2010-06-12

Om det där ansiktet på internätet.

Jag känner att jag börjat få ett lite sundare förhållande till det här förbaskade internätet och framförallt då den där ansiktsboken.
Det är väl bra sjukt egentligen att man känner ett så enormt behov av att hålla sig uppdaterad i andras statusuppdateringar, ha koll på vad folk som man egentligen inte ens bryr sig om roar sig med om dagarna. Jag blir enormt frustrerad när den halvan - alltså de jag bara "känner" genom fejjan och deras statusar - går med i helt meningslösa grupper, och använder fula ord i sina uppdateringar. Nu har jag raderat några såna människor från min vännerlista, de hade använt ord som kuken och fittan rätt många gånger för mycket och skulle rykt för länge sen.

Vidare har jag funderat på mitt eget nyttjande av facebook. Jag är rätt duktig på att både uppdatera och lägga ut bilder. Nu har jag kommit fram till att det får vara nog med det. Åtminstone i samma utsträckning. Varför känner man behov att berätta för hela sin ansiktsbekantskap att Kajsa lärt sig sitta/prata/äta/krypa/gå/snurra/fixa fred på jorden? I ärlighetens namn så är det väl faktiskt ingen som bryr sig om det andra än jag, Martin och våra föräldrar. Titta härå, snacka om att jag har en duktig bebis, ett riktigt litet a-barn! Det är ju inte så att Kajsa är den enda ungen i världen som lär sig sitta eller få tänder vid fyra månader. Inte heller behöver man ju fläka ut en miljon bilder på flickebarnet, som jag redan har gjort. Herregud, att hon är den finaste jag vet begriper väl alla, alla kan väl se att hon är precis skitsöt, men det är ju varenda unge. Inte heller lägga ut bilder på varenda händelse vi gör i den här familjen. Titta, här är vi och jösses så roligt vi har det jämt jämt eller kolla in oss, vi har haft världens bästa semester. Jag vet inte, men ibland känns det som det är ett enormt bekräftelsebehov som bor inom oss alla där vi vill få varenda en att tro att vi är en så himla fin familj, och vi har det så rackarns bra och roligt varenda stund i livet. Varenda stund i livet liksom? Knappast troligt va?

Nu tycker jag å andra sidan att när man numera är precis värdelös på att framkalla bilder så blir det inte att man visar upp dem för andra. Och det är väl ändå det som är grejen, att man ska kunna visa upp kort, vad man sysslat med under somrarna osv, men på facebook där hela världen kan ta del av dem, är det verkligen rätt ställe? Bloggen känns lite mer privat, även fast varenda kotte på jorden kan hitta hit också om de så önskar, men vad vet väl jag...
Nu säger jag inte att jag ska lägga ner facebook, inte heller att andra ska sluta upp med statusuppdateringar eller ladda upp bilder - herregud nej, vad ska då JAG göra? Nej nej, fejjan kommer jag fortfarande logga in på och uppdatera, men kanske tänka efter lite innan, lämna min familj utanför och skriva om det som rör mig. Kanske nöja mig med att logga in en gång per dag istället för typ tio. Jag är på god väg, jag har varit ifrån eländet i flera dagar, och om en vecka påbörjas semester deluxe så det finns hopp.


Kajsas första gungning, sanslöst roligt! Skitbra semester! Så. Nu fick jag det sagt också. För jag nämnde väl inget om bilder på bloggen väl? ;)

7 kommentarer:

H sa...

tror med på bekräftelsebehovet! man vill ju gärna få en liten kommentar på det man lägger upp/skriver på fejjan också! och lite tummar upp!

Elin Alenteg sa...

Du är så störtskön Lisa! STOR KRAM ELIN

Lotta sa...

Glöm inte gammelmostrar också! ;o)

Linnea Östling sa...

jag tycker att fejjan är rätt bra för¨att hålla släktingar å vänner som bor långt bort uppdaterade om Villebilles utveckling. LÄgger upp bilder, och berättar om hur han utvecklas, för att folk faktiskt vill veta vad vi gör och hur han mår. Å det är klart att man lägger upp glada och lyckliga bildr, man skulle ju inte lägga upp bilder på sig själv som halvt galen av s´ömnbrist, eller fota vilhelm i 40 graders feber.. sen är det klart att d äär rätt obehagligt att så många kan se.. Men man kan ju rensa lite "vänner" och se över sina sekretessinställningar.

martin sa...

Jo det finns absolut fördelar med facebook, men jag kan väl tycka att jag för min del hellre har fortsatt kontakt med de personer som verkligen bryr sig och är genuint intresserade av Kajsas utveckling i verkliga livet, eller faktiskt pratar över telefon. Jag tycker det är lite trist att nästan all kontakt nu mera förs över facebook. Okej bilderna har du helt klart rätt i linneá, det är ju som sagt inte allt för ofta man bjuder hem folk för att bläddra i fotoalbum. Och jag tycker såklart man får göra precis hur man vill, och
ser inget fel i det. Jag skrev om mig själv, och utgick därifrån. Jag har lagt ut tusen bilder på Kajsa i alla möjliga vinklar så jag tror att folk i det här laget vet hur hon ser ut. Man behöver ju inte lägga ut varenda bild. Det är ju rätt skoj att ha bilder hemma som faktiskt inte hela internet har sett. Jag tror hur som att man många gånger gör det för att man hoppas på kommentarer, för oavsett vad man än säger så blir man glad när folk skriver nåt fint - tänk vad tråkigt att aldrig få nån respons på det man lägger ut! Och vad är det egentligen för fel med att lägga ut bilder när man har sömnbrist eller på en sjuk bebis, jag gör det inte heller, men det är ju det livet vi levet i och varför ska man då egentligen inte visa den delen, utan bara lägga ut solskensbilder? Om man nu ändå lägger upp bilder på allt annat menar jag...

och lotta, nae dem ska jag inte glömma bort! ;) kajsa hälsar och tackar för allt fint från igår, nu mera är vardagsrummet en rallybana.. för sniglar. ;)

martin sa...

Och elin, haha tack, söt är du! =)

helena, mm jag trort också som sagt...

Anna sa...

Absolut är det ett bekräftelse behov vi har.. Syns jag inte så finns jag inte. Men för mig var det lite nyhetens behag det här med ansiktsboken. Först var det superkul med alla nya och gamla vänner man hittade igen, statusuppdateringar och kolla vad alla andra gjorde men på senare tid har det där mer och mer avtagit. Nu känns det mer- orka!? Hur orkar alla uppdatera och logga in stup i kvarten?! Det tar ju sådan tid! Och samtidigt lite sorligt..när man är mitt uppe i en sak då måste man logga in på fejjan via sin mobil och skriva om vad man gör..Är det att leva i nuet och uppleva magiska stunder?! Jag tror inte det... Visst man för göra precis som man vill men jag håller med dig, Lisa, de man vill prata med pratar man med ändå. När jag skriver kan jag inte låta bli att fundera över om någon bryr sig om vad jag/vi gör...
Tror det är bra att tänka efter lite innan vad man lägger ut och varför man lägger ut det. Sunt tycker jag! Vi som lever i detta mediabrus varje dag..