Och somliga dagar..

Den där inte så längre lilla bebisen vi har här hemma lider tandsprickning, feber och hosta. Samt ett stort missnöje över att inte kunna krypa eller stå/gå själv än. Med andra ord är det i allra högsta grad en riktig liten gnällpetter vi haft här hemma de två senaste dagarna. Allra helst vill han stå, stå, stå mest hela tiden, men eftersom han inte fixar det själv riktigt så får vi liksom stå, stå, stå med honom. När vi inte gör det så skriker han. Dels av ilska och av att han kommer ihåg hur ont han har i munnen. Och om vi får sova? Eh. Nej. Eller alltså, vissa får ju. Men jag inkluderas inte de där vissa. Inatt till exempel, knorrades det över ont i munnen, borttappad napp (för det är tydligen lätt att glömma bort att man faktiskt fixar att leta rätt på nappen och stoppa in den själv..), allmänt febereländig och hostig från bebisen sida. Å andra sidan så började ett larm varna för något. Typ PIP - tystnad. PIP - tystnad. Med 20 minuters mellanrum.
Det kan hända att jag efter att ha sprungit upp och ner cirka tio gånger innombords gormade något i stil med att  det ska bli så förbannat skönt att jobba natt inatt och komma bort ifrån det här dårhuset, där får en åtminstone sova ordentligt!
Och eftersom att jag
1. Tycker att det förbannat orättvist att M sover sjukt djupt och inte vaknat under hela nattens kaos och
2. Jag tyckte att han kanske möjligen kunde gå upp och ta reda på vad fan det var för larm som pep så körde jag en armbåde i sidan på honom. Inte mer än rätt tycker jag. Jag inser i detta nu hur naiv jag är, att det endast rör sig om ett fult spel det här med att låtsas sova stenhårt om nätterna. Bra taktik alltså, synd bara att jag genomskådat den och hädan efter också tänker sova räv jag också.
HA.
Alla fall... Dagen idag är alltså inte jättemycket att hänga i granen. Eller björken heller för den delen. Jag är trött. Sådär självömkligt trött att jag gråter och tycker synd om mig själv, ni vet. Till exempel så grät jag nyss lite över att min bästis sitter på flyget på väg till USA för att hänga där i en månad. Och alltså, jag grät ju inte av missunnsamhet eller så. Men kanske lite av avund? För att jag liksom kände att jag bara ville släppa allt och också stå där på Arlanda med det där förväntansfulla pirret i magen och äventyr som väntar. Istället försöker jag med ögon i kors av trötthet få den där lilla herrn nöjd genom att med krokig rygg låta honom gå på mina fötter. Han blir så glad då. Tror att han kommit på konsten att gå själv. Samtidigt som jag förbannar oss för att vi slängde den där lära-gåstolen eftersom Kajsa avskydde den.
Dessutom smakade kaffet bränt nyss som jag gjort. Det sista kaffet i burken.
Och jaja. Jag vet att jag låter bitter och allt såntdär. Men vissa dagar bara är sådana. Sämre. En kan väl inte vara på topp jämt osv..