2010-09-16

Om paniken.

Igår spenderade vi en heldag på sjukan.
Jag hade dagen till ära slängt ihop en makaronipudding, tänkte att det kan ju vara kul att testa något annat än fisk i folie/köttfärssås/kyckling med diverse tillbehör.
Och nog var det väl gott alltid, men efter ett par tuggor började Kajsa gnugga sig i ögonen och jag såg små små röda prickar. In med barnet på toa, skölja kallt vatten. Märker att prickarna övergår till röda blaffor som svullnar upp rätt så rejält. Känner att det här är nog fan inte bra.
Kajsa blir trött, och jag känner paniken närma sig. Ringer 1177 där de lugnt säger att det är en vanlig reaktion om man fått i sig något man inte tål. Så länge hon andas normalt är det okej. Tycker vi ska avvakta. I samma stund jag lägger på inser jag att nej, det är fan inget normalt i det här - det är något som är åthelvete fel. Springer runt lite i panik för att få Kajsa att reagera och piggna till, men nej. När jag sätter henne ner så somnar hon dubbelvikt. (Här kommer Martin hem som måste ha åkt som en biltjyv hem.)
Ringer upp den där sjukvårdsupplysningen igen och medans jag har dem i luren ser jag hur det liksom väller upp kräk ur hennes mun utan att det aldrig riktigt slutar. Matta, vägg, Martin och hela skötbordet fylls av nån otäck sörja som mest kan liknas vid ja, makaronipudding.
När de frågar hur länge sen det var hon åt och jag svarar att det är väl en 20 minuter sen, blev det ett jävla liv i luckan. Vårdcentralen kopplades in och vips så hade jag en läkare i luren. När han med lugn röst tilltalar mig vid mitt namn inser jag att det är fan allvar här. Annars tilltalar man väl inte nån med namn heller? Han frågar om vi har tillgång till bil och om den är lättillgänglig, jag säger att så är fallet och han ber oss åka på stört upp till akuten. Går snabbare så än att invänta ambulans.
Sagt och gjort, Martin byter tröja i förbifarten medans jag tar Kajsa på armen och springer ut till bilen. På vägen in vill Kajsa mest sova och är knappt kontaktbar. Jag inbillar mig att somnar hon nu vaknar hon inte mer, jag skakar henne och jag tror fan jag ber till nån högre makt och försöker att inte skrika till Martin att meja ner varenda bil som kommer i vår väg.
Paniken!

När vi väl kommit upp tar det inte lång stund innan den största svullnaden lägger sig och Kajsa piggnar till.
Drygt åtta timmar senare fick vi åka hem igen med en illpigg Kajsa som dock var rätt blek om nosen efter dagens händelser.
Aldrig förr har jag varit med om rarare och snällare människor som dom uppe på barnjoursmottagningen, helt fantastiska hela bunten. Och noggranna! För trots att Kajsa kryade på sig väldigt snabbt ville de ha henne under uppsikt så pass länge att risken för återfall inte längre existerade.

Numera råder äggförbud i Kajsas mat och nån makaronipudding vill jag aldrig mera ens titta på.

8 kommentarer:

Lotta sa...

Åh, den paniken!!! Stackars er som fick uppleva den! Så otroligt skönt att det gick bra och att det var (förmodligen) relativt lätt att se vad det var hon reagerade på. Håller med dig förresten, när läkare blir sådär förtroliga, då är det allvar!
Kram på er hela bunten!

jos sa...

Usch vad otäckt! Det kryper i hela mig av bara tanken. Skönt att ni blev väl omhändertagna iaf. Krama Kajsisen från oss!

nataber sa...

åh herre.. tack och lov att det gick bra! stor kram till er alla!

Linnea Östling sa...

åh fyy kan inte ens föreställa mig ur ni måste kännt er!! gråt i halsen bara av tanken! urs urs urs!! så hemskt! ibland måste man ju tacka gudarna!

Anonym sa...

Fy vad hemskt! :( Vilken himla tur att allt gick bra!! Saknar er, vi får ses snart. Kram Helena.

Lisa sa...

Tack för alla kramar fina ni!
Förhoppningsvis är det en övergående allergi så hon kan äta sin gammelfarmors sockerkaka om några år (det är nämligen det viktigase enligt min farmor), det är tydligen inte helt ovanligt att det är det - övergående alltså.

Dino sa...

Fy tusan! Stackars er! Skönt att allt gick bra till slut, men bara tanken ger mig panik... Många kramar och pussar till er allihop!

Fifi sa...

Åh, fy vad hemskt! Så otäckt. Men vad bra du agerade!

Anledningen til att jag frågade om hur ni upptäckte allergin är att jag har börjat bli lite småorolig för allergier nu när Elly testar en hel del ny mat och så. Det är bara att hoppas på det bästa.