Äntligen över

Igår var vi framme till dagen jag bävat för i tre veckor, nämligen begravningen. Det behövs egentligen inte nämnas så mycket om den mer än att den var otroligt fin, vacker och oändligt sorlig.

Kanske nånting mer..
Det är väl egentligen tänkt att man ska säga eller åtminstone tänka nånting till dem när man står där och ska lägga en blomma på graven, jag fixade dock inte riktigt detta eftersom alltigt liksom brast.
Senare så satt jag där på stolen och förbannade mig själv över att jag inte lyckades säga nåt en sista gång, men sen kom jag på att vad tusan spelar det för roll? Jag hoppas att de vet precis hur mycket de har betytt för mig och vilken otrolig glädje de har spritt med sig till hela storfamiljen och att jag kommer minnas dem med ett leende på läpparna även fast det ett tag framöver fortfarande kommer rinna en del tårar.

Vila i frid älsade mormor & morfar.
Spela oss inte allt för många spratt där uppifrån, okej?

Och för att återuppta de finaste raderna i dödsannonsen:
Ingen sten är så tung som sorgen vi känner,
ingen ros är så vacker som minnena av er.



(Elin, jag tyckte att det var så himla fint när jag läste din blogg så jag härmas lite.)

Bearbetning

Idag har det gått exakt två veckor. Jag har levt två veckor utan någon mormor och morfar. Två veckor som ändå flytit på relativt vanligt bortsett från att det fallit betydligt fler tårar.
Idag var jag i deras lägenhet, den var så oänligt tom utan dem sittandes i köket. Jag satt på morfars plats under fikat, på morfars plats sitter sällan någon annan än just han. Det var där han satt och förtäljde alla historier han varit med om under åren. (Med mormor som inflikade att det bestämt inte alls var det året det eller det hände, eller, nä lasse nu överdriver du allt, det var bara såhär lite, osv osv...)
Min morfar var en jäkel på att berätta anekdoter om sitt (och våra) liv och vi satt gärna där och lyssnade på hans behagliga berättarröst.

Jag fick se dödsannonsen som kommer imorron och den var hemskt fin. Jag är tacksam över att jag fick förbereda mig lite på hur den kommer se ut i tidningen, antar att det är lite lättare att hantera det då.
Sen, på torsdag kommer det allra jobbigaste med begravning, det blir en dubbelbegravning vilket känns skönt för oss alla och antagligen precis så som de hade velat.


Men nu får det vara nog med tråkigheter. Det är fredag och om ett par timmar ska vi fira att Tove äntligen kommit in på den utbildning hon vill.
Fredag med vin, brudar och skitsnack blir sällan tråkiga.

Peace!

Jävla skit!

Fy fan!
EMD vann en grammis för årets låt!
Snälla säg att det är ett skämt!
Fy fan...

...

En ny lärdom från imorse är att ansikscreme INTE funkar lika bra som hårwax. Okej, då vet ni också det nu. (Om ni skulle få för er att prova, jag gjorde det dock av misstag och fick duscha igen.)

Jag har också lärt mig vilket land som smugglar knark i trädgårdsredskap...
Bras(s)-i-lien, såklart!
HA HA HA

Jag vill inte!

Borde man inte efter en och en halv veckas ledig vara pigg och utvilad och ialla fall vara lite sugen på att gå till jobbet? framförallt jag som faktiskt trivs på jobbet. Men icke! Jag känner den störta motvilja till att komma in i vardagens rutiner igen, och kanske det larvigaste av allt; jag får separationsångest över att lämna martin när jag ska jobba natt. Ganska så fånigt va?
Fem veckor känns genast alldeles för långt bort trots att vi häromdan sa att jisses, vi drar ju snart!
Men jag får väl uthärda, om drygt en månad ser jag sol, vita stränder och äventyr framför mig så det är väl bara till att jobba o hålla käft antar jag.

Nu är det dock fika hos Sofie & gullungen Mira som gäller så än ska jag inte klaga.

Det blev skriller ändå...

Två dar på raken till och med, så nu är jag snart proffs och kan delta i Stjärnor på is. Jag har provat både inre och yttre skär samt flygskär och en del piruetter. Hur det såg ut för omgivningen hör absolut inte hit.

Nu sitter jag här med isand tår, rödmosiga kinder och en stor kyckling som gottar sig i ugnen och livet känns faktiskt himla bra igen. Bortsett från att man ska börja en sjujäkla arbetsvecka imorron men jag antar att det behövs efter en och en halv veckas ledigt.

Skridskoförväntningar går i kras

Jag vaknade upp med förträngd bakfylla, ivrig som ett litet barn. Idag skulle det åkts skriller! (Ja H, jag är nog på dinda ändå.)
Nu är det istället flera centimeter snö på backen och Martin förklarade att man inte alls kan åka skridskor på sjön då. Eller jo det går men då måste det skottas utav bara den och det var det ingen av oss som var speciellt sugna på. Och ju mer jag tänker på det så låter det lite läskigt ändå. Att bambi på hal is skulle åka på snötäcke och inte se alla ojämnheter. Det skulle kunna sluta illa.

Dumma snö!

Eller nä just det, inte klaga över skitsaker var det ja!

Nån som vill åka pulka då?