Om vad som är väsentligt här i världen..

Jag pratade med min farmor i telefon idag. Skulle tacka för pengarna som Kajsa fick av henne i present. Hon ba: "Förlåt för att det inte var några snygga pengar i kuvertet, men jag hann inte stryka dem.."
Jag ba: "Ursäkta men vad sa du? Stryka pengar? STRYKA PENGAR?"
Efter det handlade vårt samtal om vidden av att ge bort släta pengar.
Vi kan väl säga som så att jag inte nämnde att vi knappt stryker kläder här hemma.
Vidare sa hon att det var fint med måndag imorgon. Då är det nämligen Pingu kl 06:20 på teve. Ställer klockan tydligen. 86 bast i mars.

Min farmor alltså, kan vara den roligaste tanten som finns faktiskt.

Lördagkväll.

Vi lägger tak här hemma. Går bra faktiskt. Inga svordomar eller sura miner. Det enda är väl att M kanske suckar något över min mycket långsamma borrteknik. Men alltså, vet ni hur jobbigt det är att borra i tak eller? Mycket, ska jag be att få tala om. Mjölksyran i armen. Eller så är jag bara svag och vek. Antagligen är det så.

Martin åkte just till affären och frågade om han inte skulle köpa lite godis. 'Bara lite?' Frågade han och tittade med hundögon. 'Nej' sa jag. 'NEJ!' På ett mycket barskt vis. Har inte ätit godis på en månad. Eller alltså, mörk 70% -ig men det räknas väl knappt som godis? Det är ju inte som sura colanappar eller schweizernöt direkt. Sura colanappar. *Dreglar*

....

Jag packade min väska och sovsäck och åkte ner till Skåne där alla mina kompisar från alla håll och kanter samlats för årets upplaga av festivalfest. Precis som vi gör varje år.
Jag träffade vänner jag inte sett på två, tre år. Pratade sådär mundiarréigt och skrattade sådär bubbligt kluckande. Drack ett par Captain morgan för mycket. Hade det sådär fint man bara har med människor man älskar och känt i en halv evighet.
Men sen hände det något.
En person saknades. Det gick några timmar och vi tänker att han somnat någon annanstans än sin husvagn. Men i takt med att tiden gick och fler vaknade upp till ännu en festdag utan att han syndes till, ju mer oroliga blev vi. I synnerhet när vi fick höra ett den sista som såg honom såg honom gå rätt in i skogen. Full. I totalt bäckmörker.
Jag säger att vi blev oroliga. I själva verket kände jag honom inte så väl, eller ens alls. Jag hade bara träffat honom ett fåtal gånger. Men han är en av oss. Och en av oss är en bra. Man vet att det är minst ett gäng på festen som älskar, håller av och är nära vän med honom. Så ja, därför säger jag vi.

Polis tillkallades till platsen efter att flera av hans vänner letat runt omkring platsen vi befann oss. Det letades med hundar, med helikoptrar och värmekameror. Utan några framgångar.
Vi blev tillsagda att inte blanda oss in i sökandet pga svår terräng och dåligt väder.
Lördag blev till söndag och vi var tvungna att bege oss hemåt, var och en till sitt. Till barn, man, soffan och jobb som väntade. Alla med den där oron i kroppen.

Sen blev det idag. Måndag. Och genom länkningar på facebook, tidningar och sms så når det obegripliga oss. Magnus har hittats död.
D
Ö
D
På en fest där vi samlats för att ha roligt. Prata minnen och samla energi inför hösten och vintern. På en fest där alla vill en väl och där inget ont får hända. Där alla mer eller mindre känner alla. Död.
I tidningar står att läsa att man hittade honom nära gården där festen hölls.
Vad som gnager mig allra mest i det här alldeles ofattbara hemska är: HUR NÄRA?
Kunde vi ha hittat honom om vi fått hjälpa till i sökandet?

...

Jag skrev alltså det här i måndags. Var tvungen att ventilera mig men kunde inte bestämma mig för om jag ville publicera eller ej. Ville få ner mina tankar i ord och inte bara älta det hela om och om igen med M.
Nu vet jag följande:
Magnus hittades 125 meter ifrån festplatsen. 125 jävla meter. Flera vänner och poliser hade gått förbi platsen flertalet gånger utan att hitta honom. Han hade gått ner sig i ett kärr där i den kalla mörka natten.
Polisen hade tvingats bära torrdräkt och flytplatta för att bärga kroppen.

Det finns inte riktigt några ord att avsluta det här inlägget på något vettigt sätt.
Jag vill nog mest bara säga till alla hans vänner och familj att jag tänker på dem. Att Magnus måste ha varit en alldeles hyvens människa, annars hade det där festivalgänget aldrig fört oss samman.

Bloggens vara eller inte vara.

Nä hörrni. Den här bloggen, det går inte så bra med den. Tyvärr. Vet liksom inte alls vad jag ska skriva om? Och bilder, det får ni ju se tillräckligt av på instagram där jag ju hänger, ehum, en del. Kanske är det det där instagrammandet som fått mig att blogga mindre? Snabba uppdateringar med bild känns liksom lite mer nu, fast jag saknar bloggandet, det gör jag. Bara låta tankarna skena och sätta ner dem på pränt. För det ändamålet känns bloggen som det enda rätta. Men att hitta tillbaka? Känns svårt. Jag tycks inte direkt vara ensam om den här bloggtorkan, uppdateringarna på min länklista uppdateras oroväckande lite.

I övrigt passar jag på att njuta av att komma hem till ett välstädat hem och lagad mat några dagar i veckan, om en månad kliver vi rätt in i verkligheten med två heltidsjobb och två ongar på förskolan. Försöker få i ordning så mycket som möjligt av det här som vi kallar hemmet med nya väggar och tak i vardagsrummet och väggrenovering i samtliga, vilket i det här fallet är två, sovrum. Men som vanligt strandar projekten av. Är det inte vakna ungar så är det nya avsintt SoA eller som mest, enormt behov av att se Six feet under. Men sakta men säkert börjar det förvandlas till något som vi står för, något som är vårt.

Ja. Det var väl allt för nu.

Funderingar såhär en söndagkväll:

Varför jag just knappat hem en bokbeställning när jag har rätt så exakt 18 olästa i bokhyllan?

Vad en köper i 1-årspresent till en onge som har en syrra som nästan har precis allt redan?

Hur vi tänkte när vi bestämde att vi imorgon ska börja med lchf. Inget mera socker i någon form. Hallå liksom? Men ost. Ost är gott osv. (Och nej, inte som en livsstil men som en rivstart för ett hälsosammare liv med betydligt mindre socker och kolhydrater)

Detta med att bägge ungarna somnade 18:15 utan minsta protester, ska det bli en vana? *Hoppas*

Att den där ovan nämna ettåringen blir just det, ETT ÅR om exakt en vecka. Är det ens möjligt? För ett år sedan kånkade jag omkring här hemma och var i upplösningstillstånd över att vara omringad av hantverkare som renoverade badrum och trodde aldrig i världen att den där kickboxarn i magen skulle få för sig att komma ut. Men det gjorde han ju alltså. Phjew.

Om en nu promt ska hålla på att envisas med att från imorgon inte längre äta godis, borde en då inte passa på att vräka i sig en påse smågodis till söndagsfilmen?

Och den där söndagsfilmen. We need to talk about Kevin, baserad på romanen av Lionel Shriver som jag ju gillar mycket. Är det en så himla bra idé att se den då? En blir ju alltid besviken, det vet ju alla.
Hur som helst, perfekt mot söndagsångesten kan jag tro.

Dagens tips.

Om ni nån gång känner er lite trötta på jobbet och tänker ungefär såhär: 'fan helvetes jävla skitjobb JAGVILLINTE', skaffa er då en unge, gärna mitt uppe i värsta sortens 3-årstrots, så ska ni se att ni genast kommer på andra tankar.

Ps. Alla dom där håhå-anden och 'vänta du bara, det är bara början..' undanbedes vänligt men bestämt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Jo men det var ju bra jobbat

Den där lilla ungen här hemma som snart blir ett, han har hållt oss vakna lite de senaste nätterna. Täppt näsa. Tänder på G. Hosta. Ja ni vet. Den där kombon som bara är för eländig.
Ikväll är jag själv hemma och hade laddat med godis. Sett frem emot en ensam kväll i lugn och ro.
Men alltså det här med att lägga två barn för natten när en är alldeles själv, kan ibland vara lite klurigt.
Som nu ikväll dårå.
Jag började med Vidar. Gav honom välling, sjöng lite och läste lite tillsammans alla tre här i soffan. La honom. Väntade. Gick in och läste för Kajsa. Släckte och låg kvar i väntan på att hon skulle somna.
Och då ba: Brääk.
Vidar ville inte alls sova. Men Kajsa låg än så länge oberörd, men jag visste att hon ännu inte somnat.
Alltså, skulle jag gå jag upp så visste jag med hundra procent säkerhet att hon skulle komma uppfarande hon också. Med håret på ändå och proklamera att hon minsann skulle vara vaken hon också. Visste det. Vi kan det här cirkusen nu.
Så jag låg kvar. Lät honom skrika lite där inne. Tänkte att ingen unge har dött av att få skrika lite osv.
Tills han bara tystnade. Bara sådär. Mitt i ett skrik. Och jag ba: Men vad hände nu då? Får han ingen luft? HAR HAN DÖTT? Visst har man väl hört om barn som skrikit ihjäl sig, eller? Och psd hos 1-åringar? Jodå, det har jag fan också hört talas om.
Och så låg jag där och pepprade mig själv med idiotiska grejer. Idiotiska för att 1: Han hade skrikit kanske tre minuter. 2. Vetskapen om att han var gigantus enormus trött efter sömnlösa nätter.
Men ändå. Så okej, massa konstiga tankar om varför han plötsligt blev alldeles knäpptyst.
Tillslut smög jag mig upp. Och DÄR. Just som jag kom till dörren så ba: Mamma vart ska du? Du ska läsa saga för Kajsa!
När jag hyshade och sa att jag bara skulle titta till Vidar så kom det där ursinnesvrålet om att DU SKA LÄSA EN SAAAGAAA FÖR KAAJSAA!
Och ja. Ni kan själva räkna ut vad som hände va?
Brääk brääk inifrån Vidar. Han var ju inte död. Hade bara somnat pga jättetrött, för att sedan bli väckt av sin syrra som blev störd av mig för att jag skulle.. ehm ja.

Och jag ba: JAG VILL BARA HA DEN DÄR JÄVLA GODISSKÅLEN. DET ÄR ALLT JAG BEGÄR, HÖR NI DET?

Eller nä.
...

Och nu när ungarna sover, Greys anatomy laddat på datan och godisskålen framplockad, då ba: Nähe jaha, inga smaklökar. Tack liksom.

#fail