Fredag.

Det är ett jävla tajat på facebook om snön just nu. Jag hatar det också, men vad fan, det är mars i Sverige. Helt vanligt alltså. Kanske borde vi vara nöjda att vi slipper jordbävningar och kärnkraftsolyckor istället?

Hur som helst, det är fredag och trots arbetande helg i sikte så känns det himla bra. Den där människan som placerat sig själv och sin dotter i Californien de senaste månaderna kommer hem i helgen, och tänker förhoppningsvis stanna hemma ett tag hela familjen. Fint som snus, har saknar dom.
Och nu ska jag iväg och äta sushi med bästa Helena innan jag hämtar hem barnet från förskolan.

Att jobba sovande natt är för övrigt fin skit, speciellt när Kajsa senaste veckan bestämt sig för att det är morgon redan runt halv sju om morgnarna. Nattpassen betyder bra betalt, sovmorgon och lite egentid innan det är dags för hämtning. Himla värt det emallanåt alltså.

I drömmarnas land.

Imorse på väg till jobbet hade jag Patti Smith i lurarna. Jag fick en euforisk frihetskänsla och ville helst börja dansa där på gatan jag gick. Drömde mig bort lite till mitt tidigare rätt vilda liv om somrarna när vi drog från festival till festival. Tänkte att jag inget hellre ville än att vara på ett soligt Roskilde. Samma känsla varje år framåt våren.
Får de där rycken ibland. Panikartad tanke om att shit det är såhär det är nu. Svenssonliv. Snart tvåbarnsmorsa med kombi.
Nästa tanke: Vilken jäkla tur att jag bara får de här rycken att par gånger om året, att jag annars tänker att hur fan orkar de hålla på med festivalande fortfarande? och känslan av att vara lyckligast i världen som levt det livet om somrarna i total frihet. Att jag haft ett jobb som tillåtit att jag haft semester större delen av de varma månaderna. Och lyxen i att nu ha världens finaste familj och galna och bisarra historier att berätta för mina ungar när de blir större.
Men ändå, jag saknar det ibland. Jag saknar mina vänner. Ännu än gång: jag kräks på att alla ska vara så förbaskat utspridda.
Och nu, jag har varit så sjukt osocial en period. Förstår inte hur jag skulle hinna med att träffa vänner.
Jag jobbar oftast 12-timmarspass i veckorna och de dagar jag är ledig går till att plocka, städa, laga matlådor och tvätta för att sen äta middag ihop med familjen och sen stranda i soffan. Sådant man inte riktigt hinner med annars. Sen är det helg och då är det förbannat skönt att bara hänga med de mina. Åka på utflykter, hälsa på familjen eller bara stanna hemma för en slappdag.
Ni får kalla mig tråkig, men jag väljer hellre ordet familjär.

Dock tänker jag att det blir bättre nu. Ljusare och längre kvällar. Slänga ihop en sallad till middag, ringa runt lite och vips så har man schysst vardagshäng i parken.

Okej, så här: Låt mig aldrig någonsin behöva äta sjukhusmat. Aldrig. Snorgul potatispure, spenat och fem sladdriga fiskbullar. Jag dog lite inombords.
OBS: Inte jag som behövde äta, är på sjukan med jobbet.

Apropå annat, vilket jävla väder! Vill sitta på Hyllan med en öl, eller ja loka funkar också eller, ja ni fattar. Sol. Vår. Vill inte jobba.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Bekvämt.

Kajsa tycker inte att våran enorma teve är stor nog åt henne. Inte heller är soffan tillräckligt bekväm.
Nä, men sitt på golvet några centimeter ifrån teven vetja!
När jag var lite och satt sådär fick jag höra att mina ögon skulle se ut som teveapparater inom en snar framtid. Blir det så, på riktigt? Borde jag hålla henne tvångssittande i soffan? Inte framför teven alls, säger ni? Eh okej. Men jag måste tvätta, städa och laga matlådor och även den bästa unge tröttnar på att leka med sig själv efter ett tag.
Hur gjorde man förr när ingen teve fanns?

Och ja, ungen sitter i pyjamas när klockan snart är lunch. Jag måste vara en helt förkastlig mamma som låter min min unge sitta i nattsärken på golvet framför teven...

Galet.

Vi är lite wild ´n crazy så här på lördagkvällen och planerar att se hela två filmer ikväll. True grit OCH The fighter.
Ja, jag säger då det!

Onyttigheter.

Jag har precis tryckt i mig ett gäng våfflor och känner mig smått illamående. Jomenvisst, himla bra idé att både baka bullar och grädda våfflor under loppet av två dagar. Speciellt när man inte kunnat träna på två veckor. Imorgon har M dessutom lovat att ha fredagsmiddagen klar när jag kommer hem för helg runt sju, fredagsmiddag med M som kock tenderar inte att bli av det nyttigaste slaget, men ack så gott.

Nu känns det lite som det är läge för slutspurten (äntligen, efter typ en månad!) av min bok i renbäddad säng. Skiter fullkomligt i att klockan bara är strax efter åtta.

Andra bullar.

Istället för semla blev det nybakade bullar. Hur mycket jag än letade så kunde jag inte hitta något som helst sug efter en fettisdagsbulle.
Kajsa moffade i sig två bullar på nolltid, vilket innebar en smärre sockerkick framåt kvällskvisten. Men vad gör väl det! Lycka är att se sin unge äta när hon inte kunnat göra det ordentligt på två dar med tanke på en *fläskläpp större än en anknäbb. Gröt och välling varvat med smoothie är vad som gått ner. Och så två bullar då. Inte ens napp har hon velat ha.

*Fläskläppen orsakades av vilt lekande på förskolan igår morse. De ringde efter oss och sa att blodet sprutade. Då blir man rätt matt och känner sig ganska maktlös när man befinner sig på jobbet utan möjlighet att hämta henne på stört.
Men det lät (och såg) värre än vad det var. Efter att Martin varit där och kollat läget och diskuterat saken närmre fick hon stanna kvar.