Ni vet ju att jag har funderat rätt mycket över det där med tiden när hemmets två vuxna har varsin heltidstjänst (för min del till och med mer just nu). Hur tusan man ska hinna allting. Laga mat till exempel. Och äta den. Umgås, städa och titta på teve.
Men gissa vad jag har kommit fram till?
Att man gör det. Hinner alltså. På något konstigt sett så gör man det. Och vad det konstigaste av allt är, det är att man inte ens reflekterar över det. Dagarna liksom bara går, från den ena till den andra och innan du ens hunnit uppfatta att du tagit dig igenom veckans första dag så är det fredag igen. Alldeles utan att du kollapsat eller funderat kring hur du får det gå ihop.
Sen är det en annan femma att man inte hinner göra mycket mer än just det där: skjutsa ungar till föris, jobba, hämta ungar, laga middag, äta hopkoket, turbomysa i soffan innan nattning av barn, diska, tvätta och förbereda morgondagen tills man äntligen får landa i soffan för serietittande.
Men det är väl just så det är. Livet. När man är mitt i det med småbarn, föräldramöten, jobb, vab och vardag.
Men nu. Fredag. För det får man ändå ge vardagen, att den alltid kommer med en fredag. Hallelujah för fredag!
Och en annan grej jag hann reflektera över förut: det är bara 3 veckor kvar till januari.
Bland det bästa jag visste när jag gick i skolan var att komma tillbaka efter jullovet och se att det stod vt. på schemat. Vårtermin. Rätt sida om året.
Tre veckor kvar!
1 kommentar:
Ibland tycker jag att jag nästan inte hinner någonting, och jag har ändå inget jobb. Men sen tänker jag att en förmodligen anpassar sig, för en har liksom inget val på nåt sätt.
Skicka en kommentar