2012-05-18

Den desperata moderns bekännelse.

Vi var på Ikea idag. Glada i hågen satte vi oss i bilen efter att ha hittat allt vi skulle ha utan några missöden eller raseri/trotsutbrott. Men just som vi skulle backa ut från parkeringen så frågar Kajsa efter hennes hund. Hundkräket. Skinky. Vovvov. Han ni vet som hängt med från hennes första dag i livet. Borta.
Alltså herregud, den svetten och paniken!
In igen och fråga i kundtjänst. Ingen svart hund med vita prickar, 'men kom igen imorgon om vi får in den ikväll.'
Vi kan inte vänta till ikväll, måste ha den nu. Bums. Såg en förtvivlad gråtande Kajsa framför mig. Sömnlösa nätter. Herregud måste hitta honom!
Sprang igenom hela det stora möbelvaruhuset, frågade i varenda station, men fick samma svar. Ingen hund.
Men så kom jag till barnavdelningen. Letade under sängar, i hyllor, i rutschkanor. Ingen Stinky stod att finna.
Men som av en händelse ställde jag mig i ett hörn för att fundera ut mitt nästa drag. Fråga på restaurangen kanske? Men precis när jag skulle gå så kikar jag ner i en av alla kundvagnar, och där! Där låg han alldeles nedklämd mellan kaffekoppar, påslakan och andra prycklar. I NÅGON ANNANS HIMLA KUNDVAGN!
Och här ska ni veta att jag väntade. Det gjorde jag faktiskt. Tänkte att vagnens ägare skulle komma så jag fick bekräftat att det verkligen var Kajsas lilla Stinky som de hittat och kanske tänkt lämna in och inte någon annans favoritmjukis. Men ingen kom. INGEN! Så jag gjorde som vilken desperat morsa som helst skulle ha gjort: Slet åt mig hundskrället och sniffade lite på'n. Och jag lovar och svär, den där lukten känner jag igen. Det gick inte att ta miste. Det var Kajsas hund. No doubt. Så jag tog den. Knöcklade in den under armen och la benen på ryggen och förflyttade mig raskt därifrån och ut till bilen där jag möttes av en jublande Kajsa som genast började sniffa på hans öra, lycklig som få och somnade efter tre minuter.

Snipp snapp slut, osv..
Published with Blogger-droid v2.0.4

11 kommentarer:

Duktiga Tjejen sa...

Åh, haha, vad fint gjort av dig att leta överallt! Och att du hittade den, vilken lycka!

Jag hade en vit kanin när jag var liten. En gång tappade jag den på tunnelbanespåret och min pappa HOPPADE NED OCH HÄMTADE DEN! Jag var så stolt att det var helt sjukt. Men sen glömde jag den på ett SJ-tåg och fick aldrig mer tillbaka den. Fy fan. Jag glömmer aldrig den där nallen...

Fick en ny sen, men det var aldrig samma sak. Men idag hänger han med än och är alltid med mig om jag tex flyttar utomlands. Sedan jag flyttade ihop med Monki har han dock fått ligga i en låda, men hade honom alltså framm i sängen tills det att jag var nästan 31 bast.

k. sa...

Hoho en historia värd att berätta för Kajsa sen :], så bra gjort av dig! [Och anledningen till varför jag inte vill att Ophelia ska ha ett snuttedjur] ;].

Bara Sara sa...

Å vilken morsa du är som klarade att hitta den! Det är när man ser att ens barn är på väg att få såna trauman som tigern i en släpps fram, man bara fixar det…
Sonen glömde sin kanin på dagis förra veckan, vi upptäckte det för sent och det var tandagnissel på kvällen!
Ang. din kommentar hos mig - jag är nog rätt aktiv och har alltid varit och påverkar min omgivning på ett sånt sätt också. Tyvärr inte alltid positivt, skulle nog må bra av att härta ner lite mer ibland!

Colombialiv sa...

Fint gjort av dig! Jag blev helt traumatiserad när jag var liten av "Rädda Joppe, död eller levande" (det där barnprogrammet som handlade om ett gosedjur som hette Joppe och alltid hamnade på äventyr). Så mamma fick sy ett litet resårhalsband runt min Vovvis hals med namn och telefonnummer till oss utifall att han skulle komma bort.

Maria sa...

Åh vilken tur att du hittade den!

Sandra sa...

Haha! Världens bästa morsa!

Fifi sa...

Men gud, vilken pärs! Tur att det slutade så bra!

Fröken K sa...

Dramatiken! Jag är lite avundsjuk på den där kärleken till ett specifikt gosedjur, ingen av mina sötisar har någon sådär självklar favorit som hängt med från början och som bara måste vara med i sängen. Jag tycker det känns så mysigt och liksom fint att de kan hitta tröst och trygghet i en älskad gosis. Men det är klart, det kan ju bli lite sårbart också. Uppenbarligen!

Jagger sa...

Hade jag med gjort... norppat honom åt mig! :)

Johanna sa...

Men phew vilken tur! Grym mamma du är!

Jag var tvungen att läsa slutet innan jag hann dit så att jag fick se att det slutade lyckligt..haha

Matilda sa...

Fantastisk historia och tack och lov för det lyckliga slutet. Hann liksom få en klump i magen och tänka "nejjjjjjjj, nej, det fler inte vara sant ingen får råka ur för det här!?" Tio gånger. Minst.