Kontraster

Jag kom just att tänka på en grej...

Så här var läget för exakt ett år sen. Vi hade precis kommit av tåget och var på väg till Arlanda. Mot Asien. Jag var lyckligast i världen.

Idag ser läget ut såhär..

Jag har världens finaste familj och letar lägenhet på Hemnet och är världens lyckligaste x 100. Så har vi skaffat en lottorad också. Imorron kanske vi kan köpa en lägenhet kontant.

Underbara ljud

Idag kom det. Skrattet. Så himla fint.
Sen blev Martin tjatig och upprepade det som fick henne att skratta hundra gånger om tills hon blev lack. Men vi hörde det gott och väl, hennes första skratt!

Om en morgon.

Sitter i soffan och ger Kajsa mat efter en überskön förmiddagsvil (ja eftersom lillan bestämde sig för att vakna strax före sex tyckte jag gott att jag kunde ta en gubbe ihop med henne)-då det ringer på dörren. Alltså vad fan, jag sitter med min vanliga outfit innan jag kommit igång med dagen, bestående av en tischa och trosor. Och så ringer det på dörren. VEM ringer oanmäld på en dörr nu för tiden, det har man väl inte gjort sen kriget?
Panik.
Slänger ner Kajsa i babysittern. Illskirik (såklart, stackars unge). In i klädkammaren efter ett par jävla byxor. Hittar inga byxor. Det ringer på dörren igen. ETT ÖGONBLICK.
HELVETE.
Hittar byxor, luktar på tröjan, den luktar nog fan kräk ända till Kina, hyschar lite åt kajsa och ger henne nappen, nå då tystnar hon i alla fall. Öppnar. Hyresvärden i egen hög person ända från hufvudstaden med kumpan. Stövlar in och kollar läckan. Mumlar lite.
Kajsa börjar skrika igen, kom på att nappen ger väl ingen mat heller! Ursäktar mig och fortsätter utfodra en vrålhungrig bebis.
De tackar för sig och stänger dörren.
Jag pustar ut och tänker att vi hade i alla fall nystädat.
Phju.

Domen? Fläkten ska återigen stå på dygnet runt, ovisst hur länge. Vid frågan om ersättning: Vi ska nog komma överens om nåt.
Jaha.

Väkommen till en strålande förmiddag hos familjen Waldeck/Österberg!

Lite av varje.

Det var så länge sen att jag glömt bort hur mycket jag gillar det. Men igår fick jag chansen. Var ute och körde bil alldeles själv och tog ett par mil extra bara för att det är så fantastiskt skönt. Spela musik skithögt och köra härliga vägar utan rödljus och övergångsställen. Jag blir så himla glad utav det. Det gäller att passa på de få gånger inte lillan är med i bilen, då är jag precis tvärt om. Åker inte en kilometer över det tillåtna och muttrar över alla fartdårar som inte visar nån jävla hänsyn och fan & hans moster.

Jag har köpt hem tulpaner, för nej- min kille brukar inte jobba med att ge mig blommor stup i snöret tyvärr. Antar att jag har mig själv att skylla då jag nån gång i ett svagt ögonblick sa att det är ju bara trams och fjäsk. Så ja, numera får jag köpa mina tulpaner själv.
Och just som jag börjat ana en liten gnutta vår så börjar eländet igen. Nu är det alltså bara att invänta droppandet igen. Och surr av fläkten och all annan misär.

I övrigt tackar jag allra bästa Tove för att hon gav mig en bok som gör jag skrattar så jag nästan kissar på mig (och tackar mig själv för att jag gjort i alla fall några av de där knipövningarna, annars hade jag nog gjort det.)


"Det går inte att tänka igenom allt alla gånger. Jag vet folk som tänker igenom livet istället för att leva och när de väl tänkt färdigt är allt för sent. Det blev inga barn. Inga resor. Inga fester. Men allt blev oerhört genomtänkt. Som en stor Jönssonligeplan. Utritad och planerat in i minsta detalj. Men förberedelsen gjorde att livet körde om. Förbi. Bort i tvåhundra kilometer och kom aldrig tillbaka. Man har ju typ en chans på sig och ingen repris på nätet (om man inte tror på reinkarnation och tröstar sig med att man minsann ska våga lite mer i nästa liv").

Så skriver hon, Mia Skäringer. Och jag tänker, att där satte hon minsann huvudet på spiken.

Ont öra och sanitär olägenhet

Snart ska jag ge mig ut i rusket och pulsa mig till vårdcentralen. Jag har aldrig varit där på grund av att jag själv behövt det, men nu är det alltså dags. Jag har en enormt stor knöl på örsnibben, den bara växer och växer och är återkommande. För ett år sedan lät jag punktera skiten (inte ett dugg trevligt var det) men nu är den alltså tillbaka. Större ondare och äckligare. Så nu hoppas jag på att få bort monstret en gång för alla. Det ska bli otroligt skönt att kunna sova på vilken sida man vill utan att kvida så fort vänsterörat nuddar kudden.

För övrigt har jag idag ringt hyresvärden och hört om avdrag på hyran. Jag tänkte nämligen att det vi nu lever i måste väl ändå klassas som sanitär olägenhet. Han svarade varken bu eller bä, sa mest att han inte trott det var SÅ allvarligt som det faktsikt är. Han skulle prata med snubbarna som var här igår och sen höra av sig.
Läget igår såg ut som så att ha monstret till fläkt på en sisådär två månader och sen riva ner väggen.
Hurra vad kul!
Ungefär två gånger i halvtimmen får jag vrida ur handdukarna som ligger under fönstret. Om vi skulle bestämma oss för att åka iväg några timmar skulle det innebära en mindre sjö på parketten. Inte kul för oss, ännu mindre skoj för hyresvärden.

Jo jag undrar...

Bebisar har ju vad man kallar tillväxtperioder då de äter väldigt mycket. Jag undrar nu om det även kan drabba oss mammor? Det skulle vara ofantligt skönt att kunna skylla på det nu när jag har varit kroniskt hungrig hela dan. Om det inte hade varit för att den där förbaskade mensen kom redan för två veckor sedan hade det ju varit när till hands att misstänka det. Men nej.
Det är ju så himla trist att inte kunna skylla sina åkommor på någonting, jag har ju likosm varit van vid det i nio månader och nu helt plötsigt får jag stå på alldles egna ben och skylla på just ingenting alls.
Därför undrar jag; tillväxtperiod för mammor? Naturligt?

Det kanske även kan bero på att jag börjat träna rätt flitigt senaste veckan, om det nu inte skulle vara så att man drabbas av tillväxtperiod som 26-årig småbarnsmamma alltså...

Lite gnäll

Vi har en gäst härhemma, en rätt så ovälkommen sådan. Det är en stor röd låda mitt i vardagsrummet, som sprider oönskad supervärme och oönskade ljud. Det här ljudet från fläkten är väldigt sövande för både mig och Kajsa vilket är precis värdelöst, jag menar, Kajsa var ju rätt duktig på att sova redan innan.
Fläkten är här hemma eftersom den förbannade kylan har gjort att det är is mellan fönstren, is i väggen och is i taket. Fläkten ska tina upp all jävla is och sedan motverka fuktskador. Jag misstänker dock att de där fuktskadorna redan krypit sig in i både väggar och tak, återstår att se vad Harméns tänker göra åt det.
Eftersom det är snövallar höga som höghus utomhus och plogarna har häcken full av all snö som väller ner och därmed inte hinner ploga normalt innebär det att vi får stanna inne.
En karantän i ovan nämnda misär känns inte direkt som någon toppenbra start på veckan. Men i eftermiddag ska jag iväg på spinning då får jag andas luft och knata i snö utan barnvagn. Skönt ska det bli.