2011-08-31

Saker man säger.

Alla måste ju se att hon är världens sötaste unge, jag kan verkligen inte förstå att vi har gjort henne. Inte en chans att vi får en så perfekt unge en gång till!

Så sa jag tidigare ikväll till M när Kajsa i full koncentration satt och pillade med sina leksaker på golvet. Men så kollade jag igenom gamla bilder och ehm, låt oss säga att så här med lite distans inser jag att vi nog var ensamma om att tycka att Kajsa var den sötaste världen hade skådat. Själv smälter jag varje gång jag ser de här bilderna, samtidigt som jag skrattar så jag kissar på mig. Men jag bjur på´t! Ty det är i sanning ena riktiga lyckopiller.


Dagar som går och går utan att något blir gjort.

Även om en förlossning just nu inte skulle vara helt optimalt så måste jag ändå säga att min kropp är väldigt redo att föda ut den där ungen. Eller redo, den orkar inte med mer snarare.
M var så jävla vänlig härom dagen och upplyste nöjt (?) om att jag nu mera anlagt en vaggande, ankliknande gångstil. Och jag tror honom.

På kvällarna när jag lagt mig i sängen gör det ont i varenda led i kroppen, och fogarna, herregud vilken smärta! Känns som hela underlivet ska sprängas i bitar när som helst. Och när jag väl lyckats somna så vaknar jag varje gång jag ska vända på mig eftersom det är ett halvt projekt då hela kroppen måste fokusera på varenda rörelse och liksom följa med i vändningen. Det tar väl någon minut eller så bara att förflytta mig från höger sida till den vänstra.
De här nattliga jympapassen sker tämligen ofta då sidan jag ligger på har en tendens att domna bort efter en stund.
Kort och gott så sover jag inte superbra om nätterna och känner mig således inte helt utvilad om morgnarna.

Den här avbrutna sömnen gör att allt mitt planerade boande blir lidande. När jag kommit hem efter att ha lämnat Kajsa på dagis så drabbas jag av en enorm passivitet. Jag ba 'eh, jaha nu då?' Och så sätter jag mig lite med det där fördömda ordspelet som jag knappt kan uttala och äter lite lunch. Sen kommer den där oövervinnliga tröttheten över mig som gör att jag bara måste lägga mig och vila en stund.
Sen får jag sjukt dåligt samvete över att jag inte uträttar något vettigt alls på värdefull tid där man faktiskt kan få hur mycket som helst gjort när man inte har någon som pockar på ens uppmärksamhet. Så då plockar jag lite i köket, kanske tvättar jag lite eller letar efter den där kudden till vaggan som ska finnas någonstans i huset men är omöjlig att hitta. Och lagom tills jag gjort det där vardagliga så är det plötsligt dags att börja förbereda middagen till resten av familjen kommer hem.
Och där gick ännu en dag utan att få något gjort.
Inga putsade fönster, inget brödbak eller några rensade garderober.
Jag finner ingen motivation. Alls.

Dagens 'vad i helvete?'

Jag vet att jag nog är hopplöst mycket efter, men jag känner av hela mitt hjärta att jag måste skriva några rader om det här, så jag får ta det helt enkelt.
VEM är den där Jocke Berg som sjunger disneylåten till den svensktalande Bilar? Det kan väl inte vara samma Jocke som sjöng Pärlor för mig om och om igen inne på mitt flickrum i Ektorp?

Jag har nu aldrig varit ett större Kent-fan, men de har ändå följt mig relativt nära genom åren. Men ändå. Någon måtta får det väl ändå vara på hur mycket man får sälja ut sig som artist?

2011-08-30

Om badrummet som inte är något badrum.


Det här är alltså vårt badrum.
Tycker ni att det förändrats mycket sen den förra renoveringsbilden?
Nej, tänkte väl det. Det har det inte heller. Eller egentligen tillkommer det lite grejer varje dag, men det är inget som syns. Elen är så gott som dragen till exempel och reglar på plats och sånt skit. Men det där kaklet, mattan, handfat och badkar - sånt som utgör själva badrummet - det känns just nu rätt avlägset.
Men, det finns hopp hör och häpna. Med en jävla massa skopor tur kan rörmokaren påbörja sitt jobb nästa vecka. En dag så är han klar har han sagt. Och direkt efter det kan mattläggaren/kakelsättaren infinna sig. Hans jobb handlar kanske om tre, fyra dagar ungefär.
Och kan man räkna åtminstone lite så kan man dra slutsatsen att det finns en liten, liten chans att badrummet står färdigt till bebis ankomst.
Den lilla pessimisten inom mig säger dock att jag kommer få bajsa på en campa potti efter förlossningen hur mycket jag än kniper. Ty är det något jag lärt mig av det här så är det som dom säger - en renovering tar alltid längre tid än vad man räknar med.
Men ändå, låt oss hoppas!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-29

...

Är det riktigt schysst att gå vinnande ur ett spel wordfeud med ordet 'hynda'? Jag är osäker, men kunde inte låta bli.
Jag är fast. Fan också!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-28

Äppledagen.



Idag gör vi äpplemos, äpplekräm och eventuellt även en paj här hemma.
Ikväll äter vi nystånkat äpplemos med kall mjölk och smörgås till, precis som när jag var barn.
Ja, mos och mjölk, det är magiskt gott. Krämen får bli mellanmål i veckan.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-27

Lite om wrestling.

Ikväll skulle jag vilja vara i Göteborg. Igen. På Trädgår´n närmre bestämt, och kolla på Gbg wrestling. Inte för att jag någonsin kollat eller ens brytt mig om wrestling tidigare, men det hade varit tufft att kolla in Huckleberry Sinn i sitt esse och träffa gamla kompisar. Det hade det minsann.

Om tuttarna.

Jo alltså jag har ju hört det här om att man får större tuttar när man är på smällen, och allra helst när man är alldeles förskräckligt mycket på smällen.
Men det där tycks liksom inte stämma så bra på mig. Tuttarna har krymt. Min favoritbehå som jag haft under hela graviditeten har plötsligt blivit för stor och ger en stor glipa mellan bröna och själva kupan. Så nähe, no milk (today) den här gången heller då kanske?
Mycket möjligt att det var den minskade mängden tuttar som gjorde att vågen visade på minus på senaste mvc-besöket, jag som blev så glad! (Och ja, jag vet att man inte ska fokusera så mycket på viktuppgång när man är gravid, men är man överviktig så är det fan jävligt kul när vågen för en gångs skull pekar på minus.)
Men tuttarna, dom vill jag ju liksom behålla..

En lördagmorgon.

Trots att Kajsa är snart två år så går de gånger hon sovit hela nätter i vår säng att räkna på en hand. Både hon och vi sover bäst när hon sover i hennes egen säng. Dock tar vi ofta upp henne till oss när hon vaknar på nätterna eller väldigt tidigt på morgnarna med förhoppning om att hon ska somna om.
Här gäller det då att tänka på några extremt viktiga saker, annars är det liksom lögn i helvete att få henne sova. Inte en tum av kroppen får man röra. En vick på stortån kan ödelägga hela somna-om-processen. En liten rörelse för att torka bort dregel från mungipan så har man ett barn klängandes överallt trots att man varit tämligen säker på att hon somnat.
Imorse bar vi över henne till oss vid 05:15 då varken M eller jag tyckte det var någon bra idé att börja helgen så tidigt.
Efter att ha legat blick stilla i en evighet råkade jag ta ett lite djupare andetag mot min tidigare avslappnade andning. Det lilla snedsteget resulterade i 'mamma, hej mamma, vakna mamma!' runt 06:15. Detta trots att jag sekunden tidigare sneglat på henne och sett att hon haft hundkräkets öra upptryckt under näsan, nappen i mun och väldigt tunga ögonlock.
Men nej då, en felandning och lördagen började med frukost runt halv sju.

Nu, ska dock påpekas, är barnet väldigt trött och redo för förmiddagsvil. Jaha.

2011-08-26

Där liten trivs bäst.


I växthuset, ätandes klasvis med vindruvor.
Published with Blogger-droid v1.7.4

Mörkret.

Kommer på mig själv med att lyssna efter att porten till farstun ska slå igen och det rasslande ljudet av nycklar som sätts i dörren.
Så kommer jag på att vi har ju ingen ytterport i en farstu längre. Istället börjar jag undra hur det går för M att gå de 20 minuterna från bussen och hem, mer eller mindre genom skogen. Tänk om han blir stångad av en älg eller attackerad av en grävling eller bara tagen av mörkret?
Själv hade jag aldrig vågat promenaden. Mörkret är så kompakt här ute, mycket mer påträngande än inne i stan. Märkligt det där, för antagligen har man hundra anledningar till att vara mer rädd för att gå själv inne i stan än här ute på landet. Men det är väl vanan antar jag. Längtar till dess jag känner mig trygg och slipper vända mig om över axeln när jag går ut i det här svarta mörkret. Om det någonsin kommer ske.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-25

Försöka går ju.

Kajsa har fått blöjeksem och springer därför runt rätt mycket utan blöja här hemma. Lite kiss på golvet får man liksom räkna med, hon är dock väldigt noga med att göra oss uppmärksamma varje gång och skriker 'åhh neej mamma, mamma kiss KIISSS!' och visar med förfärad min var kisset hamnat. Vi talar alltid om att det inte gör något, att det bara är att torka upp så försvinner det.
Och det där har hon ju tagit fasta på. Varje gång en mugg med vatten "råkar" hamna på golvet (vilket är rätt ofta) så säger hon med övertygelse 'NÄ, inte vatten. KIISS!'
Vad hon inte riktigt begriper är hon är rätt påkommen då hon har blöja på sig, men vad gör man inte för att slippa höra tjatet om att 'nej Kajsa, inte hälla ut vattnet sådär!' för sjuttioelfte gången..

Dagen idag.

Med tanke på de senaste dagarnas ordbajsande är det lätt att tro att jag inte har något liv. Men det har jag ju. Det är bara så himla lätt att ordbajsa oväsentligheter när man har en sån där smartphone.
Jag har alltså inte varit och fött barn under en hel dags frånvaro härifrån, jag har väl bara velat påvisa att jag faktiskt har just ett liv.
Idag har jag till exempel suttit iförd full regnmundering i en sandlåda och tänkt att det hade nog varit rätt angenämnt om det inte varit för känslan av att bebis skulle pressa sig ut ur övre delen av magen. Jag har också tagit död på en fästing storlek enormus gigantus som Kajsa med stor inlevelse studerade på vardagsrumsgolvet (nackdelen med utekatt på landet). Också har jag köpt blöjor storlek mini och ätit en Napoleonbakelse.
Bakelsen med sällskap var helt klart det bästa på hela dagen, det och att Kajsa villigt lät sig mutas med en kanelbulle och en päronmer. Annars brukar jag försöka hålla mig borta från att fika på såna där caféer när Kajs är med, det är inte riktigt hennes kopp av te. Förmodligen inga ungars kopp med spring i benen, men ibland så.

Ikväll tänker jag inta soffläge och påbörja säsong fyra av True blood, jag kan inte riktigt med ord beskriva hur mycket jag längtat. Himla bra drag av M att hålla sig borta just ikväll alltså. (Om man bortser ifrån att han ska äta kräftor med jobbet och jag varit sinnessjukt sugen på kräftor ungefär hela sommaren.) Men True blood alltså, ensam i soffan. Win på den!

2011-08-24

Grannskapliga förpliktelser.

Undrar om jag har förstört grannsämjan nu efter att ha tackat nej till två jultidningsförsäljare? Dessutom så ljög jag, sa att vi redan köpt från kusinerna, kände mig så jävla snål annars.
Tänker mig pratet bland föräldrarna: 'den där nyinflyttade familjen i Ståhls gamla hus är allt ena riktiga snåljåpar, kunde inte ens köpa nåt ur dotterns jultidning!'
Published with Blogger-droid v1.7.4

...

Ja men okej då, Robinson också. Jag längtar efter att Robinson ska börja. Fy fan.
Published with Blogger-droid v1.7.4

...

Eller okej jag erkänner. Nu när jag sitter i soffan och tittar ut på regnet så längtar jag faktiskt en hel del till höstens helger med På spåret och Så mycket bättre på tv. Samt att ha en pytteliten bebis brevid oss i soffan.
Tänk vad skönt när familjen kan sitta ner i soffan i lugn och ro igen, utan att känna någon stress över alla måsten!
Published with Blogger-droid v1.7.4

Hej du gamla inneboende kompis, jag undrade just var du tagit vägen! (Och ja, ni har hört den förr.)

Och där kom den, lite som ett brev på posten. Höstens melankoli. För varje år som går kommer jag bättre överens med den och börjar rent av gilla den en smula. Men alltid samma sak. Analyseringen av sommaren, vad tusan har jag gjort? Alltid samma slutsats, inte en bråkdel av det jag velat. Och så kommer saknaden av något som jag inte riktigt vet vad, mina vänner kanske.
I år är enda gången på elva år som jag inte varit på festival. Känns tomt och lite märkligt. Känner avsaknaden av musik och gemenskapen, känner att jag nog skulle vilja vara på Roskildes spelområde, äta festivalmat, dricka ljummen öl från plastmuggar, upptäcka ny musik och mötas upp på Gringo bar för att dricka en mojito. Flummigt, fritt och alldeles underbart.
Jag vet inte, men jag tror det är balansen. Freakar ur lite emellanåt när jag inser att jag snart har två ungar, en fästman, hus, kombi och katt. Jag älskar Svenssonlivet men ibland måste jag bryta mig loss lite också, vara jag jag jag. Och den är jag helst på Roskilde, ihop med alla skruvade vänner.
Vem vet, nästa år kanske?

Nu nöjer jag mig med att lyssna på fantastisk musik via spotify. Kanske läser jag lite, eller så tar jag tag i det där hej-och-välkommen-till-världen-bakandet som jag tänkt göra i ett par veckor nu. Annars sprätter jag bara omkring här hemma och njuter av tystnaden och egentiden.
Hur som helst så ska jag ge tusan i att gräva ner mig, det stadiet har jag lite passerat känner jag.

Dumlatheten.


Varför ska jag jämt göra så här mot mig själv? River ur alla sängkläder för att jag då inte har något annat val än att bädda rent när det väl blir läggdags. Men varför kan jag inte löpa linan ut och slänga på rena lakan med detsamma?
Men nej då, vänta tills du redan somnat på soffan en gång vetja och se hur jävla pigg du är på att bädda rent då!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-23

Skeva drömmar.

Inatt drömde jag att bebis skulle förlösas med planerat kejsarsnitt. (Jag drömde även att jag gick på ett stort haschplantage, och för varje haschplanta jag gick förbi så blev jag på smällen och hade således en hel drös bebisar i magen som endast kunde förlösas kring en eld, på haschplantaget där alla var tvungna att vara pårökta.)
Ialla fall..
Döm om min förvåning när barnmorskan idag sa att det nog var bäst att kontrollera bebisens läge med ett ultraljud, eftersom hon på bara två veckor hade haft fyra långtgående fall där bebisarna låg i säte.
Den ena pappan, berättade hon, var rätt stressad och väldigt frånvarande på deras rutinbesök som hade ägt rum igår. Anledning: Planerat kejsarsnitt nästa vecka och fullt uppe i en badrumsrenovering.

Ett tag trodde jag att det var oss hon pratade om, att jag, mina skeva preggodrömmar till trots hade fått förmågan att drömma sanndrömmar. Men peppar peppar var det alltså inte så det var fallet.
Bebis låg i ruckbart läge precis där den skulle och kurvan följdes alldeles exemplariskt.
Skönt måste jag säga, för planerat kejsarsnitt utfört av en sektliknande drös med pårökta människor kan jag klara mig utmärkt utan.

Försenad 30-årskris?

M och hans kompis diskuterar, jag citerar: om man inte skulle ta upp det där skateåkandet igen och visa dagens kids hur det ska gå till...

Pax för första parkett!

Saker jag aldrig trodde jag skulle säga:

Hurra för rotavdrag!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-22

Tillrättavisande.

Den där tokigt söta ungen jag har här hemma, som jag älskar så mycket att jag nästan går av, hon som så ofta på senaste tiden gjort att jag vill slita av mitt hår i förtvivlan. Ni vet hon?
Idag när jag stod i trädgården och tog bort vissna blad från en stor pelargon kom hon fram till mig med ansiktet alldeles nära mitt, tittade mig allvarligt i ögonen och sa 'nej mamma, aja baja. Blomma ont!'

Söta älskade unge, klart man måste tillrättavisa mamma när hon gör illa blommorna sådär.
Och så bra att allt mitt tjatande inte varit helt förgäves!

Helgens snällaste.

Jag vet ju att vi har världens bästa vänner, men ibland överträffar dom liksom sig själva. Som igår, en bil med släp rullade upp på tomten, på släpet en båt. EN JÄVLA BÅT!
Vi ba: 'Eh, VA?'
Han ba: 'Jamen jag vet ju att ni vill ha en båt, och här har ni! Grannen har sålt huset och lämnat kvar båten. Ni får den!'
Alltså, dog. DOG!
Och sen räckte han fram 5 liter kantareller med orden 'jag antar att ni inte har så mycket tid att ge er ut i skogen'.
Dog igen!
Maken på snällhet va!?

Bloggkrångel.

Men vad händer med min blogg? Eller med blogger över lag, tycks vara fler som har problem. Länklista och hela inläggslistan som tidigare funnits i högerkanten ligger plötsligt och trycker längst ner på sidan. Blir tokig!

2011-08-21

Vecka 38..

och bullen i ugnen är färdigbakad, redo att komma ut när som helst.
Min halsbränna och det faktum att jag idag kom hem efter veckohandlingen och insåg att jag handlat från en gammal inköpslista (trots att jag skrivit listan en kvart innan jag åkte) säger mig att jag borde stressa ner lite.
Men tanken på att det kan komma bebis precis när som helst och att jag med största sannolikhet kommer få uträtta mina behov på en Campa potti samt duscha i en sunkig källare alldeles nyförlöst med hantverkare arbetandes här hemma gör att jag nog får knapra mina Novaluzid ett tag till.
Men annars, bring it on! Jag är hemskt nyfiken på bullen jag haft inneboende i nio månader nu.

Man vet..

.. att man är småbarnsmorsa när man skickar ett tack-för-igår-mess till värdinnan som var ute och skakade rumpa till sent inatt, halv tio morgonen därpå.

...

Att tänka att man skulle kolla på en gratis spelning med Eldkvarn, i Norrköping, på deras 40-årsjumbileum var kanske lite väl optimistiskt. Speciellt om man är höggravid och dessutom drabbats av en släng torgskräck.
Jag gick på tjejfest istället, mycket bättre.

Nu ska jag dricka kall oboy till frukost, sånt vi gör när inte Kajsa är hemma. Sen ska jag säga 'vad var det jag sa?' till min kille när han gnäller över hur bakis han är medan han drar el på badrummet.
Jag känner mig hemskt snäll ska ni veta!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-20

Om beslutångesten.

När vi äter pizza föredrar jag att göra det hemma med anledning av att jag allt som oftast måste sitta och glo på pizzamenyn i en halvtimme ungefär innan jag bestämt mig. Att stå inne på en pizzeria och bestämma sig är med andra ord rätt stressframkallande.
Inte allt för sällan tar jag den lätta vägen och tar samma som M, då slipper jag dessutom sukta efter hans pizza sen, som alltid ser mycket godare ut än min egen, om jag nu lyckats bestämma mig för en annan, det vill säga.
Ibland, ve och fasa, har det hänt att M på ren djävulskap ändrat sig i telefon och tagit någon helt annan pizza än den han bestämt sig för från början (och alltså jag också). Så jag, när vi får hem pizzorna får sitta där och tjurigt kolla när han äter sin pizza som ser precis svingod ut jämfört med min torra och tråkiga.
Nog om det. Nu vet ni på ett ungefär vidden av min beslutångest.

Så kommer vi nu till badrum. Ett rum på 7 kvm som ska planeras in i minsta detalj. Varje jävla tum av badrummet ska planeras. Det är matta som ska väljas, mått på kakel, färg på kakel och när man väl bestämt det ska man välja om man vill ha matt eller högblangt. Det är handfat - väggfast eller på ben? Dusch/badkar? Och det är fönster - underkantshängt eller överkantshängt? Det är blandare till handfat (ja det heter tydligen så, blandare - inte vattenkran).
Och ja det är en jävla massa saker som ska bestämmas.

Och valfrihet i all ära, men nu är det inte kul längre. Stod inne på Bauhaus och velade om taklampa i en 30-40 minuter ungefär, och då kom vi ändå hem och undrade om vi valt rätt.
Jag menar, det är ju ändå saker som tillsammans kommer kosta svindlade mycket pengar - pengar som inte ens är våra utan bankens, och skiten ska sitta där i rätt många år. Det känns som noga övervägande är rätt viktigt, och det är väl vetskapen om det som gör vår beslutångest tio gånger värre.

Nu ska jag bara fatta ett val till den här dan, nämligen vad jag ska ha på mig ikväll.
Barnfritt med Eldkvarnspelning och sen häng med tjejerna står på schemat.
Peppen på det! (Om jag nu lyckas välja kläder..)

2011-08-19

Att passa in.


Herregud, jag skrattar så jag dör lite varje gång jag ser den här bilden. Helt klart en av kandidaterna till studentplakatet om sisådär 16 år.
Ungen har bott på landet i knappt två månader och ser redan ut som en renodlad bonntös.

Blött vare här.

Älskar när man kommer på att man har tre fulla pappkassar med tidningar på altanen och en vindsnurra med tvätt på tork, när regnet har öst ner halva dan.
Man känner sig lite lätt motarbetad liksom.

Grönt är skönt, eller?

Tre dagar på dagis och det där härliga gröna snoret ligger som två konstanta strängar ner från Kajsas lilla näsa som en försmak av vad som komma skall - varma pannor med glansiga ögon, rosiga små kinder, kladdiga små pussar med doft av flytande alvedon med syntetisk bärsmak och kanske lite kräk på det också.
Snart där.
Som jag har längtat!

2011-08-18

Hur det gick.

Om barnet ville sova i sin nya säng? Knappast troligt.
Om föräldrarna fick någon sömn? Oh, ja! Ty i den här familjen besitter vi fenomenalt dåligt tålamod så efter ett par timmar med vaggvisor, sagor, mutor och hundra uppspring och glada hurrarrop varje gång hon kom på att hon kunde springa upp hur som helst, så dumpade vi henne i spjälsängen igen som vi tack och lov låtit stå kvar i hennes rum. Hon somnade omedelbums och utan ett knyst.
Ingenstans där det går att få tips och råd står det att det här är en bra lösning.
Däremot kunde man ha en 'invigningsfest för den nya sängen och låta ett par kompisar och några favoritvuxna komma och fira den stora dagen då sängbytet sker'. (Det kan ni läsa om här.)
Riktigt så jobbar alltså inte vi. Snarare överväger vi att låta henne sova i spjälisen tills hon blir byxmyndig. Alternativt sätta upp kompostgaller runt den nya.

2011-08-17

När liten blir stor.


Men är det inte hemskt vemodigt när ens lilla älskade tjej som alldeles nyss låg på mitt bröst och var en pytteliten bebis ska börja sova i en stor säng?
Eller är det bara jag som är sådär överdrivet känslig nu igen? Helst skulle jag nog vilja gråta en skvätt bara för att..
Published with Blogger-droid v1.7.4

Plötsligt händer det.

En dag står man där och kollar nöjt och lite förundrat på brevlådans innehåll. En morgontidning, en Buffetidning från Ica och ett vykort. Thats it.
Inga räkningar, inga brev från banken, Fora, Allmänna pensionsspar och inte en enda reklambroschyr. (Trots avsaknaden av nej-tack-till-reklam-skylt).
Nöjt öppnar jag tidningen från Ica där jag vet det ska finnas en bonuscheck på 50 kronor, med lite tur till och med på 75. Men nej, där låg en check på inte mindre än 125 spänn!
Plötsligt ter sig min lunch på keso och avocado i snålaste laget, jag skulle åtminstone ha kunnat lyxa till det med ett par skinkskivor till allra minst.

2011-08-16

Bloggtips.

Det är mycket möjligt att jag ligger helt efter vad det gäller bra bloggar. Men har ni inte kollat in Kajs blogg, Busmail.se så bör ni göra det omgående. Gört bara. Nu. Sjukt rolig läsning, jag lovar!

Hur låter djur?

Det här med att härma djur är ju något som hör småbarnslivet till. Muu ,vov vov, mjaaau och kukelikuu är ju tämligen enkelt. Och aningen uttjatat.
Men hur fan låter en igelkott?
Frågar man Kajsa så låter den kott kott. Och ja, kanske det? Jag själv har aldrig hört en igelkott låta, men om jag skulle gissa så skulle den nog väsa eller liksom sniffa snarare än kott kott.
Å andra sidan så kör vi rätt hårt med att en fisk låter blubb blubb, så det är kanske vettigt att inte lyssna allt för mycket på sina föräldrar.

Om en tisdag.

Efter en natt som till större delen bestod av att lägga pussel (med knoppar, så ni vet vem som ville att jag skulle lägga pussel mellan 03:15-05:50) får jag här se mig slagen som pusselläggare, ungen kan nu mera lägga det där med förbundna ögon. Pigg unge på snart 2 år vs trött mamma på 28 år 1-0.
Jag tog därför tillfället i akt att springa på stan efter att ha lämnat av flickebarnet på dagis för att köpa ett nytt.
(Och apropå dagis, när K fick se det nyrenoverade dagiset, kompisarna och fröknarna - vilket glädjetjut! Och vilken lycka för en mamma som velat fram och tillbaka!
((Och ja, första dan idag och inte förra veckan som var planerat då det var kaos på dagiset efter renoveringen.))

Och vet ni mer? Jag passade på att ta en lunchdejt med min kille! Vilken oanad fin vardagslyx att bara gå ner på stan på tu man hand och sätta sig och äta god lunch i solen. Och så välbehövligt! Nu har vi spikat lunchdejt en gång i veckan tills vidare, hurra för det!

Tanken var sedan att jag skulle montera vagga, bädda vagga och göra rent liggdelen till vagnen. Men en obäddad säng är rätt oemotståndlig när man kommit hem från en shoppingrunda och lagt pussel hela natten. Så ehm, inget vettigt gjort idag alltså.

Okej, fem utropstecken i ett inlägg borde tyda på ett positivt inlägg för omväxlings skull? (Jag orkade ju inte ens gnälla över frånvaron av sömn. Hmpf.)

2011-08-15

När hopplösheten smyger sig på.

Efter helgens rosa fluff så dundrar vi rätt in i måndagens jävla verklighet.
Vet inte om ni noterat det tidigare men K är inne i en extremt jobbig period just nu.
Kanske är det är en släng 2-årstrots det rör sig om eller så är det hennes enorma vilja och envishet som resulterar i de här utbrotten, vad det än är så är det förbannat jobbigt.
Jag vill göra liksom Kajsa, lägga mig på golvet, hamra med händerna och skrika rätt ut. Orkar liksom inte. Två barn ter sig just nu som en omöjlighet.
Kommer. Inte. Fixa. Det.
Jag är matt, urlakad på energi.
Som igår. Det tog ungefär tio minuter (ja det kändes som det i allafall) att få in ungen i bilen och det var inte en enda människa i parkeringshuset på Maxi som undgick vår dotters ursinne.
När vi pustade ut i bilen frågade jag M om det kanske rör sig om någon bokstavskombination? (Ska jämt måla fan på väggen sådär.) Han tyckte jag överdrev en smula, men så la han tyst till 'men man kan ju fan börja undra'.
Så där är det liksom här hemma några gånger per dag, relativt korta men väldigt intensiva utbrott som gör att man står näst intill handfallen utan att veta vad man ska ta sig till.
Jag ska inte sticka under stolen med heller att jag blir lite ledsen och aningen undrande när jag läser så många mammabloggar som jag gör, och där ter sig så många av deras ungar på omkring två år som världens jävla solskenshistoria dagarna i ända.
Och jag ba, jomenvisst. Välkomna hem hit ett tag vetja!

Och det är möjligt att jag överdriver, att ni tycker att ja men herregud det är liksom så det är. Mycket möjligt.
Men så tänker jag att varför ska jag inte skriva om allt det jobbiga för? Måste få göra det. Gnälla lite. Kan inte bara skriva om hur fantastiskt det är att ha barn. Och just nu är det lite mycket med allt. En bebis som ska komma väldigt snart och en badrumsrenovering som lite har fastnat i väntan på rörmokare. Tanken var ju att ha badrummet färdigt tills bebis gör entré, något som allt mer ter sig som en omöjlighet.

Låt mig bara få gå i ide en månad eller så och väck mig när bebis är ute och badrummet är klart. Då lovar jag att jag ska bli den där lugna, harmoniska mamman med orubbligt tålamod jag tänker att jag vill vara.

Teve.

Åh nej! Kollar på The doctors och lär ångra det hela dan.
Som gäster sitter tre likadana (nåja) kvinnor med tre likadana (nåja) småtjejer i knäna.
Ett foto på ena tjejen med ett litet ärr i ansiktet visas och mamman ba, 'åh det är ju ett förskräckligt kort!'
För ett litet ärr. Kom igen! (Och här följde en utläggning om hur viktigt det var att låta sårskorpan sitta kvar för att slippa bestående ärr).
Och sen blir det bara värre. En av mammorna ska ta reda på vad det är för kön på bebisen hon väntar.
De ger en kassörska i en leksaksaffär en lapp med svaret och så ska hon efter det slå in en blå nalle om det står pojke, och (tadam, trumvirvel) en rosa nalle om det står flicka på lappen.
Det låg en blå nalle i paketet när de blivande föräldrarna öppnade det.
Väl tillbaka i studion vällde det in (tadam, trumvirvel) blå ballonger för att fira att paret ska få en son.

Kräks lite och känner att den här dan kommer fortsätta lika tjurigt som den började. Måste sluta kolla på idiotiska teveprogram.nu.

2011-08-14

Nu så.

Jamen nu kom han ju hem och hjälpte mig att fixa ihop ett kollage på nolltid, så i allafall..
Vilken fin helg det har varit! Omgiven av folk som fyller mig med ny energi och en skock goa ungar, fika i hammocken, trädgårdsarbete och grillhäng på altan. Kort och gott så har jag njutit av sommarens sista dagar, precis vad jag behövde!

Småfolket smider planer. Sjukt söta om ni frågar mig.

Funderingar så här en söndagkväll.

Vart M har tagit vägen? Han skulle ut och fylla på olja i bilen och nu syns han inte till? Mobilen är kvar här hemma. (Han har faktiskt låtit bilen vara hela helgen fram tills nu, helt klart godkänt.

Sen när blev jag en så himla dålig chipsätare? Nu är det tredje kvällen jag är på och nallar av den där grillchipspåsen och då är den inte ens halvtom än. Tidigare var det liksom moffmoff. Nu ba, en näve chirre och sen är jag mätt. Himla märklig förteelse det där. Och okej, lite bra också.

Hur man gör fotokollage?

2011-08-12

Dagens.

Dagens plus:
- Jag har fått sjukt mycket gjort i trädgården. Röjt i rabatter, grävt rabatter (okej, en) och planerat om buskar.
- Det är fredag och jag har infört skruva-med-bilen-förbud hela helgen. (Jag går med på max några timmars badrumsrenoverande.) Ty ibland måste man tänka på att rå om varandra också.

Dagens minus:
- Klafsade rätt ner i ett brännässelbuskage iförd klänning. Det svider rätt friskt på insidan av låren men tack och lov klarade sig snippan.
- Insåg precis att jag lagt mig i sängen med universums skitigaste fötter utan att orka göra nåt åt det.
- Jag har äcklig chipssmak i munnen trots att jag borstat tänderna väldigt noggrant. Och använt plackers. Noga med det.
-Jag känner mig alltså rätt sunkigt över lag.

Nu ska jag försöka sova fast jag egentligen inte är särskilt trött, men det finns inte så mycket annat att göra. Jo, jag ska fortsätta att sura lite över att jag inte är på Way out West.

Godnatt.
Published with Blogger-droid v1.7.4

När man inte kan föra sig bland folk.

Var och köpte planteringsjord förut, 250 liter närmre bestämt. Tvåhundtafemtio liter jord är inte sådär jättesmidigt att handskas med, och speciellt inte när man har med sig sin sjövilda och ganska så obstinata dotter.
På vägen till säckarna gick det tämligen smidigt då barnet fick sitta på vagnen (alltså ingen vanlig kundvagn med sits i, utan en sån där med bara ett flak på, ni vet?), men när vagnen var färdiglastad blev ekipaget rätt högt, högt nog för att Kajsa inte kunde sitta där uppepå som jag tidigare tänkt.

Men alltså, hon är ju som bekant rätt envis och får hon inte som hon vill rasar hela världen samman. Springer iväg och gömmer sig bakom pallar med jordsäckar, skriker så tårarna sprutar, och när jag kommer emot henne och ska lyfta upp henne så slänger hon sig ner på marken, kryper mellan mina ben och springer vidare. När hon tröttnar på att springa lägger hon sig på mage och skriker.
Och ja, svettigt. Minst sagt.
Men så kommer en kvinna fram, talar lugnt till Kajsa och säger att det nog är bäst att lyssna på mamma nu, och så säger hon till K att ta hennes hand så de kan gå ihop till kassan, så mamma kan köra den väldigt tunga vagnen.
Och här hörni, jag dog lite inombords så fint var det. Kajsa tog hennes hand och så gick dom iväg mot kassan.
Och jag då? Jo men jag var tvungen att torka tårarna innan jag kunde ta tag i vagnen och börja färden mot kassan.
Herregud, man kan faktiskt inte börja tjuta åt precis allting hur hormonell och gravid man än är, det går liksom inte!

Det är alltså jag som inte riktigt kan föra mig bland folk, även fast man nog skulle kunna placera Kajsa också i det facket emellanåt, men med sin ringa ålder får jag ursäkta henne.

2011-08-11

11/8

Idag är det exakt en månad kvar tills bebis är beräknad. Fyra veckor. 31 dagar. Så himla spännande!


Magen v. 35+4

Kajsas stand in.


Kajsa har matvägrat rätt friskt här hemma den senaste tiden, hon som alltid ätit precis allt med god aptit tidigare.
Middagsstunden numera består mest av skrik, knytnävar mot bordet och allt annat än lugn och ro. (Om det inte vankas pannkakor, blodpudding eller korv.) Idag fick hunden ta hennes plats på tronen och äta lite av hennes mat. Ett tappert försök att få henne vilja äta åtminstone några tuggor, men som ni ser var det mest kul att mata hundkräket. Såklart. Vad fan trodde vi?
Fail på den alltså.

...

Och det här med att inte leka vid matbordet? Inget vi tagit fasta på direkt..
Published with Blogger-droid v1.7.4

Vad jag gör idag?


Fixar lite bara...
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-10

Att tröstäta sig lite.

Nu är jag så himla trött på det här med att M håller på och skruvar bil eller renoverar badrum varenda kväll och att det känns som att jag de senaste veckorna haft ensam vårdnad för Kajsa. (Och för städ och disk).
Att jag innerst inne vet att han måste och att jag innerst inne tycker rätt synd om honom hör inte hit. Jag tänker äta en Ben & Jerry nu. Half baked. Det är synd om mig. Ynk.
Published with Blogger-droid v1.7.4

Prioriteringar.

Vi har precis gjort oss av med vår stereobänk, med stereo och allt för att göra plats för ett linneskåp.
Hur långt är det egentligen okej att sträcka sig när det gäller att tänka praktiskt?
Förvaring framför musik liksom, eeh?
Och jag som just fått upp öronen för Phosphorescent, vill typ lyssna ihjäl mig! (Jag jobbar på uttalet..)

Förhoppningsvis bidrar saknaden av stereo att vi snabbare får tummen ur och köper oss en ny, bättre och aningen mindre variant av stereo än den vi hade från typ kriget.

Men snyggt blev det..

Published with Blogger-droid v1.7.4

Hej amning, du slutar aldrig att vara på tapeten!

Idag lyckades jag ta mig in till stan och barnmorskan utan att låsa in barnet i bilen, hurra för det!

Bebis mår finfint och jag likaså.
Och min fina fina barnmorska om än lite förvirrad, gjorde mig så himla glad genom att fråga hur vida jag vill amma eller inte. Och jag vet att det nog snarare är en regel än undantag att de gör det, men med Kajsa fick jag aldrig den frågan. Där togs det förgivet att man skulle amma så till vida man inte själv sa något annat.

När frågan nu kom så var det så himla mycket lättare att tala om hur jag känner och tänker. Här sitter en kvinna som inte tar någon ställning alls i mina beslut, en kvinna som lever i 2011 och anser att det är precis lika naturligt att ge ersättning idag som att amma.
Och eftersom jag funderat en del kring det här och nog beslutat mig för att ge flaska så kände jag att nu kan jag liksom stå på mig.
Hon frågade även vidare hur jag hade upplevt vistelsen på bb, om pressen att få en fungerande amning hade varit stor. Och jo, jag sa som det var att jag upplevt det hela väldigt stressande. Det var inte en enda av alla barnmorskor som faktiskt sa till mig att man inte måste amma, att det finns ersättning som idag är väl anpassat till barnets behov. Jag var helt inne i att man skulle amma, kan barnet amma - så ska man amma, det fanns inte direkt några alternativ.
Hade någon funnits där och talat om att det finns det visst, så hade jag sluppit känslan av att inte räcka till för mitt barn, jag hade sluppit blödande bröstvårtor och ett barn som rasade i vikt under de första dygnen.

Så här i efterhand låter det ju faktiskt vansinnigt, hur de kan pressa en så mycket. Hur de varje gång de kom in tryckte Kajsas lilla mun mot mitt bröst för att få henne att äta. År 2009.
Men nu alltså. Fina barnmorskan. Hon skulle skriva en anteckning om hur jag tänkte och att jag nog var inne på flaskmatning, "så slipper du konfronteras med det då" som hon sa.

Och visst, här ska tilläggas att jag hela tiden varit positivt inställd till att amma, jag ville amma. Och visst visste jag väl om att det fanns ersättning, men det kändes så fult, oaccepterat på något vis. Och med första barnet i famnen är man rätt hjälplös och osäker. Och när allt var så himla tungt och Kajsa bara skrek och skrek och mina bröstvårtor blödde - då hade det varit fint med en hand på axeln, en förstående blick och någon som sa att "du, du vet att det finns ersättning som helt kan ersätta amning och som är precis lika bra som modersmjölken".

2011-08-09

Har ni hört om morsan som låser in sitt barn i bilen?

Jo men visst. Det ska till en Lisa till det hela, en gravid sådan också. Och visst det är lätt hänt. Men att det är lätt hänt spelar mindre roll när man i panik tjutandes springer runt på tomten som en förvirrad höna och inte alls vet vad man ska ta sig till.

Såhär:
Jag skulle in till barnmorskan idag kl tio, Kajsa en sväng till mormor. Jag öppnar passagerarsidan och gör som jag brukar, slänger in väska och bilnycklar så jag har händerna fria när jag ska lasta in Kajsa och vagn. Igen med bildörren, in med Kajsa och spänner fast henne, och där. Klick. Utan att jag reflekterar över det så hör jag klicket när min armbåge kommer emot låsknappen, men av bara farten så smäller jag igen även Kajsas dörr.
Jag går runt bilen till min sida och konstaterar att nähe, jag kommer ju inte in. Men äsch, väskan och mobilen får ligga kvar tills M kommer hem.
Men sen hörrni, trillar den där jävla polletten ner. Kajsa sitter i bilen. Mina nycklar till huset ligger i bilen, liksom min mobiltelefon OCH bilnycklarna. När jag inser det faktum att jag låst in min dotter i bilen utan kunna komma åt henne utbryter alltså paniken.
Alla människor vet att man inte tänker en vettig tanke under sådana förhållanden så jag sätter mig på trappen och försöker andas. Kollar läget, inget fönster är öppet, stort minus. Börjar fundera över vilket som är bäst, att knacka en bilruta eller en ruta till huset (för att komma åt en extranyckel till bilen), jag har hört att bilrutor är hemskt dyra, dessutom är det vår enda bil som vi är i väldigt stort behov av så jag utesluter det alternativet. Funderar vidare om jag har någon ynka pytteliten erfarenhet av att bryta upp bilar? Men nä, minus igen. (Och här kan jag upplysa om att två spik inte kan ersätta en bilnyckel.)
Jag inser att jag måste ha en telefon för att ringa M. Springer över till grannen och lånar deras. Inser här att jag inte kan ett endaste nummer i huvudet förutom min bästa vän H och min mamma. Igen av dem svarar. Förbannar tekniken som gjort mig totalt hjärnslö. Dubbelminus.
Hur som helst så får jag sent omsider tag på M:s brors tjej och deras dotter som bor här i närheten. Och hur som helst så knäcker vi en ruta i källaren och Ellen, liten och smidig hoppar in i huset och öppnar så jag kunde få tag i en bilnyckel.

Sen satt jag en stund i bilen och skakade och tjöt ett tag för att jag är precis hopplöst förvirrad. Kajsa var, trots en halvtimme instängd i en bil, på väldigt bra humör vilket jag är hemskt tacksam över. Hade hon skrikigt där inne i bilen hade jag nog fått hjärnblödning. Och vädret, tänk om det hade varit 30 grader och strålande sol, då hade nog paniken nått oanade höjder..

2011-08-08

Funderingar kring 15-timmarsveckor på dagis.

Jag fick en kommentar av Alex till förra inlägget som undrade hur vi tänkt dela upp Kajsas 15-timmarsveckor. Och eftersom jag funderat rätt mycket kring hela 15-timmarsfrågan själv så ägnar jag ett inlägg åt det istället för att svara i kommentarsfältet.

Att Kajsa alls skulle gå på dagis under min graviditetsledighet och föräldraledighet har inte alltid varit en självklarhet. Dels på grund av dagisets regler att inte låta några 15-timmarsbarn vara där utöver deras satta tider 9-14 tis-tors. Detta hade nu efter flytten inneburit att jag skulle behöva ta bilen in till stan för att lämna henne och sedan, fem timmar senare åka in igen för att hämta henne. En väldigt dyr och himla opraktisk historia alltså. (Vi har inte fått någon dagisplats här i närheten än.)
Vi frågade snällt om det fanns någon möjlighet att Kajsa kunde få vara på dagis 11-16 tis-tors istället. Då räcker det med en vända till stan för min del och så hämtar M hem henne igen när han slutar jobbet. Och jo men visst, de förstod vår situation och bejakade våra önskemål. Fint så.
Det var den aspekten ur det hela.

Men sen då, den viktigaste frågan. Gör vi rätt som låter Kajsa gå på dagis när jag är hemma hela dagarna? Enligt vissa (mest 50-talister) så är det inte alls särskilt okej. 'Maken på lathet!' Och 'klart att Kajsa ska få vara hemma i trygga hemmet! Det är där hon trivs bäst, det är där hon får all kärlek'.
Och kanske det vanligaste: 'Inte hade vi några såna möjligheter när våra barn var små, jag hade minsann alla barn hemma när jag var föräldraledig och det har då rakt inte gått någon nöd på dom!'
Och ja ni hajar, listan på argument kan göras lång.
Och när jag efter att vi bestämt oss för 15-timmars, fick alla de här påståendena kastade i ansiktet så vacklade jag. Gör vi verkligen rätt? Är det bättre att ha henne hemma och leta upp en öppen förskola att gå till ibland? Kommer hon känna sig ivägschasad när bebis kommer om vi skjutsar henne till dagis?

Efter ungefär tusen vändor fram och tillbaka, efter att ha vridit och vänt på alla för och nackdelar vi kunnat komma på så blev svaret att ja, det är klart att Kajsa ska få gå på dagis!
Hon skolades i januari i år och har sedan dess älskat att gå dit. Hon har pekat på dörren, tagit på sig stövlarna och ropat efter Dexter (hennes dagiskompis). Hon vill till sitt dagis. För att inte tala om hennes utveckling! Ord forsar ur henne när hon kommer hem därifrån och hon lär sig att samspela med andra barn i hennes ålder. Vi anser att det nog snarare hade varit grymt att låta henne gå miste om allt det där. För när allt kommer omkring, hur kul är det egentligen att gå hemma hela dagarna med en mamma och en skrikig lillasyster/lillebror?
Givetvis är det viktigt för henne att knyta an till hennes nya syskon, men det finns det gott om tid till. Fyra hela dagar i veckan och både för och eftermiddagar för att vara exakt.

Och jo, det finns faktiskt lite egoistiska skäl bakom beslutet också. Det måste ju vara förbaskat jobbigt att gå hemma med två blöjbarn under så lång tid och visst, klart jag hade fixat det. Men till vilket pris?
Och så ska vi inte glömma bort bebisen, närheten och kvalitetstiden med liten måste också tas i åtanke. Det finns ju inte en möjlighet att jag kan ge bebis lika mycket uppmärksamhet och närhet (och inte Kajsa heller) när man hela tiden har någon annan som pockar på ens uppmärksamhet.

Morgonstund.

Med tanke på att Kajsa ska börja sina 15-timmarsveckor på dagis imorgon tänkte vi att en återställning av rutiner vore på sin plats, det vill säga läggdags runt 19:30 så hon inte sover bort hela morgonen.
Det gick väl sådär. Kl 21 somnade hon för att vakna kl 6. Alltså SEX! Det har inte hänt de senaste månaderna. Men upp och hoppa. Morgonmys i storsängen, frukost, dammsugning och småplockande. Sen blev Kajsa megatrött igen. Och där är vi alltså nu. En sovandes Kajsa. Undrar just hur det ska gå på dagis imorgon?
Själv ska jag inte sticka under stolen med att jag tycker det är hemskt skönt. Jag har köpt ett gäng böcker jag tänkt plöja under de timmar Kajsa är borta. Den första, En dag av David Nicholls får bestämt påbörjas i detta nu.

2011-08-07

Saker man kan hitta vid en renovering.


En rätt stendöd mus i väldigt välbevarat skick.
Published with Blogger-droid v1.7.4

En dag som denna.

Jag andas höst ute idag. Det är grått, regnigt och ruggigt. Det råder tristess här hemma, åtminstone från min sida. M renoverar, Kajsa hade gärna gjort det också om hon fått, allra helst nu när renoveringen även involverar hennes rum.
Jag har lagat söndagsmiddag bestående av köttfärslimpa, gräddsås, potatis, morötter och broccoli med blåbärspaj till efterrätt. Bjudit svärföräldrarna på dessutom. Så jävla sösndagsaktigt och husmoderligt!
Men nu då. Paltkoma. Och all ork tog visst slut.

Ett badrum att trivas i?

Apropå förra inlägget..
Jag antar att hon bortsåg från det faktum att vår toalett ser ut så här..

Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-06

Ett hem att trivas i.

Vi hade några vänner på besök för ett tag sedan, var av den ena sa att hon aldrig ville åka härifrån, att hon kände sig så hemma här. Det kan helt klart vara den bästa komplimangen man kan få om sitt hem. Det är ju precis så jag vill ha det, ett varmt och öppet hem där alla våra fina vänner känner sig hemma och välkomna!
Published with Blogger-droid v1.7.4

Men jag kunde bara inte låta bli!


Jag hade lovat mig själv att inte köpa några kläder till bebis, det finns så det räcker av de kläder Kajsa hade som nyfödd, och så vet jag hur gärna släkt och vänner köper något bebisplagg som välkommen-till-världen-present. Men när jag stod där inne på Lindex och såg allt smått så sög det i magen på mig. Kunde inte låta bli.
Tänk att vi snart kommer ha en liten minimänniska här hemma som kan ha stl 56!
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-05

Utan att tänka efter.

Jag sopade ner lite brödsmulor på golvet förut när vi åt (vi är inte så petiga här hemma och det är långt till disktrasan). Kajsa kontrade genast med att sopa ner hela underlägget med både full mattallrik och vattenmugg på golvet.
Vad ska man säga när man själv gjort exakt likadant liksom? Säga att det är lite skillnad på en hel måltid och några brödsmulor tror jag inte riktigt biter som förklaring.
Jag vet inte, men har jag hört något uttryck som säger att barn inte gör som man säger, utan gör som man gör? Annars tar jag nog patent på det, för det är i sanning himla klokt sagt.
Published with Blogger-droid v1.7.4

Ett preggos klagan.

Fem veckor kvar av den här graviditeten och jag börjar lessna rejält. Blir så jäkla frustrerad när jag tvingas inse att jag faktiskt inte klarar av att göra alla de saker jag vill. Som det där stenröset tillexempel. Att stå dubbelvikt och gräva upp stenar och lägga över dem i skottkärran, det känns som jag ska kväva mig själv till döds ungefär. Och ryggen, aj! För att inte tala om hur ont det gör när bebis tar spjärn och pressar rumpan eller ryggen mot övre delen av magen. Det liksom bränner och känns som bebis ska spränga sönder hela magen och komma ut från helt fel ände.
Med andra ord är det väl inte ens att tänka på att påbörja alla andra projekt, som att plantera om buskar och stockrosor och gräva nya land.
Men alltså hatar att bara sitta på röven och känna mig som en jävla heffaklump. Jag vill fixa och dona i trädgården, bidra lite till att få det fint. Och nej, det är inget alternativ att be M göra grovjobbet, han jobbar heltid samtidigt som han ska renovera badrum och fixa iordning en bil till nästa vecka.
Så snälla, låt det här fyra, fem, sex veckorna gå undan. Eller ge mig en släng av min förra rosa flufffluffgraviditet där jag kunde bestiga berg på övertid. Typ.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-03

Fler facebook-idioter.

"Jag efterlyser en arisk kvinna till hemhjälp och diverse andra tjänstärenden."

Jag fick en jävligt bitter smak i munnen och jag liksom fylldes av avsky när jag läste den uppdateringen tidigare idag. Här har jag alltså med jämna mellanrum rensat ur min vännerlista och nu trott att den var fri från idioter. Men nej. Jag funderar över hur en människa jag trott mig veta någorlunda mycket om (eller nåja, nu var det ett antal år sedan vi sågs, men ändå) kan besitta sådana åsikter att man kan printa ner såna ord till en mening och sedan publicera på facebook. Och så kräktes jag lite vid tanken på att jag haft en rätt rejäl crush på den här snubben mellan mitt x och M. Hur i hela friden gick det till?
Jag orkade inte ens formulera en vettig kommentar, utan skrev bara att jag sällan skådat en så korkad status, att han är rätt jävla dum i huvudet och att han raderas från min vännerlista omedelbums. Direkt efteråt fick jag svar från en snubbe som skrev att det tydligen var en del som helt saknade humor (och syftade på mig).
Alltså herregud.
Jag raderade snubben direkt, vilket jag ångrar lite nu i efterhand, hade varit intressant att se de följande kommentarerna..

Balladen om konsekvenser.


Det är inte jättekul att plaska själv i poolen några längre stunder, då kan man såklart ta sina mjuka vänner till sällskap. Mindre roligt är det dock att sedan behöva se sina kära hundar hänga på tork i varsitt öra.
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-02

Trädgårdssyssellsättning.


Dagens outfit: Klänning från Lindex, Kronans armékängor från ett festivalstånd på Wacken, accessoar: En grep från Jula.
Nu ska det jävla stenröset efter fontänen bort. Å hör sen! Svettigt som fan är det, men jag har en hjälpreda som står i andra änden och gräver upp sten med sin lilla spade så det ska nog gå undan det här..

Säg inget till min mamma bara, hon har nämligen fått för sig att jag ska hålls att föda barn om jag överanstränger mig för mycket. Det vore ju högst förargligt med tanke på att jag är billös och vi inte hunnit fixa någonting annat än en vagn till bebis..
Published with Blogger-droid v1.7.4

2011-08-01

Inte så mycket glädje direkt.

Eftermiddagens plan var enkel, jag skulle ta Kajsa i barnvagnen och gå till bussen som skulle ta oss in till stan. Där skulle vi möta upp Martin som lägligt skulle ha slutat jobbet och därefter åkt och köpt en syskonvagn.
20 minuter hade jag räknat ut att det skulle ta att gå till hållplatsen. Och det gjorde det också. Vad jag inte tagit med i beräkningen var skoskav och en korsrygg nära att gå av. Något mör står jag där och ska korsa stora vägen, och vad får jag se? Bussen såklart, passera i 90 knyck. Tack för den liksom. Och vad gör jag? Ställer mig och stortjuter såklart.
Vad får jag se då? Buss nummer två som kör förbi. Här har jag alltså tagit förgivet att buss nr 1 varit aningen för tidig. Istället var buss 1 försen och buss 2 alldeles i tid. Det är ju så himla vettigt att lipa bort sina chanser att hinna med bussen. Joråsåatt...
Oförmögen att ens tänka tanken att gå tillbaka hem, ringer jag M. Det gör jag jämt i såna lägen. Tror att han ska komma som den där jävla riddaren på vita hästen. Och det gjorde han ju också, fast i en svart Volvo, en kvart innan han skulle sluta jobbet.
Har jag sagt att jag älskar den där mannen så jag går av?
Published with Blogger-droid v1.7.4

Lite om trots, mer om glädje.

Jag hade tänkt gnälla lite. Beklaga mig över att vi är tillbaka i vardagen igen med en M som jobbar hela dagarna. Jag hade tänkt skriva om Kajsas intågande i 2-årstrotsen och om hur hon kan vara precis överjäkligt jobbig när hon sätter den sidan till, hur hennes vokabulär så många gånger förvandlas till ett enda stort NEJ.
Men just idag, just nu, lägger jag det åt sidan. Hon har nämligen roat både sig själv och mig hela förmiddagen genom att springa naken i trädgården och serverat mig gräskakor och sagt "asego" (oklart om hon menar att den är asgod eller varsegod, men jag gissar på det senare), medan hon nickat nöjt åt sina bakverk. Ibland har hon doppat rumpan i plastpoolen och förtjust skrikit 'ooj ooh, kiss kiss!'
Det är med andra ord väldigt svårt att ens tänka sig att hon emellanåt kan förvandlas till ett litet monster när hon inte får som hon vill.

Men har man vant sig vid semester och tresamheten så ter sig vardagen lite lite tråkigare jämförelsevis. Det är ju faktiskt väldigt mycket roligare att vara samlad hela familjen. Men nåja, jag får ta det. Det borde inte vara mer än sex veckor kvar innan vi får lite långledigt ihop igen. Dessutom vet jag att jag för en tid sedan hyllade vardagen, så jag antar att det bara är en vanesak där också..
Published with Blogger-droid v1.7.4