Saft & kaka.

Jag kan ju faktiskt längta ihjäl mig till att bjuda ut kompisar på saftkalas i torpet. Då ska vi sitta i hammocken och gunga så det står härliga till, dricka saft och äta nygräddade småkakor från mitt blommiga kakfat. Kakorna kommer inte se riktigt kloka ut eftersom jag bakat dem i vedspisen, men vad gör väl det när man sitter ute i en grön trädgård en solig sommardag i juli?
Kanske kan jag inte alls ge mig till tåls ända till juli, så man kanske får en inbjudan om saftkalas redan i juni. Längtar det gör jag i allafall.

Fötter till salu.

Stackars mina arma fötter, det är verkligen inte mycket med dem nu alltså. Två skav på vardera fot, ett efter mina nya löparskor och ytterligare ett på en annan del av hälen av mina nya röda. Som om inte det vore nog har två megablåsor på varje lilltå ploppat upp. Fasligt ont gör det. Jag kan inte ens ha mina väldigt ingågna converse och ännu mindre mina träningsskor. Hejdå till promenader och träning ett tag framöver alltså.
Nu är det jag som väntar på att bilen ska komma hem så jag kan åka iväg (ja för gå kan jag ju inte göra) och köpa ett par flipflops för att sedan invänta ytterligare skavsår mellan tårna.

Hej bra fötter!

Leka lite.

Om ett kontrakt.

Jag satt idag och pratade med en annan mamma om det där 2-årskontraktet som man hört talas om i samband med att man får barn. Att man ska skriva ett kontrakt på att inte skiljas/flytta isär innan barnet är två år. De första två åren är turbolenta, ibland riktigt jävliga och man har svårt att hitta varandra i allt tumult. Svårt att få ordning på vardagen, svårt att få iordning på sexliv eller bara den där tvåsamheten. Men efter två år så säger man då tydligen att det där kritiska har lagt sig. Att man först då kan fatta riktiga beslut om att en eventuell separation är det riktiga beslutet.
Klokt och väldigt vettigt.
De första veckorna då Kajsa skrek och skrek och jag tjöt och tjöt - då var jag livrädd för att Martin skulle lämna mig. Inte orka. Jag tjöt till honom att lova att inte lämna mig nu, vi måste ge oss i alla fall två år innan vi bestämmer oss för att göra slut. Det har jag läst.
Martin han fanns där. Han gjorde allt och lite till. Undrade varför i hela friden jag ens tänkte såna idiotiska tankar.

Idag kan jag säga att det finns ingenting, absolut inget i världen som kunde stärka vårat förhållande så mycket som Kajsa har gjort. De där små små vardagsbråken som man hade förr, de där om vem som skulle diska, vems tur det var att gå ner till tvättstugan, vem som sagt vad och ja, allt småtjiv som finns i vardagen - de finns knappt längre. Jag tror det beror på att det inte bekommer oss längre, vem som gör vad. Och blir vi griniga så räcker det med ett skratt från Kajsa så smälter vi igen och allt blir gulligull och rosa fluff. Blir vi osams så reder vi upp det direkt, det finns inte tid att lösa det senare, för då har den där ungen charmat upp oss så vi glömt bort att vi var osams. Man ska vara osams, det är bra. Men det är inte bra att vara osams och glömma bort det, för då finns det ändå kvar. Om det inte var om något precis oväsentligt, då kan det ju kvitta.
Och jag är så väldigt tacksam över att jag varenda morgon får vakna upp till en strålande glad liten bebis som ligger på tvären och hullerombuller i sin säng och pratar med sina fötter. Bara det gör att jag vill gå upp klockan sju varenda dag, fyra om det skulle vara så, dag ut och dag in och vara mamma för resten av mitt liv. Det är faktiskt det bästa som finns.
Nu har vi inte skrivit något kontrakt, vi har som sagt inte behövt det heller än så länge. Men hade det behövts så skulle jag vara väldigt glad för att vi gjorde ett. För allt det här underbara hade inte varit lika underbart om jag inte hade någon att dela det med.

Surt sa räven.

Nej, vi vill inte bo i en fyra i Åby. Inte heller i en trea i Skarphagen eller trea i Eneby. Det står OXELBERGEN på annonsen på Blocket, herregud hur svårt ska det va?
Helvete. Jag dör ju lite av besvikelse varenda gång jag öppnar ett mail där det står ang. 3a eller 4a i Oxelbergen.
Dessutom har jag skoskav från helvetet av mina nya joggingskor. Nerblodade är dom och mina hälar är söndertrasade.

Bra att det finns en Marabou polka i skafferiet till kvällen. Och att det är helg om två timmar och att jag hann njuta av det fina vädret på en filt vid åbackarna innan det försvann.

Fantisera mera.

Vi har flyttat. Vi bor inte längre i en vindsvåning nära Folkparken.
Vi bor i ett stort rött hus med vita knutar på Finspångsvägen. I ett hus med knarrande golv och kakelugnar. Vi sitter sena sommarnätter på balkongen och dricker vin medans vi kollar ut över sjön. Hjälper Kajsa att bygga koja på tomten. På vintrarna gör vi massa snölyktor som lyser upp trädgården i mörkret. Vi har en liten mops på besök på farstutrappen. Han ligger där för Kajsa brukar ge honom massa mat och busa med honom. Egentligen hör han hemma bara ett litet stenkast från oss. Det är våra vänners hund, grannarnas, de bor i huset som hör till tomten. Det kan mycket väl vara så att de är delägare eller så hyr de av oss. Hur som helst så bor vi där allihop och lever bullerbyliv med tio minuter in till stan.
Vi bjuder ut våra gemensamma vänner på grillkvällar och när hösten kommer och när äpplena faller till marken, då är det jag som bakar äppelpaj i mitt alldeles makalöst fina kök och bjuder hela konkarongen på.

Nej, så ser det inte riktigt ut. Men i min fantasi så har jag redan allting precis klart för mig. Hur det ska se ut, hur vi ska lägga upp lånet, och vilka übermysiga grejer vi ska hitta på där i vårat lilla paradis.

Ja, jag vet att jag har tjatat om det här tidigare..

.. men vad tusan, gört bara. 60 spänn så får man en söt virkad liten groda som nyckelring och pengarna går till barncancerfonden.
Råvärtet!