2009-11-29

Då tjutandet uppnår nya höjder.

Det här med att vara hormonell. Jag tjuter i tid och otid för precis allting. Jag gråter av så ofattbar kärlek till mitt barn. Av Lycka. Gråter för att hon är så otroligt fin, för att jag är orolig för att hon inte ska få i sig tillräckligt med mat, att mina tuttar inte ska ha tillräckligt med mjölk, gråter när hon ligger brevid Martin och myser i soffan bara för att de är så otroligt fina. Och så gråter jag av trötthet.
Jag.Gråter.För.Allt.
Men gränsen måste väl ändå vara nådd när jag sitter och lipar till Peter Jöback på nyhetsmorgn.
Vad fan liksom?

6 kommentarer:

nataber sa...

såå himla fin! å böla på!

jos sa...

Men jösses vad söt hon är! Jag känner så mycket igen det där, jag bölade också nästan konstant hela tiden. Ibland grät jag till och med för att jag grät. Det lugnar sig med tiden :)

Cat sa...

Helt fantastiskt fin!

Sådär var jag med... Jag trodde att det var illa att störtböla när man spiller lite marmelad på skärbrädan, men Peter Jöback? Du vinner stort, Lisa! :)

Linnea Östling sa...

haha jag känner igen det där! det är tokit va man blir blödig! va söt hon är!

Therese sa...

Så söt hon är!:) och du lisa det där bölandet,det går över!:)

Vaniljlatte, Gin.. sa...

haha.. förlåt om jag skrattar, men jag känner igen mig så väl :) Som "Jos" skriver, ibland grät jag för att jag grät!

Lätt att skratta åt nu,2½ år senare, men skitjobbigt när man är där..

Lycka till med guldgrynet!