Jag vet inte

Seg dag. Jätteseg dag är det idag. Jag orkade mig ut på en promenad runt strömmen i förmiddags, men sen var det nog. Jag strandade i soffan och här har jag blivit kvar. En runda till köket för att göra grötlunch. Och nu är det massa disk i köket som nån hemmafru (rimligtvis jag) borde ta tag i, men orken finns liksom inte. Och definitivt inte lusten.
Jag går omkring och sneglar på det där jäkla brevet som M har fått. Ett stort brev som ser viktigt ut. Och så är det från Holmen, det är det som gör mig nojig. M säger att jag oroar mig på tok för mycket över det mesta just nu. Det borde vara han som oroade sig mest över alla varsel på Holmen men han tycks ta det med ro. Tur att det är nån här i huset som har nerver. Själv målar jag upp fan på väggen som vanligt. Att M blir varslad och att jag får ett samtal från jobbet där de säger att de kommit på att jag är överflödig på jobbet, att de klarar sig utan mig och att jag inte får komma tillbaka. Och så står vi där, två nyblivna föräldrar utan jobb mitt i den stora arbetslösheten och inte har råd med havregrynsgröt till lunch än gång och inga blöjor och så kommer socialen och ringer på dörren för att vi inte kan ta hand om våran bebis.

Hej grubbel!


.....


Cirkus tre minuter efter att jag skrivit färdigt inlägget ringer min chef. Jag har inte pratat med henne på en månad. Jag tänkte att jaha nu är det kört. Men hon ville bara kolla läget och be mig skicka in lönerapporter så jag får semesterersättning för tiden jag är hemma. Än så länge har de inte kommit på att jag är dem överflödig.
Skönt!

Man måste vila upp sig för en heldag...

Igår gjorde lillfisen mig skitnojjig genom att inte röra sig ett dugg på över ett dygn. Jag petade, puffade, pratade, drack kalla glas vatten och spelade hög musik. Ingenting. Inte en puff, inte ett pet. Totalt blixtstilla var det. Och jag var skiträdd över att något gått snett eftersom jag är van vid att den puffar och har sig vissa tider på dygnet.
Tröttmössa.
Det kompencerar vi med att ha sparkfest idag istället. Den tänkte väl att den var tvungen att vila upp sig inför dagens skiva kan jag tro. Inte en lugn stund.
Men jag är glad, hellre det än att den inte rör sig alls.

Så snälla bebis skräms inte mer sådär va, okej?

Isigt.

Det är is på vattenpölarna runt strömmen. Och frost på gräsmattorna i skuggan. Det är kallt, svinkallt är det. Önskar jag hade en vinterjacka att burra in mig i när jag går utanför dörren, men än ett tag får jag nöja mig med lager på lagertröjor. En mössa också. Och halsduk. Så påminns jag om att jag måste lämna in mina svindyra vinterskor sen förra året på lagning också. Skomakare is the shit! Men jag kan tycka att ett par skor man köpte för 1800 förra vintern borde vara hela och fortfarande jättefina. Men nej då.

Och nej, det är inte med förvåning jag skriver att det är is på vattenpölarna, snarare som ett konstaterande. Annars är det ju ofta så att hela Sveriges befolkning drabbas av chock vartenda år då den första snön eller halkan kommer. Som att vintern inte kommer varje år.

Det går framåt.

Jo alltså.
Nionde månaden. Vecka 37. 26 dagar kvar.
Nu kan bebisen komma i princip när som helst, i vecka 37 räknas den inte längre som för tidigt född.
Shit pommes!
Jag är höggravid, jag trodde inte det skulle vara så här att vara höggravid. Jag trodde att man skulle vara STOOR och känna sig som en valross och sitta i soffan med svullna fötter och vara gnällig och sånt. Trodde att man skulle vagga fram när man går. Det gör jag inte. Jag sitter i soffan utan vare sig svullna fötter eller gnäll. Jag går promenader runt strömmen och visst, kondisen har väl dalat något men jag går fortfarande om motionärer och då känner jag mig tuff och stark när jag kommer där och går med magen i vädret. Jag har inte ens tagit ut ett endaste av de där gravidkorten som man tycks få per automatik så fort man blir gravid. Ni vet de där där man har rätt at beordra sin karl att springa ner till affären fem minuter innan stägning för att köpa nåt man blir hysteriskt sugen på. Eller beordra massage, eller hämta det. Och yada yada, ja ni fattar. Inte ett endaste har jag utnyttjat, fast vem vet, när nästa bebis vankas så kanske man mår pyton från dag ett och då kanske dubbla uppsättningar gravidkort behövs...

...

Idag skulle min fina mormor ha fyllt 72 år.
Grattis mormor!

Om ingenting alls

Morgnarna, de är det bästa med det här att inte göra någonting alls.
Klockan sex ringer M:s alarm första gången, och nu när jag kan sova precis hur länge jag vill gör det mig ett dugg att han är expert på att snooza. Jag krälar mig bortåt hans sida och så kramas vi och säger trötta fina små ord tillvarandra. M somnar alltid om mellan varje snoozning, jag har aldrig förstått mig på det, själv ligger jag och myser med en bebis sparkande i magen, som även sparkar in i M:s rygg så han också får känna.
Det är morgonmys på hög nivå!
När han går upp ligger jag kvar, läser några sidor i en bok sen somnar jag antingen om eller är pigg och utvilad och går upp och kokar gröt. Förkovrar mig lite i morgontidningen och känner mig allmänt nöjd med tillvaron.

Sen kan dagen fortsätta precis hur som. Igår fortskred den som så att jag hade besök mest hela dagen och åt alldles för mycket vaniljbulle. Jag fick lyssna på skvaller från utelivet och prata om sådant jag inte längre har så mycket koll på, väldigt fint med tanke på att helgens alla kalas handlade om bebisar och om barn i allmänhet. Jag behöver verkligen tänka och prata om annat också!

Och appropå prat om barn, efter ett av kalasen i helgen gick jag därifrån med en avsmak och irritation högre än något annat på länge. Ett par med en liten på snart 2 år berättade nämligen stolt över hur de brukade muta sonen med godis för att få honom att säga olika djurlären. De kunde hålla fram en godisbit och säga: hur låter kossan? Muuu säger ungen och så fick han en godis i belöning. Ungefär som när man lär hundar att sitta.
Herrejävlagud tänkte jag och bet mig i tungan för att inte säga vad jag tyckte och tänkte, jag hade aldrig sett paret förrut så jag iddes inte lägga mig i deras uppfostran. Men att muta en unge med godis i utvecklingssyfte kan väl aldrig gå väl?

Good bush bad bush...

Ja ni vet den där t-shirten med en välansad fjossa på en bild och ett fult tryne på USA:s förre president på en bild brevid...

Ungefär så fast både busharna är väldigt väldigt fula.
Jag har insett att jag inte tänker sätta min fot badhuset, jag som hade tänkt gå och simma. Men si det går inte. För hur mycket jag vrider, vänder och böjer mig i duschen för att försöka ansa den där bikinilinjen så går det åt helevete!
ÅTHELVETE gott folk! Det resulterar i skärsår och en förbaskad frustration istället så nu ger jag helt enkelt fan i det. Så bad bush är nog bara förnamnet på eländet där nere.

Hmmpf, hoppas ni antecknade...