2012-08-09

Gråa dagar skyndar aldrig på.

Jag har tänkt skriva så mycket, så många gånger. Men det har aldrig blivit av. Har tänkt skriva om alla fina kvällar i stan jag hunnit med den här sommaren. Om vinet vi druckit, om ungarnas upptåg, böckerna jag läst och filmerna vi sett och om det lilla torpet utan vare sig el eller vatten som vi varit i en del. Om Kajsa som har blivit badtokig och vill bada alltid och jämt, trots storm och regn.
Men nej.
Jag har tänkt skriva om den begynnande höstångesten. Om vemodet, det gråa och om regnet som pissar över oss mest hela tiden. Om att jag inte håller med alla som säger att semester tär på förhållandet och att det ska bli skönt att återgå till "det normala" och alla jävla rutiner. Jag tycker inte det. Jag har älskar varje dag med lata morgnar, sovmorgon när en känner sig lite trött och intervallpassen innan frukost. Älskat planlösa dagar och de dagar vi fart runt.
Tiden. Jag har älskat den.
Jag är inte redo för hösten och heltidsjobb och stressiga morgnar och hämtningar från föris och mörka kvällar som egentligen är eftermiddagar. Inte det minsta redo faktiskt. Nu ska jag inte gräma mig över sånt där. Det är bara samma gamla visa varje år och jag är rätt bitter över att jag aldrig någonsin tycks komma över det här svårmodet som infinner sig i augusti varje år. Att inte jag, liksom de flesta andra tycks göra, se fram emot ruggiga kvällar med tända ljus och mörkajävlastressigavardagkvällar som kommer äta upp en och förgöra en innan april ens är i närheten. Fyfan.

Men. Kajsa har lärt sig ett nytt ord. Knasig. Problemet är bara att hon inte uttalar det knasig utan nazi. "Haha pappa är nazi!" kan det låta här hemma. Och det är fan så roligt att jag kissar på mig. Ja, en får glädjas åt det lilla osv..

10 kommentarer:

Maria sa...

Jag är helt med dig där! Och ja, man får de det positiva i det "lilla". :)

Colombialiv sa...

Det är väldigt roligt det där med nazi!

Jenny sa...

Jävla höst. Men du? Inte behöver vi väl oroa oss än? Det är ju bara augusti, fortfarande sommar. September är också sommar. Sen kan vi få ångest. I oktober.

Jojjo sa...

ja men det är väl det lilla man ska glädjas åt, så man får glädjas desto oftare?

Mama Bear sa...

Känner igen mig i den känslan.

Anna Granström sa...

Nazi, haha!

Och än är det sommar. Faktiskt. Håller med Den där Jenny. Fast i år bryr jag mig inte, för snart blir jag mamma och allt annat liksom bleknar.

Och att semester tär på förhållande? What? Att INTE ha semester tär nog mer... Vi har alltid helt underbart på semestrar tillsammans, men tyvärr har vi alldeles för få och alldeles för korta. 6 dagar denna sommar (men resten är sparad tills bebis kommer).

Jag brukar aldrig längta till hösten heller, jag älskar sommar och vår. Fast hösten är okej, det är är vintern jag hatar.

Hoppas du kommer blogga lite mer, älskar dina inlägg!

Jagger sa...

Åh så jag känner igen detdär.. Amen.

Fröken K sa...

Ja du. Varje år genomgår jag en mindre livskris när semestern är slut. "Vad håller vi på med? Ska det vara så här? Borde vi flytta till ett litet torp och odla vår egen mat så vi slipper jobba så stor del av vår tid?" Och typ sådana muntra tankar brukar gå på repeat när vardag och jobb står för dörren. I år var inget undantag fast jag är föräldraledig ända fram till november. Det hör väl till antar jag. Livet. Vad vore det utan toppar och dalar? Men ändå. Suck.

Bara Sara sa...

Det där med att alla älskar höst och det är så mysigt och alltihopa, det är nog bara förtäckta ord för att man i själva verket hade suttit ute fler kvällar och bara pratat/ grillat/spelat kubb/ druckit vin. Men, man kan inte välja så varför gnälla - vi sitter där med våra koftor ändå tids nog..

Fifi sa...

Åh, jag vill verkligen inte ha höst, utan jag vill ha sommar och semester jämt jämt jämt.
Men ni kommer åtminstone att kunna skratta åt det där med nazi hela hösten :)