Jag har länge haft en längtan om att att flytta till Australien. Inte resa dit ett år eller så utan faktiskt bosätta mig där. Jag vill upp i norra delen, ta med mig Martin, ungar och hela konkarongen och hitta ett litet mysigt hus på vischan. Det är väl alla Tamara McKinley-böcker jag läste som yngre som fått mig sådan.
Martin och jag har pratat igenom det här många kvällar ute i torpet den gångna sommaren och han är helt klart med på idén. Men nu pratar vi inte nästa år eller året efter det utan inom en tioårsperiod, om det ens blir av. Men drömmen finns där.
Jag hade kvalitetstid med min mor igår. Vi åt mat, fikade, shoppade och pratade en hel del skit. Någon gång under samtalet kom jag in på det här om min dröm. Jag sa att vi pratat om det en hel del och att vi verkligen skulle vilja det. Mamma blev med ens dyster och undrade om vi inte kunde nöja oss med att flytta till Italien istället, hon vill inte att hennes dotter ska flytta till andra sidan jorden. Jag svarade att jag inte vill bo i Italien, då kan jag lika gärna bo hemma. Hon suckade och vi började prata om annat, men i hennes ögon såg jag vemod och rädsla över att jag nån gång kanske inte kommer bo bara några stenkast ifrån henne.
Så förlåt att jag åsamkat dig oro mamma, det är bara en dröm som nog inte kommer bli av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar