...

Jag skrev ett inlägg förut men raderade det. Kände mig så jävla larvig och gnällig. Tyckte så synd om mig själv. Jag hade tråkigt och satt mest hemma och väntade på att M skulle komma hem, vilket han förmodligen inte gör förens ikväll. Jag blir lätt sådär, lättretligt och tycker så hemskt synd om mig själv när jag vet att Martin är iväg och har roligt. Det är absolut inte att jag inte unnar honom att vara iväg och inte är jag svartsjuk heller, veti fanken vad det är men måste helt klart jobba med det. Jag vill gärna spela lite martyr där jag ska ge sken av hur jobbigt det är att vara hemma själv en hel helg med ett sjövilt barn. Det ÄR jobbigt, men så förbaskat jobbigt är det ju ändå inte. Men när barnet ifråga sovvägrar fram till tio på kvällen då jag själv slocknar som ett fyllo blir jag lätt retlig, speciellt när jag laddat upp för seriemaraton som inte blev av.
Men efter en söndagsmiddag hos mamma är jag vid bättre mod. Dessutom lyckades jag nyss få det illpigga barnet att somna så om jag ger fan i att skriva mer här så kanske jag hinner med ett avsnitt True blood innan hon vaknar igen.