Förlossningsenkät.

Jag gjorde en sån här för Kajsa ungefär 1,5 år senare så nu tänkte jag göra en för Vidar också, lite mer i tid den här gången.

1. När fick du reda på att du var gravid?
Alltså jag är inte helt hundra på det här, som jag har insett att man tydligen borde vara. Men jag tror det var den 4:e januari (det slår på en dag mer eller mindre). Däremot vet jag exakt vad jag gjorde. Vi hade varit på stan och köpt hem ett graviditetstest och sushi till lunch. Med anledning av att man som gravid inte får (fick?) äta sushi var min plan att vänta med att kissa tills vi ätit färdigt så jag där med skulle slippa slänga sushin om det där plusset skulle visa sig. Det kunde jag så klart inte vänta med. Plusset visade sig och vi jublade, men slängde aldrig sushin, den smakade dock inte så där riktigt bra när jag visste att jag egentligen inte borde äta den.

2. Hur gammal var du?
27

3. Hur tog din partner det?
Eftersom det i allra högsta grad var planerat så blev han liksom jag otroligt glad. Och rätt förvånad eftersom det blev bebis så himla snabbt även denna gång.

4. Mådde du mycket illa?
Ja, första veckorna var förskräckliga.

5. Var du känslig?
Nä inte mot något speciellt. Men jag mådde näst intill kronsikt illa där i början så det beror väl på hur man ser det. Känslig mot allt?

6. När kände du bebisens första sparkar?
I vecka 17 vill jag minnas att det var.

7. Var du ofta orolig?
Nej, den här gången visste jag liksom hur det skulle vara. De gånger jag konsulterade google är väldigt lätträknade till skillnad mot när jag väntade Kajsa, då hängde jag ständigt på olika gravidforum och sökte på google ständigt. Det var väldigt skönt att slippa oroa sig sönder och samman.

8. Sparkade bebisen mycket?
Nej, det var mer mot slutet han blev precis sjövild men i det stora hela höll han sig rätt lugn.

9. När började du läcka bröstmjölk?
Jag upplevde aldrig att det läckte.

10. Fick du bristningar?
Ehm, JA!

11. Blödde du någon gång?
Nej.

12. Hur många Ultraljud gjorde du?
Två. Ett i vecka 12 och ett i vecka 18.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Jag tänkte väl liksom första gången att jag tar det hela som det kommer. Men med tanke på att epiduralen tog helt fel med Kajsa så tänkte jag att jag nog ville slippa den men höll det öppet då jag vet hur förbenat jävla ont jag hade, och att jag tyckte den där sprutan var guds gåva till mig. Sen fasade jag för att spricka eller att de skulle få klippa där nere. Och lustgasen ångrade jag mig sist att jag inte testade så den hade jag bestämt mig för att ge en chans.

14. Hur började din förlossning?
På torsdagen den 10:e september var jag inne hos barnmorskan för ett vanligt rutinbesök. Hon sa att allt såg bra ut men att vi nog skulle bli tvungna att boka in ännu ett besök. Ingen bebis på väg här inte, och jag höll med.
Runt 18-tiden samma kväll kände jag dock att värkarna blev av annan karaktär och vi bestämde att lämna Kajsa hos sin farmor & farfar. Kl 19 blev värkarna regelbundna och jag spelade Wf medan jag klockade värkarna och packade det sista i bb-väskan. Klockan 22:30 blev vi inskrivna på förlossningen.

15. Hur många timmar tog din förlossningen?
Från det att vi blev inskrivna på förlossningen kl 22:30 tog det fyra timmar.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?
6 cm

18. Vilken smärtlindring tog du?
Lustgas, tills de tyckte att jag enbart skulle fokusera på att krysta och skippa gasen.

19. Dragen med sugklocka?
Tack och lov, nej! Det var ännu en sak jag fasade över då Kajsa blev dragen med klocka.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
20 minuter

21. Blev det komplikationer?
Nej. Eller jag sprack minimalt och fick sy två stygn, men jag ser det inte som komplikationer.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
När jag inte fick använda lustgasen. Jag älskade den! Och när de bad mig att inte krysta när bebisen var nästan ute, "krystar du, spricker du" sa dom. Och det var himla jobbigt vill jag minnas då det var just det jag fasade för.

23. Var du rädd för något?
Nej, jag var väldigt lugn hela vägen faktiskt. Jamen bortsett från det där med att spricka då.

24. Skrek du?
Säkert så jag spräckte trumhinnorna på den stackars rara barnmorskan.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
Två.

26. Hade du någon nära med dig?
Martin. Hurra för Martin!

27. Fick du sy?
Ja.

28. Vilken vecka födde du i?
41

29. Vad var vikt och längd på bebisen?
Vikt: 4880g längd: 54cm

30. Ammar du?
Nopp.

31. Hur gammal är bebisen nu?
3,5 vecka.

32. Vad tyckte du om förlossningen?
Helt fantastisk faktiskt. Känns så himla skönt att allt gick som jag ville och ett stort plus till den makalöst rara barnmorskan.

33. När kommer nästa barn?
Jag ska bara lyckas övertala Martin om att tre barn i familjen är en himla bra idé. Jag tänker om en 3-4 år sådär, men det får som sagt tiden utvisa. Kanske tar mitt resesug överhanden och vi bestämmer oss för att satsa på det med våra två kids istället. För så är det ju, ju fler barn, ju svårare att resa. OCH JAG VILL RESA.

Till allmän beskådning.

Jag hade verkligen glömt bort (eller förträngt) hur folk som jag knappt känner tar sig friheter att kommentera min kropp till höger och vänster och spekulera i hur vida det är en pojke eller flicka som bor i magen utifrån min kroppsform.
Hur man som gravid plötsligt tappar äganderätten till sin egen kropp och blir föremål för öppna iakttagelser och fräcka påhopp.
Nån säger att det bergis är en pojke eftersom jag blivit lite bredare om höfterna (jaha, tack liksom?) en annan bestämd å det grövsta att det blir en tös, för det ser man minsann på magen. Den tredje som förvånat utbrister en fråga om jag verkligen är säker på att det inte är trillingar?
Sen när blev en preggokropp en allmän egendom och en anledning att helt plötsligt överösa en med korkade synpunkter och iakttagelser? Jag blir fan vansinnig, låt mig och min mage vara!

Published with Blogger-droid v1.6.9

Söndagkväll.

Inne i vecka 27 nu och mindre än 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Den här veckan har jag för mig är lite av den magiska gränsen, skulle bebisen få för sig att titta ut nu har den nämligen över 90% chans att fortsätta leva ute i riktiga världen. Känns fint att veta.
Och när vi ändå är inne på bebisprat så passar det ju himla fint att hälsa Kajsas nya lilla kompis välkommen till världen. Grattis till fina lilla tösabiten, Jon & Jos!

I övrigt laddar jag inför ett dygns arbete i skärgårdsmiljö. Fortsätter vädret visa sig från sin bästa sida så har jag utlovat premiärbad. Men fan vet vad jag gett mig in på..

Published with Blogger-droid v1.6.9

Mindre god morgon.

En bok och en Mama gör mig sällskap denna morgon när jag sitter i änden av en sjukhuskorridor efter att ha druckit en sockerlösning som smakar skit. Roligare kunde man ju onekligen ha, men det är rätt lungt och skönt. Men tusan vad hungrig jag är!

Published with Blogger-droid v1.6.9

Preggoprat.

Idag vankades det bm-besök. Känns lite som en evighet sen jag var där sist och det är det ju nästan också. Hela tre månader. Allt såg bra ut, bebishjärtat slog som det skulle, värdena var som de skulle och magen växte som den skulle. Klart godkänd alltså. Från barnmorskan. Själv ser jag det lite som ett nederlag att jag gått upp 3,5 kg. Nu är det kanske inte jättemycket i sammanhanget, men med tanke på att jag gick ner så himla mycket de första månaderna med Kajsa så hoppades jag lite på samma sak nu. Å andra sidan så innebar den här graviditeten inte ens hälften av den omställning min kropp var med om då. Och det såklart, mitt sockersug den senaste tiden har inte varit att leka med och om man ser till den Ben & Jerryglass jag tröck i mig i måndags med både cookies och grädde på så är det kanske mer konstigt att det inte rör sig om typ tio kilo. Hur som helst, det där sockerätandet får ta slut nu. Basta!

Gravidtjat.

Jag blir matt bara vid tanken på alla papper och allt krångel med f-kassan jag måste börja joxa med igen i samband med ansökan om gravidpenning. Varför tog jag ingen kopia och sparade vid förra ansökningen så jag åtminstone hade en mall nu? Nu måste jag sätta mig och skriva upp i punktform alla lyft jag gör per dag och hur jag gör dem, alltså öken! Jag gör liksom galet många lyft på en dag.
Dessutom känner jag att det är himla viktigt för mig att få en bekräftelse på att jag får gå hem i början av juli. Jag har räknat med att göra det. Dör annars. Inte minst eftersom jag inte längre kan förneka en begynnande foglossning. Hujedamej vad ont det gör emellanåt!
Och nu då, går det bara utför eller kan det stanna av? Jag har ingen aning. När jag väntade Kajsa hade jag inga känningar alls av foglossning, mådde liksom prima in i vecka 42.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Apropå ultraljudet.

Jag brukar alltid vara väldigt nervös inför såna där saker, för man vet ju inte. Kanske hittar dom nåt fel på Liten? Ett hjärta som inte pickar som det ska eller en fot för mycket eller så. Man har ju faktiskt ingen jävla aning. Också känner man sig så himla utlämnad där man ligger och stirrar på en skärm där man försöker analysera diverse kroppsdelar.
Men idag, jag var inte nervös. Eller jo. Jag var ju sinnessjukt nervös men liksom inte för ultraljudet utan för något helt annat som inte kunnat lämna mitt huvud sen i måndags.
Och så sa jag till Martin, att tänk om de hittar något fel nu, bara för att jag inte har full fokus på bebis? För att jag just nu har magen full av andra känslor?
Jag tänker ofta så där, antingen det ena eller andra liksom. Man kan aldrig vara lycklig fullt ut, eller kan man? Jag är expert att tänka att 'jaha, får vi det där så kommer det där andra att skita sig.' Men det funkar ju inte så. Det kan det ju bara inte göra. Så bara för att bebis mår finfint och Martin precis fått ett toppenjobb så kan vi inte få det där fantastiska huset vi just lagt ett bud på? Det skulle liksom vara lite för bra för att vara sant.
Men ändå, det får bara inte vara så, för vi måste nämligen få bo i det där huset! Vi tyckte nog bägge två att det stod "välkomna hem!" på fasaden på huset vi tittade på i måndags. Jag vägrar tro att två goda ting utesluter det tredje!

Bebis.

Idag har vi varit och kollat in hur bebis har det i magen. Alldeles prima tydligen, och det är minsann en unge med extra ordinärt fin ryggrad. (Eh?) Hon sa så, barnmorskan. 'Men titta, vilken fin ryggrad! Som ett pärlband!' Oklart riktigt om hon var hög på något, men känns fint att vi har ett riktigt bra exemplar bebis att vänta i september.
Martin tyckte sig bestämt se en snopp, själv tyckte jag mig bara se en figur väldigt lik Gollum. En väldigt fin liten Gollum såklart.
Alltså lyckan i att få se det lilla hjärtat picka på precis som det ska och liksom få lite bekräftat att allt är finfint är verkligen en obeskrivlig känsla.
Åh vad jag längtar!

Ur fokus.

Okej, jag har så sjukt mycket saker i huvudet just nu att jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig själv. Det är tankar om bebis, jobb, hus och framtiden. Och bebis ja, är inne i halvtid nu. Det är sjukt. Det får gärna sakta ner lite så jag hinner njuta lite av vår och sommar innan det är dags för bebis att göra entre. Också kollar jag på En unge i minuten och tänker att jo, det får visst skynda på lite. Ännu mer sugen på babismys blir jag när jag kollar in på Fifis blogg och ser hennes übersöta Kiddo. Det är ju så himla stort och mäktigt och alldeles fantastiskt.
Men ändå, först njuta av vår och sommar och härliga dagar ute i vårat 'nya' torp. Känns som man bör passa på att njuta av tresamheten och skämma bort Kajsa nu innan hon får dela uppmärksamheten med en liten knodd.
Alltså jag märker ju att jag inte har ett dugg att komma med annat än svammel så jag slutar nu. Som sagt, alldeles för mycket som rör sig i huvudet..

Att glömma.

Apropå förra inlägget, det är ju inte helt lätt att komma ihåg det där med knipat när man knappt kommer ihåg att man är på tjocken. Som igår. Vi hade precis bestämt att Kajsa skulle ligga kvar hos pappa och Eva istället för att vi skulle väcka henne när det blev dags för hemfärd. Jag säger nöjt att då kan vi ju rent av ta en taxi hem så kan ju jag också ta ett glas vin.
Eh?

Published with Blogger-droid v1.6.7

Om att kissa och sånt.

För att minska risken för urinläckage efter graviditeten får man rådet att inte kissa i förebyggande syfte. Men ärligt talat, hur lätt är det? Har inte de flesta av oss som små fått höra att man ska kissa innan läggdags? 'Har du kissat och borstat tänderna nu?' 'Inte kissnödig? Jo men några droppar kan du nog få ut!'
Det vet jag ofta sas till mig i alla fall.
Och det där sitter i. Alltid kissa precis innan läggdags.
ALLTID!
Och nu mer än någonsin. Kommer jag på att jag mot förmodan glömt bort att kissa så nog fan måste jag gå upp. Vill inte riskera att vakna ännu tidigare än vanligt för att tömma en full blåsa.
Så alltså, får jag urinläckage skyller jag på min barndom, inte att jag slarvat med knipövningarna.

Om hormonerna en runda till.

Dom här hormonerna, jag hade glömt bort hur mycket de kan åka bergochdalbana. Hur mycket man kan gråta för egentligen ingenting.
För ett tag sen fick jag ett fantastiskt mail från en fantastisk vän i Wales. Hon berättade att hon ska gifta sig, och mitt svar bestod mest av 'iih', 'wiih' och 'naaw' samtidigt som jag grät en skvätt. Värsta tonårsfasonerna.
Till råga på allt har jag flottigt hår och finnar. Var tog min nästintill sammetslena hy och tjocka hår fullt med lyster som jag fick äran att åtnjuta under min förra graviditet vägen?

Söndagkväll.

Det stora på facebook just nu: Gary Moore har dött.
Det stora här hemma just nu: Det faktum att jag inte mått minsta illa på hela helgen och att jag fått bita i underbart saftiga, lagom söta små blodapelsinklyftor. Jag som på riktigt trodde att det var slut på citrusätandet för den här säsongen. Samt att Martin efter ett halvår ungefär nu äntligen läst färdigt 'Liftarens guide till galaxen'.