Våran innergård är kanske (med största sannolikhet) den fulaste i hela stan. Den lämpar sig föga för barn i lekåldern och består ganska exakt av fem ynkliga små träd (ni vet sådana man hade utanför varje trapputgång i Ektorp som det växte små miniäpplen på) samt tre lådor med buskar i och kanske en bänk, möjligen två. Resten består enbart av asfalt och betong. Det är ganska deprimerande att ha detta som utsikt. Men det är inte det jag vill gnälla över.
På våran gård finns det väldigt många barn i åldern 5-10 som jämt och ständigt ses leka på gården. De klättrar på soptunnorna och drar en stackars katt i svansen, kanske leker de datten nångång ibland också (nej förresten, det vet dom nog inte ens hur man gör). Men som ni förstår så ges det inte mycket till inspiration och ideér till nya lekar i denna gråa tillvaro.
Jag har tänkt speciellt mycket på en liten tös i 5-årsåldern. Jag såg henne varenda dag hela sommaren lekandes utanför mitt fönster, antingen med de andra barnen men oftast (då de andra förhoppningsvis var iväg med sina föräldrar på äventyr i skogen) var hon ensam. Det skar i hjärtat den dagen jag såg henne sitta på soptunnorna alldeles ensam i strålande sol ätandes på en kebab.
Jag ville inget hellre än att dra med henne ut till bilen och låta henne följa med till torpet så hon fick se skog, kossor och gröna ängar. Kanske visa henne hur man gör kor och andra djur av kottar och tallbarr som min morfar alltid gjorde med mig förr om åren.
Detta kunde jag ju inte riktigt göra, då jag förmodligen skulle få polisen efter mig när det uppdagades att någons dotter var kidnappad av en galen kärring.
Men vad ska jag göra? Ska jag bara se misären och skatta mig lycklig över att jag själv haft en underbar uppväxt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar