När polletten trillar ner.

Jo det här med att föräldrar lurar i sina barn saker för att de anser att de inte är riktigt mogna att höra sanningen, eller som i mitt fall: bara att ha en lat (smart?) farsa. Och inte inse att man blivit lurad förrens i vuxen ålder. Himla roligt.

Jag minns till exempel när jag var barn, hur min pappa bad mig hämta vad-det-nu-kan-vara, säg hans snusdosa.
"Snälla Lisa, har du lust att hämta min snusdosa inne i huset. Jag tar tid!" (När vi var ute i sommarstugan.)
Och jag minns hur det brann om mina barfotade fötter när jag sprang snabbt, snabbt där över gruset. Hur jag flåsande kom tillbaka med den där snusdosan och ivrigt frågade pappa hur snabbt det hade gått. Han kollade på klockan och så sa han "Det där var snabbt, riktigt snabbt! 30 sekunder!" Och jag blev så där lagom impad och sa att "det kommer gå snabbare nästa gång!"

Det där glömdes med tiden bort och jag ägnade inte det där en tanke tills för några år sedan då det gick upp för mig att han ju inte alls kollade på den där klockan. Han tog med största sannolikhet en svälj ur sin öl där vid grillen, rätt nöjd över sin egen briljans och när jag kom tillbaka låtsades han som att han suttit med blicken på klockan under hela min frånvaro, bara för att sedan slänga ur sig en tid han tyckte lät rimlig.
Himla smart knep måste jag säga. Synd bara att ingen egentligen vet mitt personbästa, jag som sprang så tappert där över grusgången varje gång.

Min kompis skrattade åt mig när jag berättade det där. Men så tänkte han efter och insåg att han nog också blivit rätt lurad som barn. Familjens kattungar till exempel, de hamnade nog aldrig på den där fina bondgården där katterna kunde springa fritt och leva lyckliga i alla sina dar som hans mamma tutat i honom. Snarare hamnade dom hos veterinären eftersom familjen inte kunde ta hand om alla små missar. Stackars små katter. Och stackars min kompis som trodde att hans små kompisar levde lyx i kattparadiset där på bondgården och jagade tjocka råttor dagarna i ända när de i själva verket var rätt stendöda.


Och apropå egentligen ingenting (eller kanske apropå att inte fatta något) så känner jag ett behov att berätta om ett språkligt missförstånd. Mest för att jag tycker det är lite märkligt att ingen annan missförstått ordets betydelse.
När jag var kanske 13-14 år satt vi och kollade på tv jag och min familj. På nyheterna pratade de om alla bränder som härjade i fjol, och jag bara: "Men alltså, var ligger det där Fjol egentligen, det händer ju liksom väldigt mycket där.."
Jamen på rikt! SÅ himla konstigt är det väl ändå inte att tänka att fjol är ett ställe, och inget som hände förra året?

*Vill inte framstå som norra Europas mest korkade tonåring*

...

Min största fundering just nu: hur många grader kan det tänkas vara i sjöarna häromkring? Är man alldeles från vettet om man badar i slutet av maj?

Att lägga till på minuslistan: mina svettningar. Mm jag vet, fräscheten själv.
Om några veckor ska jag ligga i skuggan i hammocken och dricka vattenmelonshake dagarna i ände.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Någon slags lista.

Minus:
Det är alldeles förskräckligt tråkigt på jobbet just nu. Första gången på väldigt länge jag känner en släng av ångest över att gå dit.

Jag har återigen börjat känna av foglossningen som av nån anledning försvann ett tag, om det nu var/är foglossning vill säga.

Bebiskickar mot blåsan så jag i panik får skena till närmsta toa. Det här med att alltid ha en femma i fickan är nu mera ett måste så fort jag går utanför dörren.

Jag har inga kläder. Tror jag nämnde i nåt inlägg nyligen att jag inte behövde nåt annat än en bröllopsklänning, oj så jag ljög!

Grubblerier kring Kajsas förskoleplats. 15 timmar i veckan eller inte 15 timmar i veckan? Pendla eller inte pendla? Allt för att göra det så bra som möjligt för Kajsa. Finns inga rätt eller fel bara mina och Martins tankar. Jag blir galen.

Jag går omkring med en förkylning som inte vill bryta ut helt men inte heller försvinna.

Stressen över att inte ens ha plockat fram några flyttkartonger trots flytt om två veckor.

Plus:
Bebissparkar. Trots sparkar mot blåsan så är dom himla mysiga. Jag älskar att sitta och titta på magen och kolla hur den lilla rumsterar om där inne. Ligga sked med M och låta honom känna sparkarna i ryggen.

Jag har rätt så exakt sexton arbetsdagar kvar innan det är dags för jättelång ledighet.

Jag är nu inne i vecka 26 vilket jag har lite svårt att förstå. Fasligt fort går det!

Om två veckor får vi nycklarna till vårat hus!

Om två veckor är en lägenhet på nedre botten med insyn i varje rum ett minne blott.

Vi slipper dubbelhyra.

Kajsa och hennes ordförråd. Galet roligt att se (höra) hur hon utvecklas för varje dag. Nya ord strömmar ut genom hennes mun och hon är bara så galet söt.

Igår kväll kom M hem efter tre dagar i Milano med en parfym (Acqua di Gioia, Armani) som jag dreglat över väldigt länge i morsdagspresent samt två flaskor rödvin från en vingård som han lovade skulle öppnas på våran altan efter bebis ankomst. Så himla fint!

Eddie Vedders nya skiva, Ukulele Songs. Så fantastiskt fin.

Provocerande.

Note to self: Gå ur den där Svenska kyrkan och slipp den förbannade reklamen (som inte är reklam utan viktig samhällsinformation(?)). Jag blir sjukt provocerad varenda gång den dimper ner i brevlådan trots ett 'nej tack till reklam' på dörren. Eller just det, viktig samhällsinformation var det ja!

Funderingar.

Funderar på om det är hållbart att skylla sina fisar på att bebis övar straffsparkar i magen eller om det är alldeles för uppenbart att jag ätit på tok för mycket halloumi? I själva verket åt jag nästan bara halloumi vid kvällens grillpremiär, det var ju liksom nästan ett års halloumisug som var tvungen att stillas.

Vidare undrar jag varför man (jag) aldrig kan lära mig att lägga alla räkningar som ska betalas på ett och samma ställe? Det är ju så himla opraktiskt att behöva gå igenom varenda pappershög runt om i lägenheten för att samla ihop dem. Och pappershögar finns det väldigt gott om här hemma vill jag lova. Nu måste jag komma fram till om jag verkligen fått med alla räkningar. Organisation, vad är det?

Published with Blogger-droid v1.6.8

Apropå ultraljudet.

Jag brukar alltid vara väldigt nervös inför såna där saker, för man vet ju inte. Kanske hittar dom nåt fel på Liten? Ett hjärta som inte pickar som det ska eller en fot för mycket eller så. Man har ju faktiskt ingen jävla aning. Också känner man sig så himla utlämnad där man ligger och stirrar på en skärm där man försöker analysera diverse kroppsdelar.
Men idag, jag var inte nervös. Eller jo. Jag var ju sinnessjukt nervös men liksom inte för ultraljudet utan för något helt annat som inte kunnat lämna mitt huvud sen i måndags.
Och så sa jag till Martin, att tänk om de hittar något fel nu, bara för att jag inte har full fokus på bebis? För att jag just nu har magen full av andra känslor?
Jag tänker ofta så där, antingen det ena eller andra liksom. Man kan aldrig vara lycklig fullt ut, eller kan man? Jag är expert att tänka att 'jaha, får vi det där så kommer det där andra att skita sig.' Men det funkar ju inte så. Det kan det ju bara inte göra. Så bara för att bebis mår finfint och Martin precis fått ett toppenjobb så kan vi inte få det där fantastiska huset vi just lagt ett bud på? Det skulle liksom vara lite för bra för att vara sant.
Men ändå, det får bara inte vara så, för vi måste nämligen få bo i det där huset! Vi tyckte nog bägge två att det stod "välkomna hem!" på fasaden på huset vi tittade på i måndags. Jag vägrar tro att två goda ting utesluter det tredje!