Igår var vi framme till dagen jag bävat för i tre veckor, nämligen begravningen. Det behövs egentligen inte nämnas så mycket om den mer än att den var otroligt fin, vacker och oändligt sorlig.
Kanske nånting mer..
Det är väl egentligen tänkt att man ska säga eller åtminstone tänka nånting till dem när man står där och ska lägga en blomma på graven, jag fixade dock inte riktigt detta eftersom alltigt liksom brast.
Senare så satt jag där på stolen och förbannade mig själv över att jag inte lyckades säga nåt en sista gång, men sen kom jag på att vad tusan spelar det för roll? Jag hoppas att de vet precis hur mycket de har betytt för mig och vilken otrolig glädje de har spritt med sig till hela storfamiljen och att jag kommer minnas dem med ett leende på läpparna även fast det ett tag framöver fortfarande kommer rinna en del tårar.
Vila i frid älsade mormor & morfar.
Spela oss inte allt för många spratt där uppifrån, okej?
Och för att återuppta de finaste raderna i dödsannonsen:
Ingen sten är så tung som sorgen vi känner,
ingen ros är så vacker som minnena av er.
(Elin, jag tyckte att det var så himla fint när jag läste din blogg så jag härmas lite.)
2 kommentarer:
Lisa, jag har tänkt samma sak. Jag var så upptagen med tjejerna att jag liksom inte hann med mig själv där framme. Men det behövs ju egentligen inte. De visste och de vet hur mycket de betydde eftersom du och alla vi andra betydde lika mycket för dom!
Kram
Har inte ditt telefonnr hemma så jag hoppas du ser detta. Vi bestämde att vi skulle ses utanför Annika kl 15 idag. Du kan väl höra av dig?
Skicka en kommentar