Nattens klagosång.

Okej, såhär: Vi har haft ett par riktiga rövnätter här hemma ett tag nu. Vidar har hostat, vaknat, hostat och skrikit. Kajsa har vaknat och vägrat att somna om. Jag har hostat och M har bara hållts vaken av kaoset.
Igår åkte M iväg med jobbet för att inte komma hem förrens på onsdag igen. Om det kan vi väl säga att jag är sådär nöjd. Vi bråkade och kom igen. Jag fattar att det är en viktig grej för honom det där att vara med att avsluta hans första projekt som han startade upp. Nog om det. Men nu alltså, när jag hostat lungorna ur mig från cirka tolv nångång och Kajsa varit vaken sedan strax efter halv ett, då har jag god lust att beordra hem honom igen.
Istället får jag tacka Boxer å det ödmjukaste för att de släppt alla kanaler fria så vi plötsligt har ett enormt tv-utbud att zappa emellan. Men sömn alltså, vore fint det. Tycker mig börja ana att Kajsa är inne på samma bana där, men vi kan väl sätta en slant på att så snart hon somnat så kommer herr bebis, som ju faktiskt sovit hela natten, att vakna?

Published with Blogger-droid v2.0.4

Utmaningen.

Jag har blivit utmanad av fina Fifi. Jag älskar att svara på frågor, så nu kör vi!
Så här funkar det:

– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.


1. Hur var du när du var liten?
Jag var nog rätt mycket om och kring mig. Ville alltid vara där saker och ting hände, livrädd att missa något roligt. Inte så att jag ville vara i centrum, att synas för mycket har jag nog alltid varit lite rädd för.
Vi pratade om det här när jag hade 'mina' tjejer här i fredags, att jag varit den där tjuriga typen. Medan andra gick hem och grät och var ledsna, gick jag och muttrade och sparkade grus, sen var allt bra. Det är nu, sen jag fick barn tror jag, som jag blivit ledsen. Eller mer känslig och mottaglig är kanske mer riktigt.

2. Vad stör du dig på hos dig själv?
Att jag fortfarande inte vet vad jag vill bli 'när jag blir stor'. Att jag har lång startstrecka och svårt att få in rutiner. Som det här med träningen dårå.

3. Vilket är ditt älsklingsplagg genom alla tider?
Tights! Guds gåva till oss tjockisar osv osv. Och klänningar!

4. Vilken TV-seriekaraktär vill du vara och varför?
Ehm, oj.. Pippi Långstrump? Nu gillar jag inte kapitalister, men en kappsäck med guldmynt skulle verkligen inte sitta fel. Faktiskt. Också är hon äventyrlig och tuff. Kan klättra på bergsväggar och göra luftballonger av sängar och såna saker.

5. Vilket beteende hos andra gör dig galen?
Inskrängdhet och snålhet.

6. Vilken är den finaste komplimangen du har fått?
Oj, jag vet faktiskt inte. Men att min snubbe sagt att han inte kan tänka sig någon bättre mamma och att han vill leva typ resten av sitt liv och sådär ihop med mig, känns rätt gött. Så kanske det då.

7. Vad gör dig generad?
När jag inser att jag pratat lite för högt, och andras blickar har riktats mot mig. (Händer tämligen ofta)

8. Vad är mod för dig?
Att stå upp för sin sak. Vara ärlig mot sig själv och andra, samt civilkurage.

9. Vad vill du lära dig?
Prata inför grupp utan att bli röd om kinderna. Och så vill jag lära mig fler språk.

10. Vad tycker anser du vara mest fel i samhället?
Att vi inte kommit längre med jämställdheten, att vården ser ut som den gör samt arbetsmarknaden. Diskrimineringen av minoritetsgrupper, allt ifrån svårigheterna att få ett jobb pga "fel" efternamn samt framkomligheten för handikappade.

11. Och vad kommer du att gnälla på om "dagens ungdom" när du är gammal och grå?
Förmodligen att de är lata och inte vet vad frisk luft är. Säkert också att de är respektlösa. "Så där sa man aldrig på min tid" osv osv.
Jag kommer nog bli gammal och bitter.

Och nu vill jag att följande damer svarar på mina frågor:

Dalkullan
Linxter
Mina kvadratmeter-Filippa
Mama Bear
Duktiga Tjejen
Tinalinatiny
Cattis
Bitter & ljuv
Miss Baglady
Bara Sara
Colombialiv

1. Om du bara fick äta en frukt resten av livet, vilken skulle du äta då?
2. Hårt och intensivt eller mjukt och innerligt? (Tolkningsfråga)
3. Vem, fiktiv eller verklig, död eller levande, skulle du vilja styrde Sverige? (Ja vi pratar person här, inte parti.)
4. Ditt drömyrke?
5. Vart drömmer du om att resa?
6. Vem skulle du helst vilja ha med dig på en öde ö? (Du får inte nämna en familjemedlem.)
7. Hur ser en perfekt dag ut för dig?
8. Vad irriterar du dig på hos andra människor?
9. Nämn fem bra egenskaper hos dig själv!
10. Vilken kändis skulle du vilja träffa, och vad skulle du säga till hen?
11. Vilken är din favoritfilm?

Jag tänker aldrig be om ursäkt för mitt bloggande, men bara så att ni vet..

Om ni undrar varför jag är lite tyst inne på era bloggar, så beror det på det här:

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska låta bloggandet bli ett stressmoment. Att jag ska göra det alldeles kravlöst och bara för att jag gillar det. Men när jag loggar in på Bloglovin och ser alla 437 olästa inlägg så känner jag stressen stiga och jag blir liksom blockerad och stänger ner sidan igen utan att läsa ett enda ett av era inlägg.
Jag tänker inte ens säga att jag ska läsa ikapp, för det hinner jag aldrig. Jag markerar nog alla inlägg som lästa också får vi se hur mycket jag läser ifatt. För faktum kvarstår, jag gillar ju er. Älskar att läsa om era ungar (ni som har) och hur ni haft era helger. Om ni ätit glass till middag eller om den där idioten i kassakön.
Men stressen. Aldrig låta bloggandet bli ett stressmoment, jag vägrar!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ser ni hon den där tomaten där borta?

Känslan när man står i kassan och ska dra kortet men inte minns sin snubbes kod. Med fem personer bakom, varav en med en skrikande bebis. När man ringer hem till sin kille och ska fråga om den förbannade koden, och den där förbannade killen (jaja, irritationen visste liksom inga gränser) inte svarar. När man ringer igen, men han svarar fortfarande inte.
Den känslan.
Lättnaden när kassörskan medlidsamt tittar på mitt rödmosiga nylle och säger att "vi kan ju ta det hela på hans personnummer, du behöver bara förfalska hans namnteckning", och blinkar lite så där finurligt åt mig.
Den lättnaden.

Sen satte jag mig i bilen och grät lite av genans. Och av tacksamhet.
Och ja, jag är förkyldast i universum, blir lätt gråtmild då. Eller om det är den förbannade pollen. Jag vet inte.
Ikväll ska jag i allafall äta B&J Vermonster. För att göra min onda hals mindre ond. Hade ni varit så här förkylda hade ni också gjort det, sådetså.

I mitt huvud finns dem redan där, både orden och och låtarna..

Vad kul att ni verkar gilla idén på den där 'Story of my life'-grejen. Synd bara att jag blir aningen stressad på att få ihop en sån där lista, samt att min hjärna mest består av gröt pga för lite sömn, för mycket Instagramknarkande, snoriga barn, megatrökigt väder och jobb. Men kul och peppande med era kommentarer.
Jag påbörjade en lista med låtar från början av 90-talet, men raderade då jag insåg att jag nog får bunta ihop hela 90-talet i en enda lista och inlägg. Min musiksmak var inte så utbredd under den tiden nämligen.
Men det svåra är inte att hitta låtar, nej då, dem har jag i huvvet för jämnan på ett eller annat sätt. Det svåra är hur jag ska sätta mina tankar och minnen i pränt utan att bli allt för sentimental och utan att inlägget blir typ hundra meter långt.
Men det kommer, förr eller senare, det gör det.
Och Linxter, såklart ska du göra en du med! Det skulle vara skitkul att läsa. Och gör en du och du också vetja!

Konsten att ställa dumma frågor.

Man vet att ens nya arbetskamrat inte har barn när hen frågar om ens ungar (syftade främst på bebisen jag har) är söta?
Man ba: "Eh ja, jag råkar faktiskt ha de sötaste ungarna i världen. Ursäkta ödmjukheten."
Folk med egna ungar vet såna saker. Att ens egna ungar är söta(st). Dum fråga liksom.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Story of my life.

Jag har lyssnat en del på P3 senaste tiden. Har ingen stereo inkopplad så det blir mest den lilla radion i köket som får agera sällskap om dagarna.
Jag vet inte vilka dagar, men vissa vardagkvällar är det olika musikredaktörer, mer eller mindre kända människor som själva får lägga upp spellistor som på ett eller annat sätt präglat deras liv. En 'story of my life' i musikform liksom.
Och varje gång jag hör alla de här musiklistorna så går jag igång och blir lite småtjurig över att jag aldrig någonsin kommer få sitta där i studion, berätta små anekdoter om mitt liv och spela musiken i berättelsen om mitt liv. Jag vill också!
Men så tänkte jag att om jag nu inte får göra det i radion, så skulle jag ju åtminstone kunna göra en här inne, på bloggen.
Jag tänkte mig ett inlägg för varje del. Typ första delen av 90-talet och en liten länkad spellista på Spotify till det, och ett inlägg för sista delen av 90-talet osv.
Inte superintressant för er kanske, men för mig, som ju är sentimentaliteten personifierad, är det kanske den bästa idé jag kläckt faktiskt.
Nu ska jag bara tänka, klura och knåpa lite så återkommer jag med låtar alltifrån 'När vi gräver guld i USA' till 'Carry on'.