Några uppdateringar.

Inne på det femte dygnet med gravt bristfällig sömn, mina ögon svider och jag är lite koko i huvve men annars börjar jag se ljuset i tunneln. Kajsas feber är nere på 38 grader (har inte varit under 40 sen i måndags morse) och efter besöket på vc där doktorn klämde och kände kunde vi utesluta både öroninflammation, halsfluss, urinvägsinfektion och allt annat vi fasat för då febern varit så pass hög och långvarig. Skönt det.
Idag har hon dessutom pillat i sig fyra små köttbullar, tre(!) piggelinpinnar och en klementin. En väldig skillnad mot tidigare dar.

Vidare kvalade Videungen idag in till 6-kilosklubben. 6150g för att vara exakt. Inte illa pinkat vid den ringa åldern av 6 veckor va?


Stora lille lillfisen dagen till ära klädd i enbart homemade stuff. (Inte av mig dock, om någon nu skulle få för sig att tro nåt så befängt.)

Baby shusher (eller: vart tog närheten vägen?)

Det finns alltså en app att hämta som tröstar ditt barn.
Jomen det är sant! Baby shusher heter den och avger nåt ljud som ska vara lugnande för din bebis och få den att somna om.
Så himla praktiskt, på så vis kan man ju leva sitt liv precis som förr, låta bebisen ligga där och skrika (förlåt, ligga där och bli tröstad av en telefon) medan man dricker öl och spelar plattor och helt förtränga att man har barn. Saknas bara en app som producerar mjölk också..

Published with Blogger-droid v1.7.4

Att vårda sjukt barn.

Om någon hade sagt till mig för en månad sedan eller så att vi en dag skulle få tjata på Kajsa att äta isglass, nära på tvinga i henne nyponsoppa och truga i henne saft och att hon en dag skulle föredra vatten framför allt det där, då hade jag skrattat denne någon rätt i ansiktet.
Aldrig hade jag trott att den dagen skulle komma. Men det gjorde den visst.

Men det är väl alldeles självklart!

Idag var min mamma och hennes två systrar här på besök, Kajsas feber till trots. Jag tänkte att ungen blir åtminstone inte sämre av besök och jag var verkligen i behov av att få prata med lite vuxna (Martin räknas inte) efter nästan en veckas isolering. Det var premiärvisning av både hus och bebis, varpå jag fick höra:
Nämen, det är verkligen en ovanligt söt liten bebis, Lisa!
Meh, tell me something i don't know, liksom..

Vidare fick vi höra att Vidar minsann är väldigt lik sin far och efteråt sa M att det är ju bra tur åtminstone att han inte fått min höga panna (och syftar på sig själv alltså, inte på mig).
Och då mina vänner drabbades jag av en sån där enorm flash back. Här sitter nämligen undertecknad med också en extrem hög panna, så pass hög panna att jag ett tag gick under smeknamnet Knölsvan när jag var yngre. Det var inte så att jag var mobbad eller så, utan det var väl mest på den nivå av elakhet som barn var som mest antar jag, men ändå.

En liten miserabel lista och annat dravel.

* Kajsas feber har varit uppe och nosat på 41-gradersstrecket.
* Det har börjat låta snörvel snörvel från lilleman.
* Det har börjat göra ajaj i min hals och den där dåsigheten som kännetecknar förkylning har infunnit sig.
* Dagens surprise stod morgonens toalettbesök för då jag fick förklaringen till mitt osedvanliga dåliga humör och de många gråtattackerna de senaste dagarna (okej, ihop med tröttheten då). Det stavas pms. Hurra. Eller inte.

Jag fick iallafall spendera större delen av natten i sängen. Dock balanserandes på yttersta kanten då sängen delades med bägge kottarna och M. Om det resulterade i nån vidare sömn låter jag vara osagt.

Och jag begriper verkligen att ni måste tycka det är hemskt tråkigt att läsa en blogg som på senaste tiden bara innehållit sjukligheter och gnäll. Men det är så den här veckan har sett ut, det är svårt att försöka vara rolig och vitsig då liksom, och det är ju trots allt helt frivilligt att läsa. Och så hatar jag mig själv en smula när jag ursäktar mitt skrivande. Herregud vad fånigt, men låt gå för den här gången.

Nu ska jag ringa till M och beställa hem en jättestor chokladkaka. Alternativt en Ben & Jerry's. Jag behöver´t!

Bräk bräk.

Jag har suttit och försökt skriva en sammanhängande text om att det nog är först nu det gått upp för mig hur jävla jobbigt livet som tvåbarnsförälder faktiskt kan vara. Men jag får inte riktigt ihop något, är alldeles för trött.
Jag skulle skriva om hur enerverande det är att ha en sjuk 2-åring som är så oerhört ynklig och uppmärksamhetskrävande samtidigt som man har en bebis som man ska mata och ge uppmärksamhet. Hur storasyster bryter samman varje gång jag tar honom i min famn. Hur hon bryter ihop ännu mer när jag, för att ta upp henne i mitt knä, lägger ner lillebror på filten i soffan. Filten som tydligen, alldeles plötsligt blivit Kajsas filt.
Hur usel man känner sig när man står där och plockar in i diskmaskinen och 2-åringen för femtioelfte gången gnälligt tjatar om att se "Nemil", när Emil faktiskt går på inne i vardagsrummet, bara det att jag måste sitta med henne för att hon ska se Emil, hur man då nästintill besinningslöst skriker att du kan väl snälla titta på Emil själv utan mamma i 5 minuter? Om hur man efter det ångrar sig så in i bomben och tänker att det ju faktiskt är hemskt synd om den febriga lilla tösen och hur man gråter en skvätt, struntar i diskhelvetet, hämtar en varsin glass och går in och sätter sig i soffan och kollar när Alfred för vilken gång i ordningen säger du o jag Emil.
Och så bräker lillebror och då börjar Kajsa också bräka och den mysiga lilla stunden som varat i max fem minuter är ett minne blott. Jag suckar och tänker att allt vore så väldigt mycket mer hanterbart bara jag hade fått vara utvilad och så tänker jag någonstans långt borta på kalla öl i immiga glas, goda vänner och på att kedjeröka kanske på någon festival eller kanske bara vid en kompis köksbord. Och på att sova.

Ungefär så.

Första natten okej, andra natten, nja...

Stackars Kajsa har 40,2 i feber, klockan är 01:50 och vi sitter i soffan och kollar på, tadaa, Emil i Lönneberga, Kajsas nya favorit. Jag är trött, så trött att jag drömmer våta vakendrömmar om att få sova. Jag gråter till Emil, när han ställer till med stora tabberaset för fattigjonen efter att hon Kommandoran ätit upp all den dära mat som Emils mamma skickat med honom med. Ni vet. Gråter. Det säger kanske en del om min trötthet. Gråten och den väldigt osammanhängande och röriga meningen. I och för sig brukar Emil frambringa en och annan tår, jag blir liksom så sentimental på nåt vis, men om vi ska fortsätta se Emil i det här tempot misstänker jag att det är något jag kommer sluta upp med relativt snart.

Jomen det var väl allt. Hoppas ni ligger nerbäddade i era sängar och sover gott och så.

En sak till bara, för att göra lite rättvisa av det hela. Barnen har ju en pappa och så som ni vet, men han ska ju liksom upp och ta bilen till jobbet i svinottan och jag tänker att det inte är helt schysst att låta honom ta de här vakentimmarna. Jag kan ju åtminstone norpa åt mig kanske ett par timmars sömn imorgon (förlåt, under dagen idag), om inte annat så kan jag halvslumra lite i soffan om det vill sig illa och ungarna vägrar synka deras små sovstunder.