Men det är väl alldeles självklart!

Idag var min mamma och hennes två systrar här på besök, Kajsas feber till trots. Jag tänkte att ungen blir åtminstone inte sämre av besök och jag var verkligen i behov av att få prata med lite vuxna (Martin räknas inte) efter nästan en veckas isolering. Det var premiärvisning av både hus och bebis, varpå jag fick höra:
Nämen, det är verkligen en ovanligt söt liten bebis, Lisa!
Meh, tell me something i don't know, liksom..

Vidare fick vi höra att Vidar minsann är väldigt lik sin far och efteråt sa M att det är ju bra tur åtminstone att han inte fått min höga panna (och syftar på sig själv alltså, inte på mig).
Och då mina vänner drabbades jag av en sån där enorm flash back. Här sitter nämligen undertecknad med också en extrem hög panna, så pass hög panna att jag ett tag gick under smeknamnet Knölsvan när jag var yngre. Det var inte så att jag var mobbad eller så, utan det var väl mest på den nivå av elakhet som barn var som mest antar jag, men ändå.