Självförnedring.

Eh okej, jag låg precis på soffan och sa att nä nu måste jag äta, annars somnar jag! Jag vet inte, men äta för att inte somna? Jag skyller på att jag inte kunde somna ifrån en svinbra serie.
Har jag sagt att jag måste träna? Att både vara kroniskt trött och konstant hungrig kan ju aldrig sluta väl.

Dessutom måste jag nog arbeta upp hjärncellerna lite också. Jag undrade nyss vem tusan *Per Persson var för snubbe, tyckte inte riktigt att han passade in i en serie som The wire.

* I själva verket snackade de om hur mycket pengar de skulle få per person om de delade på knarpengar.

Om vardagen.

Åh jag blir så himla trött på att jag ska bli så påverkad av all dynga man läser i media. Igår gick det att läsa om oxveckorna som väntar. Från trettondagshelgen till påsk. I år är det tydligen extra långt mellan helgdagarna. 15 veckor. Femton veckor utan en endaste extra ledig dag.
Och snart börjar vår vardag på riktigt. Om knappt två veckor ska Kajsa börja på dagis och Martin och jag börja köra heltid igen. Lämna på dagis, stressa för att hinna i tid till hämtning på dagis och sen laga nyttig och näringsrik middag. Och ska man hinna med att träna däremellan också.
Jag vet inte, men det känns som jag liksom tagit lite för givet att en vardag med dagishämtning ska vara stressigt. Enkom på grund av all hysteri i medierna om hur man slipper dagisstressen, hur man underlättar matlagningen osv osv.
Jag känner att jag inte alls är redo för den här vardagen, vi har haft det helt otroligt lyxigt när vi delat som vi gjort på veckorna. Visst skulle vi kunna stanna hemma ett tag till, men vi har en liten vilding som jag tror är mer än redo för att börja på dagis, det har börjat bli väldigt svårt att aktivera henne. Hon behöver leka av sig med andra barn. Och ärligt talat så välkomnar våra plånböcker två heltidslöner också.

Men femton veckor, det var liksom det som fick min vintertrötta själ ännu tröttare.
Det är en jäkla tur att vi har föräldradagar att ta ut, som gör det möjligt till några små pitstop på vägen mot somaren och ny ledighet. Snart är det till exempel dags för Band of horses i Stockholm.
Vi börjar så. Då känns den här årstiden som gud glömde - när det varken är vinter eller eller vår - något lättare.

Utvilat.

Magiskt god mat igår och fantastiskt långfrulle framför teven idag.
Nu känner jag mig lite mer utvilad och laddad för ännu vecka med kladdiga grötfrukostar.

Det är ett fasligt skrivande på mig här inne nu, märker att jag tycker att det är himla kul. Det brukar ju dock ha en tendens att dala vart efter, men jag kör tills jag tröttnar för den här gången.

Banjos.

Jag sa rent spontant förut efter bion att alla filmer som innehåller banjos fanimig är bra. Så fort någon spelar banjo så blir en film per automatik bra. Men nu kan jag bara komma på Den sista färden? Och Winter's bone, en mycket bra film.

Lördag.

Eftersom jag blivit lite besatt av tanken på ett välfyllt sparkonto som helst ska täcka allt ifrån Berlinresor, helt ny garderob till husköp så har jag tagit på mig två extrapass i veckan. Det ena i torsdags och det andra idag. Nu tänker jag inte att två helgpass på en vecka ska ge några revolutionerande resultat, men det är åtminstone en början.
Nu är jag omåttligt tacksam över att pappa ringde igår och tyckte det var dags att Kajsa låg över hos dem inatt. Jomenvisst tänkte vi.
Nu ska jag ikläda mig myskläder, gubbvila en stund och sen dra ett avsnitt The Wire. Sen står bio och libanesisk mat på schemat, och det bästa av allt; sovmorgon. Fint som snus ska det bli. I vanliga fall ska vi jämt hålls och dricka öl när Kajsa sover borta, vilket ofta leder till att man inte alls känner sig utvilad dagen efter. Men imorgon så, åh längtar redan. Och lång lyxfrulle med (går)dagens tidning i lugn och ro. Mmm.

Snällt gjort.

Den här tröttheten alltså, den fullkomligt äter upp mig inifrån. Måste börja träna igen. Om två veckor sker det. Fram till dess har jag häcken full utav jobb, eller nej förresten jag ljög. Jag har inte häcken full med nåt faktiskt. Måste mest förbereda mig.
Fram till dess får jag hålla till godo med promenader på svinhalt underlag. Inga broddar köpta.
Martin tyckte han var snäll som laddade ner en träningsapp till mobilen förut. Den visar bland annat hur långt man gått och hur många kalorier man bränt. Kaloriantalet står sedan uppe i vänstra hörnet på displayen. Som ett jävla hån.

Likt bambi..

Okej, nu är det tredje gången den här vintern som jag drar på rumpan när jag är ute och går. Nu undrar jag, är det legitimt att som 27-åring köpa sig ett par broddar?