Monday monday

Idag hände spännande saker här på nordantill! Jag fick handla i den tredje kassan på Hemköp. Fyra års nästintill dagligt besökande på affär´n och den har aldrig varit öppen. Ni förstår att det var med andakt jag ställde mig i kön för att köpa mina bananer.
Nu känns det på nåt vis ännu tråkigare att svika nordantill och min bästa matbutik för en liten trång, sketen och svindyr närbutik i Oxelbergen. För att inte tala om att lämna gamla folkaparken!
Men det såklart, det ska bli skönt att slippa gömma sig för dvärgen. Och lite spännande att se nya dela av stan. Häromkring känner jag ju till varenda vrå. Och så får jag ju sällskap av min bästis också, det känns tryggt.

Men ack vad jag kommer sakna vår fina fina lägenhet och fina fina park. Ännu mer påtagligt när vi idag skulle kolla in lägenheten en andra gång och det stank gravt med kattpiss i hela lyan, och den kändes allmänt skabbig. Till råga på allt kändes den mindre än när var där första gången. Men. Kajsa får nära till dagis, bra dagis. Och så får vi balkong. Men helt rätt känns det inte, det är ju i ett jäkla hus vi vill bo!

Frukost till frukost och frukost till lunch.

Dagens lunch får helt enkelt bli samma som till frukost - hembakade frukostbullar. Ibland orkar jag verkligen inte ta mig för att laga lunch, idag är precis en sån dag. Älskar smörgåsar och har bittrat rätt många gånger över att det inte är speciellt nyttigt. Helt skulle jag vilja leva på skogaholmslimpa med kaviar och ost.

24:e - 25:e sep. 2010

Värtet.

Dag 1:
Åka bil, dricka vin och tjata med bästa Frida i baksätet. Framme i Perstorp och festen är i full gång.
Dag 2:
Vaknar i en bil, har sovit knappt något alls. Får en Fiskefjäs i handen när jag kommer upp till de morgonpigga (eller de som inte sovit alls). Festens huvuddag är i gång och vi börjar på bästa sätt med skönt häng, låg bakfylle/på gång mot ny-fylle-humor. Äter grym grillbuffé, hittar på tokigheter och livet leker.
Dag 3:
Vaknar upp i militärtältet frusen, bakis och med en känsla av tomhet. Separationsångest de luxe. Hemfärd. Kramas med familjen. Tröttma. Ställer klocken på 04.45. Har ångest.
Dag 4:
Går upp när klockfan ringer. Duschar. Sätta sig i bilen, åka nästan fyra timmar i nästan samma riktning som i fredags. Framme. Trängas med folk, spendera pengar. Dör bakfylle och förkylningsdöden. Åka nästan fyra timmar hem. Pussas med familjen. Ställa klockan på 05:45. Kan inte sova. Vrider. Vänder. Somnar.
Dag 5:
Snoozar. Snoozar. Orkar inte. Förkyd. Trött. Duschar. Jobbar fjorton timmar. Hem och klappar sovande Kajsa. Myser en stund med M. Däckar typ stående.
Dag 6:
Jobbar en normal arbetsdag. Förkylning från helvetet. Och Lisa är närmre en zombie än en just Lisa.

Utsliten i all ära, men helgen. Den helgen lever jag på länge. Det mest välbehövliga, roligaste och finaste på väldigt länge. Vännerna. Två år sen sist för många. Den saknaden. Men nu är jag nöjd. Trött men nöjd.

Sista helgen i september

Om några timmar planerar jag att dricka Captain morgan & cola, röka ett gäng cigg på en och samma gång och bara vara jag utan några som helst krusiduller.
Inga blöjbyten, inga kladdiga små fingrar i ansiktet, inget spring efter barn på vift i badrum/klädkammare och inget byssan lull.
Bara hänga med en bunt ytterst trevliga människor och passa mig för tatueringsmaskinen.
Det tänker jag jobba på imorgon också.
Alldeles snart styr jag nämligen kosan söderut, närmre bestämt till Perstorp och årets festivalfest.

Om paniken.

Igår spenderade vi en heldag på sjukan.
Jag hade dagen till ära slängt ihop en makaronipudding, tänkte att det kan ju vara kul att testa något annat än fisk i folie/köttfärssås/kyckling med diverse tillbehör.
Och nog var det väl gott alltid, men efter ett par tuggor började Kajsa gnugga sig i ögonen och jag såg små små röda prickar. In med barnet på toa, skölja kallt vatten. Märker att prickarna övergår till röda blaffor som svullnar upp rätt så rejält. Känner att det här är nog fan inte bra.
Kajsa blir trött, och jag känner paniken närma sig. Ringer 1177 där de lugnt säger att det är en vanlig reaktion om man fått i sig något man inte tål. Så länge hon andas normalt är det okej. Tycker vi ska avvakta. I samma stund jag lägger på inser jag att nej, det är fan inget normalt i det här - det är något som är åthelvete fel. Springer runt lite i panik för att få Kajsa att reagera och piggna till, men nej. När jag sätter henne ner så somnar hon dubbelvikt. (Här kommer Martin hem som måste ha åkt som en biltjyv hem.)
Ringer upp den där sjukvårdsupplysningen igen och medans jag har dem i luren ser jag hur det liksom väller upp kräk ur hennes mun utan att det aldrig riktigt slutar. Matta, vägg, Martin och hela skötbordet fylls av nån otäck sörja som mest kan liknas vid ja, makaronipudding.
När de frågar hur länge sen det var hon åt och jag svarar att det är väl en 20 minuter sen, blev det ett jävla liv i luckan. Vårdcentralen kopplades in och vips så hade jag en läkare i luren. När han med lugn röst tilltalar mig vid mitt namn inser jag att det är fan allvar här. Annars tilltalar man väl inte nån med namn heller? Han frågar om vi har tillgång till bil och om den är lättillgänglig, jag säger att så är fallet och han ber oss åka på stört upp till akuten. Går snabbare så än att invänta ambulans.
Sagt och gjort, Martin byter tröja i förbifarten medans jag tar Kajsa på armen och springer ut till bilen. På vägen in vill Kajsa mest sova och är knappt kontaktbar. Jag inbillar mig att somnar hon nu vaknar hon inte mer, jag skakar henne och jag tror fan jag ber till nån högre makt och försöker att inte skrika till Martin att meja ner varenda bil som kommer i vår väg.
Paniken!

När vi väl kommit upp tar det inte lång stund innan den största svullnaden lägger sig och Kajsa piggnar till.
Drygt åtta timmar senare fick vi åka hem igen med en illpigg Kajsa som dock var rätt blek om nosen efter dagens händelser.
Aldrig förr har jag varit med om rarare och snällare människor som dom uppe på barnjoursmottagningen, helt fantastiska hela bunten. Och noggranna! För trots att Kajsa kryade på sig väldigt snabbt ville de ha henne under uppsikt så pass länge att risken för återfall inte längre existerade.

Numera råder äggförbud i Kajsas mat och nån makaronipudding vill jag aldrig mera ens titta på.

Kan själv...

men det blir kladdigt som tusan.