2012-06-28

Om alla beslut man tvingas fatta.

Jag har precis varit och lämnat Kajsa på henne sista dag på förskolan. Och jag har ju svurit över den där förskolan, men så idag gick jag därifrån med en klump i magen. Gör vi verkligen rätt nu som låter henne byta till en annan förskola till hösten? Jag menar, hon lägger inte märke till den precis svintråkiga gården de leker på när de är ute som endast består av ett par gungor och en sandlåda. Men vi gör.
Hon reflekterar inte över att den pedagog som jobbar mest aldrig drar på smilbanden eller bemödar sig med ett hej. Men vi gör.
Hon bryr sig inte om att vi aldrig någonsin blir välkomnade i dörren när vi kommer. Men vi gör. Inte heller tycker hon det är något konstigt med att ingen någonsin frågar hur hennes helg har varit, vad hon gjort och så. (Åtminstone inte när vi är med) Men vi gör.
Men så den här veckan har det börjat en ängel (en sommarvikarie) som kommer samtidigt som oss i bilen, gör oss sällskap in på avdelningen, småpratar och berättar lite om sig själv. Bemödar sig med att berätta hur Kajsa har ätit utan att jag frågat. Som tar sig tid att vara intresserad av barnen på avdelningen.
Gud. Jag tror jag älskar henne en smula faktiskt.
Och Ellen och Melvin då, hennes kompisar hon tjatar om jämt. Kommer aldrig mer få träffa.
Igår berättade ängeln att det första Kajsa lagt märke till när hon kom in på avdelningen var att de tagit ner hennes foto med födelsedatum på. 'Kajsa borta!' hade hon sagt och pekat. Älskade unge.
Jag vet ju att barn glömmer och går vidare. Att de vänjer sig och anpassar sig. Hon kommer få nya bästadagiskompisar. Kommer skutta in och stänga grinden efter oss när vi går dit. Hon kommer kladda sina små händer på papper, rita träd med yviga gester och personalen kommer skriva dit hennes namn och datum även på det nya stället. Jag vet det.
Men ändå: Helvete vad svårt det är att vara vuxen och tvingas fatta viktiga (och riktiga) beslut.

Fast nästa vecka, när vi har långledigt och galet roliga saker framför oss. Då kommer det vara rätt festligt att vara vuxen trots allt.

7 kommentarer:

Johanna sa...

Jamen gud, det där måste ju kännas hur svårt som helst. Jag tycker att det är svårt och jobbugt att välja sådana saker när det berör mitt eget liv - bara mitt - tänk då när det berör ens barns!

Men övertygad om att ni fattar ett beslut som blir skitbra för K! Och ja, är det några som är bra på att anpassa sig är det väl kiddos.

Jojjo sa...

Åh, kan bara tänka mig ångesten över dessa val, men man får helt enkelt lita till sin egen magkänsla och tänka att blir det galet, då går det faktiskt att rätta till. Ni vill ju bara det bästa för ert barn och pedagogerna på dagis tror jag är en jätteviktig grund! Hoppas ni alla blir toppennöjda på nya stället!

Josefine sa...

Det kommer att bli jättebra. Ni gör rätt som går på er magkänsla. Vi har också lite dubier om vår förskola men har liksom inte riktigt kommit över gränsen än. Den är fortfarande helt ok och en del personal är bra. Men jag vet att ni gör rätt. Och barn är så härliga så de hittar kompisar på en gång sen. Kommer bli grymt! Men jag fattar ångesten. Verkligen. Det är stort beslut att ta.

Colombialiv sa...

Jag tror att ni har gjort helt rätt! Och all förändring är ju jobbig, även om den leder till något bättre. Men det kommer att bli finemang.

Maria sa...

Ja fy det måste vara jättejobbigt, det är ju "både och" med alla viktiga beslut känns det som. Man får göra det man tror blir bäst även om det är riktigt jobbigt ibland..

Och det kommer säkerligen bli jättebra till hösten!

Fifi sa...

Nä, fy, det måste ha varit skitsvårt att ta ett sånt beslut! Jag tror i alla fall att ni gjorde rätt, för även om Kajsa inte märker så mycket nu, så låter det inte som ett roligt ställe att vara på för henne.

Duktiga Tjejen sa...

Förstår det! Jag tror ändå att det var rätt.