Då tjutandet uppnår nya höjder.

Det här med att vara hormonell. Jag tjuter i tid och otid för precis allting. Jag gråter av så ofattbar kärlek till mitt barn. Av Lycka. Gråter för att hon är så otroligt fin, för att jag är orolig för att hon inte ska få i sig tillräckligt med mat, att mina tuttar inte ska ha tillräckligt med mjölk, gråter när hon ligger brevid Martin och myser i soffan bara för att de är så otroligt fina. Och så gråter jag av trötthet.
Jag.Gråter.För.Allt.
Men gränsen måste väl ändå vara nådd när jag sitter och lipar till Peter Jöback på nyhetsmorgn.
Vad fan liksom?

När lillan kom till jorden.

Nu har vi varit hemma i några dagar och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Inga socialtanter har varit här och hämtat våran dotter. Det borde ju innebära att vi fixar det här med att vara föräldrar rätt bra ändå.
Skönt!

Jag har tänkt att uppdatera här ett par gånger. Skriva lite om den där magiska natten för en vecka sedan, men det har liksom inte riktigt gått. Det har varit alldeles för stort på något sätt. Vet inte riktigt vad jag skulle skriva heller. Men att det var en sk. svår förlossning har jag förstått.
En epiduralbedövning som inte riktigt blev rätt utan gjorde mig värksvag och en stor liten bebis på 4500 g gjorde väl sitt till den bedömningen. Jag har hört med Martin om hans upplevelse. Brutalt säger han. Och jag minns hur jag mitt i allt tittar på honom och säger åt honom att ge fan i att svimma. Han var nämligen precis kritvit i ansiktet, och kanske hade jag varit detsamma om jag beskådade det han gjorde. Två tanter hängandes på varsin sida tryckandes på min mage, en tant som slet och drog i en sugklocka samt en fyra personer till i rummet och så jag som tog i för kung och fosterland för att få ut den lille krabaten.
Själv var jag inte direkt medveten om någonting runtomkring mig utan var alldeles för inne i mig själv och på att fokusera.
När allting var över sa de till mig att jag skulle åka in till operationssalen för att "återställas", och just då kunde jag inte bry mig mindre. De kunde göra all världens ingrepp på mig för då hade jag precis fått ha min bebis på mitt bröst. Alldles kladdig och slemmig var hon när hon skrikande lades upp i min famn. Och det var det största och finaste jag varit med om.
Min dotter på mitt bröst. Större kärlek än så finns inte.

Nu ska jag fortsätta spendera kvällen med att hänga med min familj här i soffan, kolla lite på Idol och vertefter kanske äta lite pepparkakor med ädleost. Som jag längtat efter denna ädelost!

Då inga ord riktigt räcker till.

Så har vi då äntligen vår efterlängtade lilla lillfis hos oss. Fredagen den 20:e november kl 05.42 föddes lilla Kajsa. Ja hon heter så, vår älskade lilla dotter. Inger Kajsa.
Vi är hemma, försöker landa, försöker förstå. Vi mår bra och är så obeskrivligt lyckliga och stolta föräldrar.

Äckligt.

Ni vet en så där riktigt vidrig, svullen rödmosig finne fylld med massa äckligt gult var färdig att sprängas?
Precis så känner jag mig.
Och nej jag vill inte gå utanför dörren och jag vill inte umgås med människor för dessa finnar är rätt vidriga att tampas med.

Det var nog bara det...

...

Som om det inte vore nog med elände så ska jag dessutom drabbas av det värsta röksuget någonsin. Jag har inte ägnat de där giftpinnarna en tanke på över sju månader. Men nu, herregud vad jag vill kedjeröka!

Man ska glädjas åt det lilla.

Som ni har räknat ut redan har jag rätt långtråkigt om dagarna. Jag har njutit av att ha lite sådär lojt småtråkigt i min ensamhet. Men nu är jag som sagt rätt less på´t. Datorn är mitt tidsfördriv om dagarna. Den och mina böcker samt promenader i massor. Just därför blev jag så himla själaglad när jag hittade en alldldes briljant blogg att följa. Hurra för det! Det firar vi med en lite visa av självaste Freddan som jag inte blivit av med på dryga veckan.

Sju dagar +

Nu har jag provat det mesta. Skogspromenader. Färdknäpp. Trappor. Ingefärste.
I N G E N T I N G. Alltså det var sju dagar sen den skulle ha kommit. Den här veckan har kanske varit den mest händelselösa veckan någonsin. Skittråkigt är det!
Men nu har jag gett upp alla försök att få igång det, tycks bara vara att gilla läget som gäller, men det är förbannat svårt!
Nu ska jag dessutom iväg till barnmorskan, jag som lite käckt sådär sa vid förra besöket, att hehe ja vi kan ju boka in en tid men jag hoppas inte på att vi ses... Tji fick jag!

I eftermiddag ska jag åka hem och hälsa på en skitliten bebis, endast sex dagar gammal. Tänkte att vi skulle lägga upp en strategi hon och jag. Jag ska sniffa lite på henne för det har jag hört kan hjälpa. Hon får å sin sida försöka få den sugen på att komma ut och hälsa på sin lilla kompis.
Men det är klart, det verkar ju inte vara något smartskaft jag har därinne så vi ska nog inte räkna med för mycket. Jag menar, vem väljer att stanna kvar därinne i magen när man kan komma ut och busa med underbara bebiskompisar, få gormetmat i form av bröstmjölk, sova i en skitmysig säng och få massa kärlek, uppmärksamhet och en byrå med nya kläder?
Men men... hästarna finns nog där, det tar nog bara lite tid att samla in dem. Vi hoppas h*n lyckas med det väldigt snart i allafall.

Gillalägetgillalägetgillaläget...