönt att slippa oroa sig sönder och samman.

8. Sparkade bebisen mycket?
Nej, det var mer mot slutet han blev precis sjövild men i det stora hela höll han sig rätt lugn.

9. När började du läcka bröstmjölk?
Jag upplevde aldrig att det läckte.

10. Fick du bristningar?
Ehm, JA!

11. Blödde du någon gång?
Nej.

12. Hur många Ultraljud gjorde du?
Två. Ett i vecka 12 och ett i vecka 18.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Jag tänkte väl liksom första gången att jag tar det hela som det kommer. Men med tanke på att epiduralen tog helt fel med Kajsa så tänkte jag att jag nog ville slippa den men höll det öppet då jag vet hur förbenat jävla ont jag hade, och att jag tyckte den där sprutan var guds gåva till mig. Sen fasade jag för att spricka eller att de skulle få klippa där nere. Och lustgasen ångrade jag mig sist att jag inte testade så den hade jag bestämt mig för att ge en chans.

14. Hur började din förlossning?
På torsdagen den 10:e september var jag inne hos barnmorskan för ett vanligt rutinbesök. Hon sa att allt såg bra ut men att vi nog skulle bli tvungna att boka in ännu ett besök. Ingen bebis på väg här inte, och jag höll med.
Runt 18-tiden samma kväll kände jag dock att värkarna blev av annan karaktär och vi bestämde att lämna Kajsa hos sin farmor & farfar. Kl 19 blev värkarna regelbundna och jag spelade Wf medan jag klockade värkarna och packade det sista i bb-väskan. Klockan 22:30 blev vi inskrivna på förlossningen.

15. Hur många timmar tog din förlossningen?
Från det att vi blev inskrivna på förlossningen kl 22:30 tog det fyra timmar.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?
6 cm

18. Vilken smärtlindring tog du?
Lustgas, tills de tyckte att jag enbart skulle fokusera på att krysta och skippa gasen.

19. Dragen med sugklocka?
Tack och lov, nej! Det var ännu en sak jag fasade över då Kajsa blev dragen med klocka.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
20 minuter

21. Blev det komplikationer?
Nej. Eller jag sprack minimalt och fick sy två stygn, men jag ser det inte som komplikationer.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
När jag inte fick använda lustgasen. Jag älskade den! Och när de bad mig att inte krysta när bebisen var nästan ute, "krystar du, spricker du" sa dom. Och det var himla jobbigt vill jag minnas då det var just det jag fasade för.

23. Var du rädd för något?
Nej, jag var väldigt lugn hela vägen faktiskt. Jamen bortsett från det där med att spricka då.

24. Skrek du?
Säkert så jag spräckte trumhinnorna på den stackars rara barnmorskan.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
Två.

26. Hade du någon nära med dig?
Martin. Hurra för Martin!

27. Fick du sy?
Ja.

28. Vilken vecka födde du i?
41

29. Vad var vikt och längd på bebisen?
Vikt: 4880g längd: 54cm

30. Ammar du?
Nopp.

31. Hur gammal är bebisen nu?
3,5 vecka.

32. Vad tyckte du om förlossningen?
Helt fantastisk faktiskt. Känns så himla skönt att allt gick som jag ville och ett stort plus till den makalöst rara barnmorskan.

33. När kommer nästa barn?
Jag ska bara lyckas övertala Martin om att tre barn i familjen är en himla bra idé. Jag tänker om en 3-4 år sådär, men det får som sagt tiden utvisa. Kanske tar mitt resesug överhanden och vi bestämmer oss för att satsa på det med våra två kids istället. För så är det ju, ju fler barn, ju svårare att resa. OCH JAG VILL RESA.

För det är ju så himla tråkigt att sova.

M skolar in Kajsa på dagis idag. Själv fick jag ett plötsligt sug efter att städa, ni vet ett sånt där infall som infinner sig en gång per år ungefär och varar i max nån timme.
Bäst att passa på då tänkte jag och laddade upp med skurhink, dammtrasa, medel och musik på Spotify.
Men det är ju så med en liten bebis i familjen att det inte alltid (väldigt sällan faktiskt) blir som man tänkt sig. Så även idag.
Övertrött liten V och skrikfest hela förmiddagen lång. Babybjörnen brukar vara en bra räddning i såna lägen när man själv inte vill ligga på soffan med bebis på magen. Men den där jävla björnen är i bilen och bilen har M.
Så här sitter jag nu efter tre läggningsförsök med en übertrött bebis i famnen (okej, nu har han somnat) och ser mina städchanser gå mig förbi även denna gång.

De som vet sin grej säger att bebisars djupsömn infinner sig efter ca 20 minuter. Om det stämmer borde det gå bra att lägga ner herr Villintesova om fem minuter utan att han vaknar. Om 20 minuter väntas storasyster och M komma hem. Tror ni jag hinner en turbostädning?
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-10

Plötsligt händer det, del 2.


Nappar har sannerligen en tendens att alltid försvinna här hemma. Varje jävla kväll går vi på nappjakt och med lite tur kanske vi hittar två stycken som den där flitiga nappanvändaren kan ha i sängen under natten.
Men så ikväll tycktes varenda napp här i huset ha drabbats av plötsligt badsug och vips låg samtliga på plats i kastrullen och väntade på tvagning.
Imorgon kan jag ge mig den på att de återgått till sina små gömmor igen..
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-09

I brist på annat: Bildkavalkad.


En dag var det strålande fint höstväder så vi hängde flera timmar i skogen.




Det finns så himla mycket spännande att titta på för en 2-åring. Till exempel får man pedagogiskt förklara varför träden plötsligt tappat alla sina kläder och blivit näst intill nakna.




En kram sitter fint både för stor och liten när man gått långt.


Vi sjöng lite "uti skogen växer lingonben, uti tomtens stora näsa prinseen kommer fjorton språng. NU ska mormor bada!" Det måste man nämligen göra när man går i skogen, det lärde min morfar mig.


Det blev mörkt på himlen så vi skyndade hem.


Den här prickiga saken tyckte jag såg väldigt bekant ut, himla tur att jag tog med honom hem.


Sanera liten tös gick sannerligen åt den kvällen.


Igår slog vi på stort med ost, bröd fyllt med ost och oliver, choklad och en himla massa gottigt. Som jag har längtat efter alla dessa ostar!


Vi åkte till Ikea där Kajsa lekte rövare på barnavdelningen. Så här trött blir man efter det.


Åh du ljuva lilla leende!


På vår tomt växer det magiska smultron ända in i oktober.


Och till sist: Den finaste lilla tjej jag vet.

Plötsligt händer det.

Idag tyckte vi att vi förträngt den där Ikeahistorien (ni vet när vi bara lämnade kundvagnen och drog) tillräckligt och kände oss manade att prova på världens kanske vanskligaste uppdrag ännu en gång när vi ändå hade vägarna förbi. Denna gång rustade med både russin, banan och festis i mutväg.
Och tamejtusan, det gick vägen! Vi kom hem med det vi skulle, varken mer eller mindre utan några direkta incidenter eller nervbryt.

Nu tänker jag att vi kanske borde få en t-shirt med trycket "We survived Ikea" på. Eller i alla fall en pin, allra minst.


Mutor, glöm aldrig det!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-08

När polletten trillar ner.

Jo det här med att föräldrar lurar i sina barn saker för att de anser att de inte är riktigt mogna att höra sanningen, eller som i mitt fall: bara att ha en lat (smart?) farsa. Och inte inse att man blivit lurad förrens i vuxen ålder. Himla roligt.

Jag minns till exempel när jag var barn, hur min pappa bad mig hämta vad-det-nu-kan-vara, säg hans snusdosa.
"Snälla Lisa, har du lust att hämta min snusdosa inne i huset. Jag tar tid!" (När vi var ute i sommarstugan.)
Och jag minns hur det brann om mina barfotade fötter när jag sprang snabbt, snabbt där över gruset. Hur jag flåsande kom tillbaka med den där snusdosan och ivrigt frågade pappa hur snabbt det hade gått. Han kollade på klockan och så sa han "Det där var snabbt, riktigt snabbt! 30 sekunder!" Och jag blev så där lagom impad och sa att "det kommer gå snabbare nästa gång!"

Det där glömdes med tiden bort och jag ägnade inte det där en tanke tills för några år sedan då det gick upp för mig att han ju inte alls kollade på den där klockan. Han tog med största sannolikhet en svälj ur sin öl där vid grillen, rätt nöjd över sin egen briljans och när jag kom tillbaka låtsades han som att han suttit med blicken på klockan under hela min frånvaro, bara för att sedan slänga ur sig en tid han tyckte lät rimlig.
Himla smart knep måste jag säga. Synd bara att ingen egentligen vet mitt personbästa, jag som sprang så tappert där över grusgången varje gång.

Min kompis skrattade åt mig när jag berättade det där. Men så tänkte han efter och insåg att han nog också blivit rätt lurad som barn. Familjens kattungar till exempel, de hamnade nog aldrig på den där fina bondgården där katterna kunde springa fritt och leva lyckliga i alla sina dar som hans mamma tutat i honom. Snarare hamnade dom hos veterinären eftersom familjen inte kunde ta hand om alla små missar. Stackars små katter. Och stackars min kompis som trodde att hans små kompisar levde lyx i kattparadiset där på bondgården och jagade tjocka råttor dagarna i ända när de i själva verket var rätt stendöda.


Och apropå egentligen ingenting (eller kanske apropå att inte fatta något) så känner jag ett behov att berätta om ett språkligt missförstånd. Mest för att jag tycker det är lite märkligt att ingen annan missförstått ordets betydelse.
När jag var kanske 13-14 år satt vi och kollade på tv jag och min familj. På nyheterna pratade de om alla bränder som härjade i fjol, och jag bara: "Men alltså, var ligger det där Fjol egentligen, det händer ju liksom väldigt mycket där.."
Jamen på rikt! himla konstigt är det väl ändå inte att tänka att fjol är ett ställe, och inget som hände förra året?

*Vill inte framstå som norra Europas mest korkade tonåring*

Att prioritera. (Eller: Han är så klok han, del 47)

Jag, väldigt irriterat till M när jag gjorde mig iordning:
"Men är det inte bättre att du klär på ungarna istället för att fixa disken så vi kommer iväg nån gång?" (Ständigt stressad)
M: "Fast jag tycker nog det är bättre att få iordning här så slipper du bli skittjurig och gorma över att ingen varit här och diskat medan vi varit borta när vi kommer hem."

Jomen okej då.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-07

På promenaden.


Men alltså förklara för mig, vad är en hundpotta? Kanske är jag helt tappad bakom flötet, men låter man inte sin hund bajsa i det fria längre? Är det brist på de svarta hundbajspåsarna? Eller är det nåt slags miljötänk eller bara nån Finspångsgrej?
I don't get it!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-06

Man vet..

.. att man är småbarnsförälder när man:
1. Konstaterar att ens säng pryds av diverse intorkade fläckar bestående av bebiskräk och eventuellt också lite kiss från läckande blöja (det här med en liten snopp är verkligen inte helt lätt).
2. Du orkar, trots fläckarna inte byta sängkläder och får således sova ännu en natt i det intorkade bebiskräket och det eventuella bebiskisset.
3. Du tycker inte ens att det är särskilt äckligt.

Och den skyldiga till fläckarna: Herr sötmoj.


2011-10-05

Låt oss prata om den där millimeterrättvisan.

Jag tycker det är så himla intressant det här vartifrån vi får våra värderingar och vår syn på barnuppfostran.
Vi hade besök här i helgen och som så ofta nu mera pratade vi barn i allmänhet och bebisar i synnerhet.
Hennes syrra har just fått barn och redan nu hävdar hon bestämt att det var både det första och sista barnet. Och det är ju absolut inget märkligt med det. Inget barn, ett barn eller sju - det är ju helt och hållet upp till var och en och något jag skiter fullständigt i.
Men det var liksom hennes orsak till att bara vilja ha ett barn jag förundrades över. (Eller okej, jag tyckte det var skitkorkat faktiskt.)
Hon menade att hon vill skämma bort hennes dotter och med fler barn skulle det inte bli möjligt eftersom, som hon sa "får ena barnet något, så måste ju den andra ungen också få" och menade att ekonomin inte skulle räcka till två ungar att skämma bort med prylar och fina kläder och leva efter den där millimeterrättvisan.

Och det var just det där med att skämma bort och den där millimeterrättvisan jag tycker är himla intressant.
Själv tänker jag nämligen precis tvärt om.

Alltså livet. Det är ju inte det minsta rättvist, det vet vi ju allihop. Så jävla orättvist kan det vara, är det inte bättre att låta ungarna få fejsa det direkt liksom?
Jag tänker så här: Behöver Kajsa ett par skor, ja då går väl jag och köper ett par skor. Nästa gång är det Vidar som vuxit ur sina regnbyxor, då går jag och köper ett par utan att jag känner att jag behöver köpa något till den andra ungen.
Har Vidar käkat upp sina kritor och hemskt gärna vill ha några nya som han lovar att inte käka upp, och han inte får låna Kajsas tuschpennor, jamen då köper jag väl det då. Nästa gång är det samma rackarunge som tryckt sönder alla K:s pennor så jag får lov att köpa nya till henne.
Jamen ni fattar?

Samma sak gäller julklappar och presenter. Har Kajsa önskat sig en cykel och vi anser att hon är redo för en cykel så kanske hon får en i julklapp utan att lille V nödvändigtvis behöver få julklappar för exakt samma summa. När han är tillräckligt gammal kommer han med största sannolikhet också få en cykel.
Och när det kommer till födelsedagar - jag vet folk som köper presenter även till det syskon som inte fyller år bara för att denne inte ska känna sig utanför.
Alltså, maken på idioti!
För ärligt talat, vem tjänar på det?
Ungar som lever i en förvrängd värld om att allt ska vara på pricken rättvist och bara ska ha och ha bara för att den alltid fått det? Missunsamma barn som inte kan unna sitt syskon presenter på sin födelsedag?
Nej tack liksom.

Också det här med att skämma bort. Jag kan verkligen inte få det till något postivt. Faktiskt. Det enda vi kommer skämma bort våra ungar med här hemma är kärlek, pussar och kramar, för det, det kan man aldrig få för mycket av.
Det här med att överösa barnen med leksaker och tektniska prylar däremot tror jag inte att någon mår bättre av. Snarare tror jag att barns fantasi utvecklas oändligt mycket mer av kreativa saker än plastiga, blinkande saker som för massa oväsen. Kottar, pinnar och bus i skogen typ.

Och hej och hå vad käck jag låter. Jag har inte sagt att vi leker med enbart pinnar och kottar här hemma, visst har Kajsa plastiga leksaker från Fisher price, men jag tror att lagom är bäst. Som med nästan allt annat alltså.

Och så tänker säkert några att "ja, ja lätt att sitta där och säga när hennes ungar knappt vet vad julafton är."
Och ja, kanske det. Men jag tänker att om vi, jag och Martin, för över våra värderingar till våra ungar så kommer ju de också inse att prylar och dyra kläder inte är särskilt viktigt.
Det blir väl lite vad man gör det till, eller?

Det var allt för mig. Kände att jag var tvungen att ha lite åsikter om andras tankesätt och värderingar. Ursäkta.

Sov du lille videung..


M är ute och rastar en tös full med spring i benen, Kotten han bara sover och jag har så himla tråkigt. Får man äta opp honom månne?
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-04

En sån där award.

Jag har fått en award av Jos (min första, så himla tufft!) så nu när bägge kottarna sover, tumlaren nerburen och inkopplad och jag bänkat mig framför den riktiga datorn (inte min htc alltså) så tänkte jag försöka knåpa ihop lite svar till de där frågorna.

1. Varför började du blogga?
Jag blev nog inspirerad av alla mina vänner som började blogga där nån gång under 2008/2009 och kände att jag också ville sätta lite av min vardag på pränt. Helt och hållet för min egen skull, men ju mer och längre jag bloggade ju fler bloggar hittade jag att läsa och fler hittade hit. Nu är det nästan som en drog, både att läsa alla era fantastiska bloggar om både små och stora ting och att skriva själv.

2. Vilka bloggar följer du?
Mer eller mindre alla bloggar som jag har i min länklista här till höger plus några guldkorn till som jag precis hittat, samt ett gäng jag vet länkar sina bloggar direkt till fejjan.

3. Vilka favoritfärger har du?
På kläder svart. I övrigt mycket knallgrönt och rött.

4. Vilka favoritfilmer har du?
Into the wild älskar jag sönder och samman och kan se den om och om igen, inte minst för den underbara filmmusiken som görs av Eddie Vedder. (Älsk på Eddie!)
Och andra filmer jag hurrar för är Amelie från Montmartre och feel goodfilmer i största allmänhet. Och A love song for Bobby Long fullkomligt älskar jag också.
Och precis skitläskiga rysare som Ils, The strangers och Nattvakten.

5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Men oj, jag älskar ju att resa och fick tack och lov upp även M:s ögon för resandet när vi var i Asien 2009. Just nu har vi dock lagt det på is när ungarna är små. Men när tiden är inne och ekonomin räcker till så drömmer vi om att packa ihop familjen och dra till USA (Seattle drömmer vi om bägge två) och så är jag sjukt sugen på Sydamerika. Och Nya Zeeland. Och Skottland. Och så vill jag hemskt gärna tillbaka till Laos nån gång också.


Nu får jag också den stora äran att skicka det hela vidare och det gör jag till de här tre finisarna:

Johanna, Fröken K och Sandra.

Jag har en fjosslåda!

Martin ropade på mig nyss inifrån badrummet och berättade nöjt att han gjort en 'fjosslåda' till mig. Alltså en låda enkom till för snippan. Hur bra är inte det?
Han ba: 'här har du blöjorna (svinstora bindor jag köpte på mig att ha efter förlossningen), här är trosskydd, bindor, tamponger och den där rakgelen. Och dom här', sa han och vevade med mina knipkulor jag köpte när jag oroade mig sönder och samman över att min snippa aldrig mer skulle bli sig lik igen efter Kajsa. 'Alltså använder du ens dom här?' Undrade han. Och ja ba 'ehm, nä det gör jag inte.'

Vet inte om det var en pik, om han liksom tänker att snippan efter två nästan 5-kilosklumpar mer liknar - ursäkta liknelsen- en urgröpt vattenmelon?
Vi har så att säga inte testat melonens vara eller icke vara ännu. Men jag lugnade honom i alla fall med att jag gör mina knipövningar som jag ska så det borde inte vara någon fara på taket.

Hur tänker vi nu egentligen?

Apropå sömn som jag ju nyss nämnde var så himla viktig. Jovars, men hur tänker vi nu när vi sitter uppe och väntar på att Lillkotten ska vakna för att få käka?
Tänker att om jag går och lägger mig nu så vaknar han garanterat precis när jag somnat, bättre då att vara vaken.
Men han har ju sovit i cirkus tre timmar, fatta vad sömn!
För det är lite så med vår bristfälliga sömn, som ju kanske inte är så där jävla bristfällig egentligen, att den i själva verket mest beror på oss själva.
Om vi ger fan i att nattsudda så här länge om kvällarna, utan går och lägger oss normal tid så skulle vi få sova en himla massa.
Men vem tusan har sagt att vi är smarta? Det är ju himla fint med lite egentid bara M och mig emellan också..

2011-10-03

Att försova sig lite.

Jag vet inte alls hur det gick till faktiskt, men imorse hände något som jag trott var omöjligt nu mera. Vi försov oss.
Vi skulle hälsa på Kajsas nya förskola klockan tio. Vid halv sju vaknade bägge ungarna och vi hängde en stund i storsängen. Rätt vad det var så var klockan 09:15 och vi hade alltså lyckats somna om alla fyra i nästan tre timmar. Och ni som vet hur det är med sömn och småbarn begriper ju att det var helt jävla otroligt skönt. Sömn är ju liksom mitt allra bästa vapen mot trotsig 2-åring, skrikig bebis och allt annat kaosartat som kan tänkas fylla vår vardag nu mera.

Och försov och försov kanske ni tänker nu, men att utfodra två ungar med frukost (nåja, ersättning är också frukost. Och lunch, mellanmål, middag och kvällsmat.) klä på två ungar samt sig själv och gärna också åtminstone borta igenom håret, allt på bara 40 minuter - det är fan rätt stressigt vill jag lova. Men vi rodde det iland och var på förskolan precis i tid.
Så. Jävla. Bra!

Och förskolan då. Lucky me att jag är nostalgisk och gillar 70-tal och ruff ruff, för det var som att kliva in i ett urtypiskt svenskt dagis från sent 70-tal/tidigt 80-tal. Och från att komma ifrån en toppmodern, nyrenoverad förskola var det minst sagt vissa konstraster, men såna petitesser bryr vi oss inte om här inte.
De arbetar mycket i utomhusmiljö och jobbar dessutom ständigt med 'rör inte min kompis!' och miljötänk vilket ju låter helt fantastiskt och gillas mycket.
Rör inte min kompis liksom, undrar om de får såna där pins också? (Jag vill nämligen ha en rör-inte-min-kompis-knapp.)

Nästa vecka börjar alltså inskolningen och vi får 4 minuters bilfärd till förskolan istället för 30. Win win win!

2011-10-02

Att inte fatta ett dugg.

Min kille alltså, så himla klok är han. Och jag så himla korkad att jag blir lite förbannad på mig själv.
Lille V har varit himla grinig de senaste dagarna och efter maten har skrikfest delux utbrutit. Jag har tolkat det hela som magont, målat fan på väggen och tänkt komjölksallergi, överkänslig mot just babysemp eller att han fått i sig för mycket för snabbt eftersom han ju också kräks en del efter varje måltid.
Men M han bara 'vi ger killen lite mer mat vetja! Han kanske inte har blivit ordentligt mätt på länge och du vet ju själv hur ont i magen man får då.'
Och jag bara 'MEN ÄR DU INTE KLOK? Ge ännu mer när han redan har ont i magen?'
Jag tänkte liksom eftersom så många "duktiga" redan häpnat över hur mycket han äter.
Men M stod på sig och menade att då kan vi åtminstone utesluta hunger om det inte skulle hjälpa, och dessutom det enda vi själva kan försöka med i nuläget (alltså i gårkväll när alla affärer redan stängt.) Så ja, vi testade att ge honom ännu mer mat och det hjälpte! Kotten blev alldeles lugn och nöjd och harmonisk.

Det är så typiskt mig det där, att alltid tro det värsta och helt bortse från andra möjligheter. Så jävla enkelriktad.
Nä, tacka vet jag min kille, så jävla bra är han!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-10-01

Mina vänner.

Woho, jag är ett stort fan av Mina vänner (har till och med vid 28 års ålder en riktig liten bok som dock inte används så flitigt) och hakar såklart på både Alex och Sandra och gör en likadan.



Namn: Lisa
Smeknamn: Inget så vitt jag vet. Eller jo "Fjärta" av bästa H (vars blogg jag för övrigt tycker ni borde läsa, den kvinnan hon kan skriva hon!)
Ålder: 28
Bor: Här vill jag helt spontant skriva Norrköping som jag bott i hela mitt liv, och är staden jag alltid kommer känna mig hemma i. Men rätt ska vara rätt så jag skriver Finspång aka Äggskallebyn.
Sjärntecken: Kräfta.
Äter helst: Sushi.
Favoritfärg: Kollar man på mina kläder så svart, annars grönt och rött.
Bästis: Min kille är min livskamrat på alla sätt och vis och därav även min bästis. Men så har jag några tjejer som hängt ihop i ur och skur sen vi växte upp (mer eller mindre) däribland hon som kallar mig Fjärta och skriver väldigt fint. Hon är nästan den bästa jag vet faktiskt.
Bästa ämne i skolan: Musik. För jag älskade (och älskar) att sjunga. Tyvärr fick jag IG när vi skulle sjunga 'Vem kan ro utan åror' i 7:an...
Bästa film: Into the wild, tätt efter kommer Amelie från Montmartre.
Film jag aldrig vill se igen: Human Centipede. Okej att jag skrattade så jag nästan grät, men av helt fel orsaker. Den är så förbenat äcklig (också på fel sätt) att jag kräks lite vid bara minnet.
Fritidsintressen: Jag önskar jag kunde skriva att läsa, men med tanke på att jag har kanske fem påbörjade böcker utan att lyckats läsa ut en enda på väldigt lång tid får jag nog se det som ett intresse jag lagt på hyllan tills vidare. Men kolla på tv-serier och kan man säga wordfeud som intresse? I så fall wf också. Och gå i skogen och hänga med min familj och sånt.
Vill jag bli: Det är en fråga jag funderar ständigt över, så jag vet inte.
Drömresmål: Sydamerika. Också tjatar jag rätt ofta om att jag vill åka till Seattle.
Detta visste ni inte om mig: Jag är sjukt duktig på att spela martyr. Något jag jobbar på att bli mindre duktig på eftersom det är en egenskap jag verkligen hatar.
Är jag hemligt kär i: Vet inte det ja, men jag suckar i alla fall väldigt hänfört varje gång jag ser Gael Garcia Bernal, så han får det väl bli.
Blir jag lycklig av: Min familj. Mina ungars skratt (okej, V ler mest inåtvänt än så länge men det ser ut som små leenden och jag smälter varje gång.) Och Roskilde och musik och fred och godhet och ehm ja, väldigt mycket inser jag. Bra där!

Dagsformen.


Kajsa angående framsidan av boken vi just skulle läsa: 'Titta dä ä mamma, MAMMA!'

Jo jag tackar ja! Det säger kanske en del om hur jag både ser ut och känner mig just nu..
Published with Blogger-droid v1.7.4

Istället för film.


Äsch, vem vill se på film en fredagskväll när man kan tömma en vuxenpotta?
Published with Blogger-droid v1.7.4